Tuesday, June 14, 2005

Försvara Sverige i Afghanistan???

050614
Två artiklar i Aftonbladet har fått mig att brisera de senaste dagarna. Den första berättar att Sverige har ca 100 soldater som hjälper Bush, Rumsfeld & Co med deras fascistiska krig i Afghanistan. Dit har ”demokraturan” med Göran Persson i täten skickat dem i smyg, i strid mot all internationell folkrätt, etik och moral och säkerligen utan något som helst stöd från majoriteten av svenska folket. För att kringgå det faktum att vi inte är med i Nato arrangeras det hela via något som heter ”International Security Assistance Forces”, vad det nu kan vara. Vi har inte råd att ha ett fungerande försvar här hemma, men hjälpa rasande trevliga skurkar att panga på med uranmantlade granater, dvs idka ”lågintensivt kärnvapenkrig” — ohyggliga eufemism! — det ska vi betala för.

Den andra nyheten som nogsamt har mörklagts av den inbäddade pressen i Marieberg var att samme Persson prompt vill skänka våra övriga surt förvärvade miljarder till SAAB för att utveckla ett obemannat stridsflygplan, en så kallad ”drone”, som somliga drönare på börsen redan gnuggar händerna över eftersom det förhoppningsvis ska kosta ännu fler miljarder att utveckla än JAS. Detta för att bevara ”spetskompetensen” i Linköping. Kan inte herr Persson och anhang fatta att de pengarna måste investeras i skola, gymnasium och universitet i stället, så att vi får en bred bas av kunniga, välinformerade människor som kan sätta stopp för beslut som de ovanstående och kanske återge demokratin något av det innehåll den trots allt hade förr.

Vid hyrestvister förekommer det att man öppnar ett bankkonto där man sätter in hyran utom räckhåll för värden tills tvisten är löst. Jag är egen mikroföretagare, arbetar som översättare och betalar in ett antal tusen kronor varje månad till statliga aktiviteter som de ovanstående, men det tänker jag sluta med nu. Jag ska sätta in pengarna på ett konto i exempelvis Schweiz där de får stanna tills jag har fått igenom tre krav som jag tror de flesta människor i Sverige helhjärtat stöder:

1. Att de svenska soldaterna tas hem från Afghanistan.
2. Att SAAB får klara finansieringen av sina projekt utan socialbidrag.
3. Att vi får en folkomröstning om EU:s förslag till grundlag.

Jag hoppas att många, många fler ska följa mitt exempel, för på skurkar och girigbukar finns bara ett ställe som är sårbart: plånboken, alternativt aktieportföljen.
Hans Berggren
PS: Rekommenderar också min nystartade blogg, www.gonzolong.blogspot.com

”Ensaio sobre a Lucidez”

”Ensaio sobre a Lucidez”
av
José Saramago
Lektörsutlåtande

I ett namnlöst land resulterar ett vanligt val i att 70% av huvudstadens väljare röstar blankt. Den skakade regeringen utlyser omval till söndagen därpå, varvid blankrösterna ökar till 83%. Inrikesministern misstänker en konspiration ”en torped under vattenlinjen på demokratins stolta fartyg”. Man inför undantagstillstånd, förflyttar regeringen och till och med polisen, isolerar huvudstaden för att inte ” smittan” ska sprida sig och anställer klappjakt på blankröstare. En av de värsta hypoteserna för varje system som kallar sig demokratiskt, nämligen att väljarna totalt förkastar alla partier och deras program i ett val, blir utgångspunkten för en spekulation över det politiska systemet, över dess demokratiska eller antidemokratiska karaktär, över folkets blindhet — eller dess plötsliga klarsyn.
Romanen lämnar inte några självklara eller lätta svar, även om myndigheternas reaktion i den här diktade situationen är fullkomligt förutsägbar: i stället för att fråga sig varför väljarna röstat blankt sätter man igång en omfattande polisiär operation för att finna och straffa ”konspiratörerna” som underminerar regeringens politiska bas. En person skickar ett brev till premiärministern och avslöjar att under den vita blindheten för fyra år sedan, ett ämne som har varit tabu sedan dess — här anknyter romanen till ”Blindheten”, något som enligt Saramago inte alls var planerat— levde han med en grupp som leddes av en kvinna som inte blev blind trots att alla andra blev det, att denna kvinna, hustrun till en ögonläkare, vid ett tillfälle begick ett mord, och kan det inte tänkas att det är hon som är hjärnan bakom blankröstandet? Regeringen skickar in tre säkerhetspoliser i den avspärrade f.d. huvudstaden för att leta rätt på kvinnan. En bomb exploderar i tunnelbanan och hela pressen skyller attentatet på ”blankröstarna”. Stadsfullmäktiges ordförande avgår efter att ha förstått att bakom terrordådet ligger medlemmar av regeringen, däribland inrikesministern som hotar honom när han begär avsked: ”Ni kommer att ångra er bittert, eller kanske inte ens hinna ångra er, om ni inte håller fullkomligt tyst om det här.” Under tiden fortsätter livet någotsånär normalt i den avspärrade staden, mat och förnödenheter släpps in men ingen släpps ut. De tre säkerhetspoliserna spårar upp ögonläkaren och hans fru och gruppen kring dem, men efter att ha förhört henne inser kommissarien att hon är oskyldig, att det inte finns någon konspiration bakom blankröstandet, något som inrikesministern inte blir glad att höra....
Den här romanen är en satir, ofta mycket roande, som slutar i tragedi. Jag ska inte berätta hur, men jag läste den och fängslades alltmer av den. ”Ensaio sobre a Lucidez” (”Klarsynen”?) är en gripande bok, och som författaren sa vid utgivningen: ”Om inte den här boken väcker debatt så är det därför att samhället sover.”

Intervjuer med Jose Saramago

För att ni ska få mer material har jag översatt bl. a. följande intervju med Saramago i tidningen Estado de S. Paulo av den 20 mars 2004:

”Demokratin är som Gud, det talas mycket om honom men ingen vet var han finns.”

Estado: Efter terroristattentaten i Madrid, hur bör man betrakta demokratin i världen?

José Saramago: Vi skulle inte leva i en demokrati ens om inte ett enda attentat inträffade. Låt oss undvika att blanda ihop saker och ting. Vi skulle kunna njuta av en fullkomlig demokrati, det vill säga, politisk, ekonomisk och kulturell demokrati, och ändå vara måltavla för attentat just från demokratins fiender. De som bär skulden till att demokratin inte är vad den borde vara, är de som har gjort den till enbart en fasad, ett påfund genom vilket medborgarna tillåts byta ut en regering mot en annan men aldrig förändra systemet. Demokratin är som Gud, det talas mycket om honom, men ingen vet var han finns.

Estado: Efter blindheten klarsynen: kan man peka på en väg som leder i en fredligare riktning eller är det precis tvärtom?

Saramago: Det finns ingen väg i fredligare riktning som väntar på oss. Vill vi ha en sådan så blir vi tvungna att bygga den med egna händer. Den ekonomiska makten styr världen och gör det för att vi ska tjäna dess intressen och öka dess vinster. Det är absurt att upprepa ordet demokrati som en papegoja så länge den verkliga, autentiska och enda makten — den ekonomiska makten — inte är demokratisk. Regeringarna, det säger jag för tusende gången, har förvandlats till politiska kommissarier för den ekonomiska makten.
(.......)
Estado: Är media, som ”tar aktiv del i förberedelsen av katastroferna” (som i boken) verkligen inget mer än organisationer som bekymrar sig mer om att få fram smaskiga rubriker än att utröna sanningen och innebörden av fakta? Bidrar media också till att befrämja internationella konflikter?

Saramago: Jag påstår inte att media skulle befrämja internationella konflikter.
För övrigt, att säga ”media”, utan närmare definition, är lite väl abstrakt. Det som räknas är journalisterna, människorna. Och de är goda eller onda, intelligenta eller dumma, ärliga eller ohederliga, precis som alla andra människor. Den sämsta journalisten är den som uppför sig som en kameleont, alltid beredd att ändra färg efter omgivningen. Upplagornas och tittarsiffrornas företagarlogik inbjuder dock oundvikligen till sensationalism, till kryperi, till svågerpolitik och hemliga pakter. Det finns inte mycket politik i tidningsspalterna, men det skrivs mycket om politiker. Ambitioner i stället för idéer.

Estado: Hur stor är möjligheten idag för att en överväldigande majoritet i någon av världens storstäder skulle blankrösta?

Saramago: Förmodligen ingen alls, för närvarande. Men när folk börjar inse att det i själva det demokratiska systemet finns ett verkligt effektivt medel att ifrågasätta det, då kommer partierna att bäva. Och då kanske förnyelsen av det kan börja.

Estado: Vilar hoppet om klarsyn i världen av idag endast på den vanliga människan?

Saramago: Vem är den vanliga människan? Den som man för bakom ljuset varenda dag? Den som lever i skräck för att förlora sitt jobb? Den som aldrig kommer att bli vad hon hade kunnat bli? Klarsynen är en lyx som inte alla kan unna sig.

Estado: Är rättvisan något definitivt ouppnåeligt i era ögon?

Saramago: Utan ekonomisk demokrati kan det inte finnas social rättvisa, på sin höjd några lindrande åtgärder, men inget som löser problemen en gång för alla. Man anklagar mig ibland för att vilja frånta folk hoppet, och kanske är det sant. Men det är därför att hoppet är som en aspirintablett som lindrar smärtan utan att eliminera orsakerna till den. Och detta aspirin utdelas i mängder till dem som inte intresserar sig för att söka orsakerna. Eller ännu värre: man känner till orsakerna men har blivit medskyldig till dem, agent för dem.

Estado: Hur skulle ni vilja karakterisera ert verk: är det en roman, en fabel, en satir eller en tragedi?

Saramago: Jag har sagt att ”Ensaio sobre a Lucidez” på en och samma gång är en fabel, en satir och en tragedi. Jag ville att fabeln skulle vara en satir, men jag kunde inte undvika att den också blev en tragedi. Liksom livet.





Från Folha de São Paulo av den 22 mars 2004 kommer följande utdrag ur en e-mailintervju med Saramago:

Folha: I ett universum av namnlösa, varför är hunden som slickar andras tårar den enda figur som har ett namn? Varför är romanens scenario ”immateriellt”?

Saramago: Hunden reser med i mina böcker alltsedan ”Levantado do Chão”, och namnet Constante som jag gav honom är en människas hyllning till en hund. Vad det ”immateriella” scenariot beträffar, inskränker jag mig till att säga att intrycket skulle försvinna om personer och gator hade namn, om allt kunde placeras i kategorier. Läsaren kommer att förstå att det som händer där har direkt med honom eller henne att göra, just därför att det inte tycks ha med något alls att göra. Jag hoppas att jag har uttryckt mig klart.

Folha: I en föreläsning nyligen kritiserade ni bristen på reflektion i vårt samhälle som lever för spektakel, för bröd och skådespel. Finns det någon utväg ur ”grottan”?

Saramago: Jag sa att vi upprepar vad Juvenalis skrev om i en av sina satirer, ”Panem et Circenses”, d.v.s. bröd och skådespel, bröd tillräckligt för att vi inte ska protestera för mycket och underhållning i sådana mängder att det står oss upp till öronen. Förmodligen kommer vi att dö av underhållningsförstoppning... Manipulerade, desinformerade, lurade, men bestialiskt underhållna.



I tidningen ”O Globo” , 040320 finns också en intervju med senhor Saramago. Här följer några utdrag:

O Globo:(.......) I samma stund som jag skriver dessa frågor har hundratals människor dödats eller skadats av tio bomber på fyra tåg i Madrid. I ”Ensaio sobre a Lucidez” dödas många människor av en bomb i tunnelbanan. I er fiktion placeras bomben där av regeringen i avsikt att ge de ”subversiva” skulden och ”försvara demokratin”. Hur förhåller sig demokratin till terrorn, enligt ert sätt att se?

Saramago: Statsterrorismen är ett alltför välkänt faktum. Listan över fall och exempel skulle bli ändlös, och jag antar att journalisterna känner till dem bättre än någon annan, åtminstone har de skyldighet och medel till att göra det. Bara vad gäller USA, detta land som anses vara den stora demokratin i vår tid, finns otaliga fall av statsterrorism dokumenterade. Att tro att endast totalitära regeringar gör sig skyldiga till brott av den här typen är oförlåtligt blåögt. Även demokratins garderober är fulla av skelett.

O Globo: I boken kritiserar ni demokratin eller den falska idé om demokratin i vars namn en regering inför undantagstillstånd i en huvudstad och begår olagligheter och våldshandlingar. Utgår denna kritik från er syn på det dominerande politiska systemet i världen?

Saramago: Vi lever i en tid då allt kan diskuteras. Runt om i världen samlas kongresser, organiseras symposier, debatter, rundabordssamtal, och allt diskuteras: från ekologin till ozonhålet, från tredje åldern till växthuseffekten, från eutanasi till rätten att göra abort. Allting. Med ett undantag. Demokratin diskuterar man inte. Hon står där som ett helgon på altaret, och oss tillkommer det bara att böja knä vid hennes fötter och be att hon ska skydda oss och leda oss på den rätta vägen. Men detta profana helgon är täckt av sår, hon luktar illa och är till råga på allt stendöv. Och hon ljuger med varenda tand hon har kvar i munnen.

O Globo: Ville ni också anspela på mer specifika fall, såsom president Bushs utrikespolitik och krig mot terrorn? Eller konflikten mellan palestinierna och Israel, alldenstund landets president i er bok föreslår byggandet av en mur runt huvudstaden? Eller på inrikespolitik och institutioner i Portugal?

Saramago: Jag ville att ”Ensaio sobre a Lucidez” skulle bli det porträtt som vi saknade. Men jag hyser inga tvivel om att ett autentiskt porträtt, i helfigur och med röntgenbilder av hela kroppen, skulle bli mycket mera skrämmande.
(.......)
O Globo: Hur ser ni på regeringen Lulas första 14 månader vid makten? Anser ni att presidenten har förvandlats till en Dom Sebastião, till en martyr, till den messiasfigur som ni befarade att han skulle bli, eller har den risken eliminerats?

Saramago: Lula har inte blivit en Dom Sebastião, och tur är det. Men nu vet jag inte riktigt vem han är. Jag får intrycket att han inte längre är den Lula som vi har känt. Makten har den effekten, den vänder politiker ut och in som om de vore strumpor. Den första vändan kallas pragmatism, den andra opportunism, den tredje konformism. Sedan är det bäst att sluta räkna.

O Globo: Tror ni att litteraturen har förmåga att åstadkomma förändringar i världen? När ni i era böcker lägger fram en pessimistisk syn på mänskligheten, hoppas ni att bidra till dessa förändringar, att beröra läsarna, väcka polemik och stimulera till diskussion?

Saramago: Svaret finns i frågan. Jag strävar efter att beröra läsarna, väcka polemik, stimulera till diskussion. Men det betyder inte att litteraturen har makt att förändra världen. Redan att den förmår påverka en del människor är mycket värt. Men världen är alldeles för stor, vi är över sju miljarder människor som bebor den här planeten, och den verkliga makten ligger i händerna på de stora multinationella företag som uppenbarligen inte föddes för att verka för vår lycka.

O Globo: Har det faktum att ni är den hittills enda portugisiskspråkiga nobelpristagaren i litteratur på något vis påverkat era senaste böcker? Är det svårare att skapa med det ansvaret? Eller blir det ännu viktigare, får det er att skriva ännu ihärdigare?

Saramago: Jag teg inte tidigare och jag tiger inte nu. Nobelpriset har bara tjänat till att mina ord, vad de nu kan vara värda, ljuder starkare och når ut längre. Men jag är inget mer än en författare. Jag är varken guru eller andlig vägvisare. Jag inskränker mig till att säga vad jag tänker, varken mer eller mindre, även om det kan misshaga många människor.

Friday, June 10, 2005

05.04.22 Some antidesinformation, anyone?

05.04.22
Hej Claes,
Ja, det är ju oroande, det där med nationalismen i Kina. Du skriver:
"Tillsammans formas en nationalism byggd kring en kärna av externt hot
med partiet som räddaren i nöden." (Konstig svenska förresten, kunde
du inte ha uttryckt det elegantare?)
Slobodan Milosevic är ingen trevlig typ, och säkert inte Hu heller,
men du ser inte ens att din vän Texasgubben håller på med precis samma
sak, och i global skala: Skräm skiten ur folk så kan du behandla dem
precis hur fan du vill sen. Där har vi pudelns kärna och terrorismens
sanna funktion, något som Stalin och Göring och andra insåg mycket
väl, långt innan propagandaresurserna var lika enorma och raffinerade
som de är idag och långt innan f.d. KGB-generalen Primakov och
Stasichefen Wolfe fick nya jobb hos Michael Chertoff i Staterna.
Googla gärna på Operation Gladio, eller ta reda på vilka det var som
tillsatte alla dessa diktatorer i Mellanöstern, Afrika och
Latinamerika som man sen plötsligt ska störta när de t.ex. vill ha
betalt i euro för sin olja, som Saddam, eller beter sig illa på något
annat sätt som "hotar västvärldens intressen." (Läs USA:s)
Eftersom SvD, åtminstone av dig och DJ Anders Linder att döma, snarare
representerar dessa gangstergrabbar med världsomspännande intressen än
gör några försök till kritisk, undersökande journalistik, drar jag
slutsatsen att ni faktiskt är inbäddade fast ni sitter i Marieberg och
inte i Bagdad. Men kom ihåg att en yttrandefrihet som inte används
snart är avyttrad. (Ha ha! Hur kul var det?) Så använd den medan ni
kan! Och blir det för kvalmigt där i bingen med Condi och The
Simpering Chimp så kan ni ju alltid slå upp fönstren på vid gavel,
andas lite frisk luft och läsa högt för varann ur exempelvis bilagorna
till det här brevet. Get some food for thought, som dom säjer over
there. Och sluta strutsa!
Väl bekomme!

Gonzo Long

Thursday, June 09, 2005

Då börjar vi

I en tid då ledarskribenter kan skriva saker som "tillsammans byggs en nationalism kring en kärna av externt hot, med partiet som räddaren i nöden" och tro att de talar om Slobodan Milosevic men inte om GWB, eller "Texasgubben" som han så kärvänligt benämns i SvD, får väl vi andra säga upp våra prenumerationer och söka vår information på annat håll än i den inbäddade och omstoppade journalistik komplett med snuttefilt som Mariebergspressen i sin monumentala feghet erbjuder oss. Men om man gör det, händer det lätt att man blir skälld för konspirationsteoretiker — det är naturligtvis bättre att vara ovetande praktiker, även om inte det heller är särskilt bra betalt såvida man inte befinner sig på stratosfärisk höjd och har rätt till både heliumballong och fallskärm — och ve och fasa, man kan missa dokusåpbubblekändisarnas öden och äventyr i minst en kvart. Men det får vi försöka ta som en man. Det finns ju faktiskt viktigare saker i världen.
Bekämpa den "nya världsordningen" t.ex., fast det är samma gamla rovdjurskapitalism i nya fårakläder det är fråga om. ("Nytt" är ju ett så positivt ord, tycker ni inte det?) Och i den kampen är ju grundbulten händelserna den 11/9 2001. På teve såg jag planen träffa WTC, och min första tanke var: "Fy fan! Bushjuntan kunde inte ha önskat sig en bättre present!" Tyvärr fastslogs det raskt av Fox News och Washingtons alla övriga blåsorkestrar, den s.k. "Mighty Wurlitzer", att jag borde veta hut och hata araber i stället. Och till min häpnad var de flesta människor så Hollywoodförgiftade att de hade glömt den lilla fysik de fått lära sig i skolan och svalde de officiella förklaringarna med hull och hår. Därför inviger jag den här bloggen med att publicera mina lönlösa skriverier i ämnet. Tids nog får vi tala om annat.

050518

050518

Tack Åsa Linderborg och Erik Wijk och tack Aftonbladet för artikeln på dagens kultursida, ”Vem har rätt att göra motstånd?”

Artikelförfattarna konstaterar bl. a. att ”det var den starka FNL-rörelsen som tvingade fram en rimligare nyhetsrapportering om Vietnam och inte, som brukar hävdas, nyhetsrapporteringen som startade Vietnamrörelsen.”
Och: ”Om vänstern tar antiimperialismen på allvar måste den försvara den irakiska motståndsrörelsen. Jag instämmer helt med dem, men frågar mig varför så inte har skett.
Varför är ”vänstern”så tam den här gången? Och jag tror mig ha funnit ett svar:
Den här gången — påstås det åtminstone dag och natt sen snart 4 år tillbaka — blev allas vårt älskade Amerika först anfallet av ”arabiska terrorister” — finare present kunde ingen Bush ha önskat sig, var min omedelbara reaktion — och därmed får de ”svartmuskiga, skumögda, fundamentalisitiska jävlarna” bara vad de förtjänar. Eller hur?
Jag var på demonstration mot kriget en lördag för ett par månader sedan och förvånades av att samma människor som ansåg att USA-regeringen ljugit för att rättfärdiga sina angreppskrig mot Afhanistan och Irak ändå trodde att den talat sanning om den 11 september.
Vad jag skrev då förblir lika aktuellt så länge Bushjuntans blåljugande om vad som hände den dagen fortsätter att gälla för sanning och att fungera som bromskloss för all kritik mot USA:s fascistiska angreppskrig mot all världens så behändigt hopbuntade ”islamister”, särskilt de som bor på hav av råolja. Så här skrev jag:

”Hur kan man anse att de ljög om Irak men att de fullständigt orimliga officiella förklaringarna till vad som hände den 11 september skulle vara sanna?

Men amerikanerna och resten av världen — även majoriteten av de människor som gick ut och demonstrerade i lördags —svalde hela sagan om att araber styrda av en galning i Afghanistan var gärningsmännen. Dessa fantasybanditer fick det amerikanska luftförsvaret att stiga åt sidan, de klev på flygplan utan id-handlingar och utan att det noterades, de utförde luftakrobatik som inte ens Top Guns skulle ha klarat och trotsade fysikens lagar ytterligare genom att riva byggnader som inte kan ha fallit på tio sekunder utan hjälp av ansenliga mängder strategiskt utplacerade sprängmedel.
Jag kan tänka mig en förklaring: om Bush-juntan ljuger om 11/9 — vilket förefaller uppenbart —då ligger världens öde i händerna på skurkar med propaganda- och eldkraftsresurser som får Hitlers och Stalins att verka småpotatis. Och med den insikten grinande mot en kanske man hellre stoppar huvudet i sanden.
Å andra sidan: om den officiella amerikanska versionen av 11/9 mot all förmodan skulle vara sann, då tjänar den ju på något skruvat vis som ursäkt för en gruvlig hämnd på de ”ondsinta araberna”.

Men kanske det ännu finns hopp. Det tar tid för en opinion mot en stormakts nidingsdåd att växa sig stark, det märktes såväl i början av nazisternas välde som under Vietnamkriget. Idag är det ett allmänt erkänt historiskt faktum att nazisterna själva tände på Riksdagshuset i Berlin och likaså, om än inte lika allmänt accepterat, att USA:s chifferexperter hade löst de japanska koderna i god tid före Pearl Harbor och att anfallet mot flottbasen var till stor fördel för president Roosevelt och den politik han ville föra.
Varav frågan inställer sig:
När man ser på Bushjuntans bakgrund och historia, finns det då någon som helst anledning att tro att Cheney, Rove, Rumsfeld, Rice, Bush och de andra skulle vara av bättre skrot och korn än Roosevelt? Eller ens Adolf Hitler?
Varför är det så ofantligt svårt att tro att USA:s regering var inblandad i händelserna 11/9 2001, när det så uppenbart var just klicken runt Bush som vann på dem? Har de här terrordåden varit till fördel för någon enda muslim i världen?
Utredarens första fråga då ett brott begåtts är ”Cui bono?””Vem tjänar på det?”Men det gäller tydligen inte vid massmord där gärningsmannen kan tänkas vara ”statsman”och brottet klassas som ”machtpolitik”. Då snurrar CIA:s Mighty Wurlitzer igång och dränker världen i lögner som sedan upprepas av varenda liten förhoppningsfull Washingtontrumpet på jorden tills alla har storknat och skiter i hur det egentligen förhöll sig. Perfekt! Carte blanche för de skurkarna! Det ömsesidiga föraktet folk och politiker emellan, och det alltmer bristande intresset för politik … bättre kan inte politikerklassen få det! Så fortsätt kämpa, Åsa, och låt inte fascistäcklen knäcka dig.

Från www.globalresearch.ca 050220

Från www.globalresearch.ca 050220
Centre for Research on Globalization, Montreal, Kanada

Svärdslek: Att anfalla civila för att rättfärdiga ”större säkerhet”

av Chris Floyd


”Man var tvungen att anfalla civila, folket, kvinnor, barn, oskyldiga, okända människor långt från alla politiska spel. Skälet var mycket enkelt: man ville tvinga allmänheten att vända sig till staten och tigga om större säkerhet.”



Detta var grundtanken i Operation Gladio, en hemlig kampanj av terrordåd och svek som under flera decennier har letts av västvärldens underrättelsetjänster — mot dess egna befolkningar. Hundratals oskyldiga människor dödades eller lemlästades i terroristattacker — mot järnvägsstationer, stormarknader, kaféer och kontor — illdåd som därefter skylldes på ”subversiva vänsterelement” eller andra politiska motståndare. Målet var, såsom före detta Gladio-agenten Vincenzo Vinciguerra hävdar under ed i vittnesmålet som citeras härovan, att demonisera utpekade fiender och skrämma allmänheten till att stödja ständigt ökad makt för sina regeringsledare och deras elitistiska kumpaner.

Gladio (från det latinska ordet för svärd) avslöjades första gången 1991 av den dåvarande italienske premiärministern Giulio Andreotti men skyddas än idag av sina grundare, CIA och MI6. Ändå har parlamentära utredningar i Italien, Schweiz och Belgien skakat fram några fragment av sanningen under årens lopp. Dessa har samlats i en ny bok, ”NATO’s Secret Armies: Operation Gladio and Terrorism in Western Europe” av Daniele Ganser, vilket Lila Rajiva rapporterar på CommonDreams.org.

Gladio inrättades ursprungligen som ett nätverk av hemliga celler som skulle aktiveras bakom linjerna i händelse av en sovjetisk invasion av Västeuropa men utvecklades snart till ett redskap för politiskt förtryck och manipulation styrt av NATO och Washington. Med hjälp av högerextrema miliser, figurer från undre världen, provokatörer och hemliga militära enheter, genomförde Gladio inte bara omfattande terroristdåd, lönnmord och valfusk i demokratiska stater som Italien, Frankrike och Västtyskland utan befäste också de fascistiska tyrannierna i Spanien och Portugal, medverkade till militärkuppen i Grekland och bidrog till Turkiets förtryck av kurderna.

Bland de ”rykande pistoler”, som Ganser grävt fram finns ett dokument från Pentagon, Field Manual FM 30-31 B, vilket i detalj redogör för metodologin för att genomföra terrorattacker i länder som ”inte reagerar tillräckligt effektivt” mot ”kommunistisk omstörtande verksamhet”. Ironiskt nog fastställer manualen att det farligaste ögonblicket kommer då vänstergrupper ”avsvär sig bruket av våld” och anammar den demokratiska processen. Det är då ”den amerikanska arméns underrättelsetjänst måste besitta medel att starta specialoperationer som kan övertyga värdnationernas regeringar och allmänna opininon om den reella faran för uppror”. Naturligtvis måste dessa fredsstrypande specialoperationer strikt hemlighållas, varnar dokumentet.

Och förvisso, det skulle inte duga att de anhöriga till de 85 människor som slets i stycken i bombattentatet mot järnvägsstationen i Bologna den 2 augusti 1980 fick veta att deras nära och kära hade mördats av ”män inom statliga italienska institutioner och ... män förbundna med USA:s underrättelseväsen”, vilket var vad den italienska senaten kom fram till efter sin utredning år 2000.

Illdådet i Bologna är ett exempel på vad de styrande bakom Gladio kallar ”spänningens strategi” — att underblåsa fruktan för att hålla befolkningar i schack under ”starka ledare” som ska skydda nationen mot det ständigt närvarande terroristhotet. Och, som Rajiva noterar, den här strategin begränsades inte till Västeuropa. Den tillämpades med ohygglig effektivitet i Centralamerika under Reagans och Bush I:s administrationer. Under 1980-talet mördade högerextrema dödsskvadroner, gerillaarméer och statliga säkerhetstyrkor — beväpnade, utbildade och finansierade av USA — tiotusentals människor över hela regionen och agerade ofta speciellt brutalt då fredliga lösningar på konflikterna såg ut att kunna nås.

I februari i år rapporterades från många håll att Pentagon har planer på ett liknande program i Irak. Vad som dock inte rapporterades — utom i irakisk press — är att åtminstone en dödsskvadron som stödjer ockupationen redan finns på plats. Bara några dagar efter att Pentagons planer avslöjades, började en ny militant grupp, ”Saraya Iraqna”, att erbjuda tjocka buntar amerikanska kontanter för skalper från upprorsmän — upp till 50 000 $, uppger den irakiska tidningen Al Ittihad. ”Vår verksamhet kommer inte att vara selektiv”, lovade gruppen. Med andra ord, vem som helst som de betraktar som en statsfiende kommer att vara lovligt byte.

Märkligt är att, just som det förefaller som om Pentagon inför operationer i Gladio-stil i Irak, har det skett ett plötsligt utbrott av upprörande provokativa terroristattacker mot civila mål såsom sjukhus och skolor, rapporterar the Guardian. Denna förskjutning mot högprofilerad slakt på civila, vilket kommer strax efter ett nationellt val i vilket majoriteten har stött program som kräver ett snabbt slut på den amerikanska ockupationen, har understrukit ”det trängande behovet” av att USA:s trupper stannar kvar på obestämd tid för att tillhandahålla säkerhet mot det ständigt överhängande terroristhotet. Under tiden fortsätter bushisterna att bygga sina efterlängtade permanenta baser i Irak: fästningar till skydd för den olja som tillträdande irakiska regeringstjänstemän lovar att sälja ut till amerikanska bolag, samt avfyrningsramper för nya plundringståg i den geopolitiska dominansens tecken.

Kanske är det bara ett sammanträffande. Men historien om hur den amerikanska eliten har lett och underblåst terrorattacker mot vänligt sinnade folk är så lång och så omfattande — ja, så ingrodd och accepterad — att den ifrågasätter ursprunget till varenda terrorhandling som plågar världen. För varje nytt nidingssdåd tvingas vi ställa frågan: Var det ett verk av ”äkta” terrorister eller en ”black op” av säkerhetstjänsterna — eller bådadera?

Även om den inte är ofelbar, så är ändå den antika latinska frågan den bästa vägvisaren för att tränga in i den moderna terrorismens blodiga mörker: Cui bono? Vem tjänar på det? Vems makt och politiska strävanden stärks av attacken? Ty det är obestridligt att ”spänningens strategi” innebär makt och profit för dem som påstår sig ha nyckeln till ”säkerheten”. Och från salarna i Kreml till Potomacs stränder är denna cyniska strategi vår tids förhärskande ideologi.

(050313, översättning Hans Berggren)

www.xymphora.blogspot.com 050322

www.xymphora.blogspot.com 050322

Reaktioner på den löjeväckande tanken att USA, och i synnerhet George Bush, är ansvariga för att föra demokratin till Mellanöstern:

Dilip Hiro:

”USA viftar med demokratiflaggan i Mellanöstern bara när det främjar dess ekonomiska, militära eller strategiska intressen. De senaste 60 årens historia har visat att närhelst det funnits en konflikt mellan att främja demokratin i regionen och att stärka amerikanska nationella intressen, då har de amerikanska regeringarna undantagslöst valt det senare. Dessutom, när fria och rättvisa val i Mellanöstern har gett resultat som strider mot Washingtons strategiska intressen, har man antingen nonchalerat dem eller försökt förhindra att sådana händelser upprepas.”

Tony Karon:

”De flesta av de gammalmodiga enväldena i arabvärlden är egentligen sedan lång tid tillbaka USA:s klientregimer. Och även om vi alla bör hylla det faktum att folk röstar, är tendensen i Washington att man struntar i vad de faktiskt röstar för.”


och:

”Om arabiska självhärskare har tvekat att stödja sina amerikanska beskyddares politik i Mellanöstern så beror det enbart på att deras egna medborgare är orubbligt fientliga mot sagda politik. Mubaraks största utmaning, om Egypten vore en verklig demokrati, skulle inte komma från liberala demokrater av Aymans Nours typ utan från det förbjudna Muslimska brödraskapet. Detsamma gäller förmodligen även i Syrien. Det är inte av en önskan att följa USA:s exempel, utan av en önskan att förkasta det och de egennyttiga lokala eliter som USA så länge har hållit under armarna, som stora delar av arabvärlden nu kräver sina demokratiska rättigheter.”

Juan Cole:

”…. I regionen betraktas Bush-administrationen allmänt som hycklare, eftersom de stöder israelisk militär ockupation av Västbanken och Golanhöjderna (de senare tillhör Syrien) samtidigt som de sätter press på Syrien att dra tillbaka sina trupper från Libanon, dit Kissinger bjöd in Damaskus för många år sedan. Bush skulle stå på fastare mark som en frihetens förkämpe om han hjälpte till att befria palestinierna från militär ockupation och israelisk smygkolonisering, och om han mäkladeför återlämnadet av Golanhöjderna och Shebaaområdet till Damaskus i utbyte mot fred mellan Syrien och Israel. Ett slut på Israels ockupation av sina grannars territorium skulle beröva det radikala shiitiska partiet i Libanon, Hizbollah, möjligheten att mobilisera libanesiska ungdomar mot den orättvisan. Utan beslutsamt agerande på den israelisk-arabiska fronten riskerar Bush att få sin demokratiseringsretorik betraktad som enbart munväder som ska dölja hans nyimperialistiska strävan efter dominans.”

Juan Cole igen, om de avsiktligt ogenomförbara konstitutionella villkor som de befriande amerikanerna har skänkt det irakiska folket:
”USA omintetgjorde den parlamentariska processen i Irak genom att införa bestämmelsen att en regering måste bildas med två tredjedels majoritet. Denna bestämmelse är ett nykolonialistiskt påbud som det irakiska folket aldrig tillfrågats om. Och precis som väntat leder det till tvärstopp, eftersom UIA tvingas inhysa ett parti som borde vara i opposition i det brittiska systemet, den kurdistanska alliansen.”

Hej Claes Arvidsson

Hej
Läste din grej om Texasgubben i dagens tidning och håller med. Det är
inte OK att vara diktator längre. Allra minst för "den demokratiska
världens ledare" GWB. Jag fattar inte hur man kan gå på en sådan total
bluff som den goddagspilten har varit i hela sitt liv. Tittar ni bara
på Fox News? Hör ni bara Vita husets änglakörer? Såg ni inte
"riksdagshusbranden" den 11/9? Hör ni inte stöveltrampet? Ser ni inte
att de börjar mörda journalister? Vet ni inte att generalerna Primakov
från KGB och Marcus Wolf från STASI numera jobbar för rabiate
sionisten Chertoff på att införa den amerikanska polisstaten? Är ni
"inbäddade" fast ni sitter i Marieberg och inte i Bagdad? Bushjuntan
är en samling megaskurkar, det är de flesta tänkande människor i
världen ense om, trots era och alla andra Washingtontrumpeters
ansträngningar att övertyga oss om motsatsen. Paul Bremer har till
exempel lyckats trolla bort 2 miljarder dollar i Irak.. Och Dov Zakheim,
en man med dubbelt israeliskt/amerikanskt medborgarskap, som brukar
kallas "kungen av Washington", lyckades tappa bort över 1000 miljarder
dollar (sic!) mellan 010504 och 040310, då han avgick som
"controller", för Pentagon Men det är väl så i "verkligheten", att
pengar=makt=rätt. Även om det varken kan kallas demokratiskt eller ens
liberalt i John Stuart Mills mening. Kolla upp allt det ovanstående
och kom sen med nån ny trivsam kommentar om hur rätt Texasgubben
(a.k.a. the Simpering Chimp) hade i fråga om Irak eller vad det vara
må.
Men först ett citat från farsgubben George H.W. Bush angående det
amerikanska folket: "If they knew what we have done, they'd hang us
from the lampposts."
Med all respekt men med största förundran,
Hans Berggren

Oberoende media: Fientliga mål

Oberoende media: Fientliga mål
Av Ghali Hassan

Från http://www.uruknet.info/?p=m10443&l=i&size=1&hd=0


17 mars 2005
Countercurrents.org.

Sedan Irakkrigets början 2003 har 13 journalister mördats av amerikanska soldater. Alla de dödade journalisterna var ”oinbäddade”. Ingen journalist anställd av ”mainstream media” som BBC eller CNN har dödats eller kidnappats i Irak. Oberoende media världen över finner det allt svårare att existera i en värld dominerad av några få jättekonglomerat och regeringsstyrda mediaföretag.

Information som lämnats av oberoende media och hederliga journalister är det mäktigaste vapnet i kampen mot kriget i Irak alltsedan 1990. Bristen på sådan journalistisk trovärdighet och opartiskhet har bidragit till det onödiga mördandet av över 2 miljoner irakier, en tredjedel av dem barn under 5 år, ett resultat av 13 års brottsliga sanktioner och krig bedrivna av USA och Storbritannien.

För att bedriva sitt krig med ett minimum av opposition har amerikanska och brittiska regeringar och militär infört ett nytt fenomen inom journalistiken. Det kallas ”inbäddad” journalistik och innebär att journalister gör som de är tillsagda och rapporterar vad de inte har bevittnat. ”Inbäddad” journalistik är en form av falsk nyhetsrapportering som sänds ut till västerländska TV-tittare som om det var verkliga nyheter. Den bästa benämningen på detta nya fenomen är propagandajournalistik, ett viktigt verktyg i Amerikas ”krig mot terrorn”…….

Läs mer på ovasnstående sajt

Avtäckandet av den nationella säkerhetsstaten

Avtäckandet av den nationella säkerhetsstaten
Av Richard M. Dolan

Allting förändras, inklusive vårt hävdvunna styrelseskick. Vi har inträtt i en ny era, kännetecknad av en allestädes närvarande stat, styrd av de mycket få och inte underställd några lagar utom sina egna. Välkomna till den Nya världsordningen.


För femhundra år sedan förklarade Niccoló Macchiavelli hur man genomför en revolution uppifrån utan att de flesta människor ens märker det. I Diskurser om Livius skriver han att ”man måste åtminstone bibehålla skenet av de gamla formerna; så att det kan förefalla folket att ingen förändring av institutionerna har skett, trots att de i själva verket är helt olika de gamla.”

Det vill säga, behåll de gamla regeringsstrukturerna fastän du gör djupgående ändringar i själva systemet.

Så idag, i stället för att se liket av den republik vi lever i, ser vi bara den döde mannens kläder. De ser likadana ut som de alltid har gjort, om än alltmer slitna. Vi har haft en revolution i det tysta som inte har eliminerat våra kongressrepresentanter — den har helt enkelt gjort dem i det närmaste irrelevanta.

Resan till sakernas nuvarande tillstånd har varit lång. Föga förvånande har krig varit en av de främsta katalysatorerna. De flesta krig som utkämpats av USA har stärkt den verkställande makten samtidigt som de har tärt på den lagstiftande. Detta gäller för krig som förts i ädla syften, såsom inbördeskriget och andra världskriget, såväl som för vettlösa blodbad som första världskriget och de dussintals oförklarade krigen under det senaste halvseklet.

Jag skulle peka ut andra världskriget — och tiden strax efteråt — som det skede då den amerikanska drömmen verkligen spårade ur. Detta är ironiskt, eftersom det var just då som Amerika nådde sin ställning som världens främsta stormakt.

Och däri ligger problemet. Ty det var då den amerikanska republiken inledde sin omvandling till nationell säkerhetsstat. Eller till ett imperium, om man så vill.

Harry Truman har fått gratisskjuts av historiker som glorifierar den allsmäktiga Amerikanska Staten, men han bär en stor andel av skulden för att vår nuvarande koloss på lerfötter existerar.

Men nog av det förflutna. Det här är när allt kommer omkring Amerika efter den 11/9, i vilket vi kollektivt kör nerför en farlig serpentinväg i bergen och plötsligt upptäcker att det inte är vi som styr bilen.

Vi regerar inte längre oss själva. Det finns ingen ”regering av folket, genom folket och för folket” i någon meningsfull bemärkelse — i någon bemärkelse utöver vad de orden kan ha inneburit för en medborgare i den gamla onda tidens Sovjetunionen.

Som Macchiavelli såg på sin tid (och som han förutsåg vad beträffar vår egen) har de dramatiska förändringarna i våra politiska institutioner ägt rum utan att folket egentligen har lagt märke till det.

Betänk det enastående antalet amerikanska militära aktioner runtom i världen nuförtiden. Men när utfärdade kongressen senast en krigsförklaring?

Betänk de nära nog öppna köpen av presidenter, kongressledamöter och alla andra av betydelse som görs av de som har de finansiella resurserna. Ännu en rad spikar i den amerikanska republikens kista.

Betänk internationaliseringen av den verkliga makten i världen, och bristen på institutionella medel för att granska eller reglera sådan makt. Vår globala situation är besläktad med den medeltida feodalismen, eller enklare uttryckt, med gangsterväldet. USA:s militära makt är det främsta verktyget för de verkligt besuttna att genomdriva sin vilja och berika sig ännu mer. Det bästa av allt är att man inte ens behöver vara amerikan för att påverka den amerikanska militärens handlingslinjer. Fråga vilken inflytelserik saudi-arabisk, israelisk eller kinesisk ledare som helst. Eller diverse ledare från den organiserade brottslighetens värld.

Betänk genomtrumfandet av Patriot Act bara en månad efter den 11/9 2001, när det var uppenbart att inte en enda medlem av kongressen hade läst igenom den ordentligt. Med så enormt utvidgade möjligheter för staten att spionera på ens privatliv kan man lika bra kyssa Fjärde författningstillägget adjö — åtminstone om man gör något som är intressant enligt vissa mystiska byråkraters mening.

Betänk den övertygelse som USA:s grundare hyste, att en fungerande demokrati kräver en upplyst allmänhet. I annat fall, hävdade de, var experimentet ”regering genom folket” dömt att misslyckas och skulle oundvikligen förvandlas till oligarki. Jämför det med vår situation idag, då vanliga människor inte kan få ut viktig information från myndigheter, då Freedom of Information Act inskränks alltmer och då folket nonstop pacificeras, ”24/7”, av en underhållningsdriven kultur som dominerar all ens vakna tid. Romarna kallade det bröd och skådespel. Det är en nog så träffande beskrivning av dagens situation.

Betänk också det amerikanska politiska ledarskiktets utbasunerande av de lögner som tjänade som förevändning för det nuvarande kriget (d.v.s. den falska länken mellan Irak och Al-Qaida, de falska påståendena om Iraks massförstörelsevapen) och Amerikas så kallade ”vakthund” mediernas villighet att hoppa ombord och slå på krigstrumman. Och när det erkänns att informationerna faktiskt var osanna, då kommer det för sent för att förhindra tusentals soldaters och civilas meningslösa död.

Betänk de förfärade reaktionerna på nazisters och japaners barbariska grymheter under andra världskriget. På det ökända tyska försvaret —”vi lydde bara order” — svarade världen (med rätta) att det finns vissa mänskliga värden som aldrig får förtrampas, och att tortyr aldrig kan vara något mänskligt godtagbart värde. Snabbspola fram till de illdåd som begicks av amerikanska soldater i Abu Ghraib-fängelset. Och det försvar som några av dessa som somliga gillar att kalla Amerikas finaste framlade: att de inte hade gjort något fel, eftersom de bara lytt order. Fråga den amerikanska soldaten Lyndie England. Det var vad hon förklarade för världen.

Betänk den illavarslande, spirande diskussionen om att utveckla ett regelverk för den händelse att det stundande presidentvalet måste ”senareläggas” på grund av en möjlig terroristattack. Senarelägga valet? Till och med under det amerikanska inbördeskriget ägde1864 års val rum på utsatt dag. Vi har verkligen kommit långt.

Det som undan för undan har skett under de senaste femtio åren, är att vår traditionella politiska struktur och kultur har eroderat och fördärvats till något som tidigare generationer amerikaner skulle ha funnit chockerande och oigenkännligt. De skulle faktiskt ha betraktat sakernas tillstånd för närvarande som något fullkomligt oamerikanskt.

Machiavelli hade förvisso rätt, men ett tillägg behövs. Sedan maktens verkliga, djupgående strukturer förvandlats tillräckligt, måste det yttre skenet till sist komma ikapp. ”Something’s got to give”, som den gamla sången säger, något måste brista, och den yttre utstyrseln måste revideras för att spegla den nya ordningen.

Således ser vi i efterdyningarna av den 11/9 att den Nya Statens slöja lyfts. Det är en stat som har blivit så expansiv och mäktig att det inte längre är möjligt att dölja detta bakom de hedervärda gamla republikanska dygdernas fikonlöv. Betrakta vår era som den Nationella Säkerhetsstatens ”coming out party”.

Från www.xymphora.blogspot.com

Från www.xymphora.blogspot.com

Fredag den 18 mars 2005

Jag tycker det är häpnadsväckande att USA fortfarande släpper ansenliga mängder bomber över Irak. Detta har på något vis kommit bort i allt ryggdunkandet om hur USA har fört ”demokratin” till det irakiska folket. Eftersom det inte finns någon armé ute på fältet, måste man fråga sig vad målet för bomberna är. Och är det lagligt under internationell lag? Detta påminner mig om de tusentals bombräder som genomfördes av USA och Storbritannien före anfallet mot Irak under förevändingen att säkra ”flygförbudszonerna”, bombräder som inte heller rapporterades av media och därmed aldrig var en politisk fråga och lika gärna aldrig kan ha ägt rum, trots det faktum att de allra flesta offren var civila. De nu pågående bombningarna är tydligen fullständigt ointressanta för media. Från Jarrett Murphy i Village Voice:
”En orsak till den här bristen i rapporteringen är att det inom flygvapenförband eller på hangarfartyg tydligen inte finns några inbäddade journalister som kan notera bombningstrender. Det är ingen fråga om policy, uppger en talesman för Centcom till the Voice: Media visar föga intresse för att arbeta med de här enheterna. I mediebolagens kostsamma bevakning av den enorma scen som är Irakkriget är flyg
vapeninsatser bara en liten del av bilden, det medges. Men bomberna fortsätter att falla.”

Lördag den 19 mars 2005

Pentagon utreder sig själva nu igen, den här gången rörande mordförsöket mot Giuliana Sgrena, och som alltid kommer de att finna sig själva alltigenom goda. Men för att vi andra ska kunna godta teorin om olyckshändelsen vid vägspärren, blir vi tvungna att acceptera följande:

1. att Sgrena och de överlevande italienska säkerhetsagenterna i bilen lyckades enas om ett samstämmigt paket av lögner under ögonblicken mellan beskjutningen och amerikanernas ankomst till bilen;
2. att de samstämmiga berättelserna från italienarna, som inte hade någon anledning att ljuga, var lögner, och att versionen från Pentagon, som hade all anledning att ljuga, var sanning;
3. att bilen italienarna färdades i utsattes för spärreld av panikslagna amerikanska soldater men bara träffades av några få skott, det viktigaste det som dödade Nicola Calipari då han kastade sig framför Sgrena;
4. att amerikanerna var ovetande om vad det var för en bil, trots att den redan passerat flera amerikanska vägspärrar, trots att italienska myndigheter vidhåller att amerikanerna var förvarnade och trots det faktum att det bara vore vanligt sunt förnuft att en säkerhetsagent för en USA-allierad nation meddelar amerikanerna att han medför en viktig passagerare som han ska leverera till flygplatsen (även om han kan ha förtigit exakt vem hon var av rädsla för ännu ett amerikanskt mord på en journalist; (se www.smirkingchimp.com/article.php?si=nested&order=0 och
http://www.uruknet.info/?p=m10443&l=i&size=1&hd=0)
5. att vägspärren —som låg precis runt ett skymmande hörn, så att en intet ont anande förare plötsligt skulle stöta på den, även om han körde långsamt — bara händelsevis satts upp 45 minuter tidigare på det sista lämpliga ställe som den italienska bilen skulle passera innan Sgrena satte sig på ett plan till Italien, där hon skulle vara fri att berätta sina historier om Falluja;
6. att John Negroponte, som inte kunde ta sin vanliga helikopter på grund av en storm, beslöt åka bil genom de synnerligen farliga gatorna i Bagdad till ett möte vid flygplatsen; samt
7. att av alla amerikanska soldater som fanns till hands i Bagdad för att beskjuta Sgrenas bil, bara råkade de vid flygplatsen vara John Negropontes livvakter som dröjde kvar vid en ”tillfällig” vägspärr långt efter att hans bil hade passerat.

Om du är beredd att tro på allt detta, då skulle jag råda dig att genast gå ut och köpa en lott, för det här måste vara din lyckodag. Italienarna meddelade efter sin preliminära utredning i påfallande skarp ton att de skulle dra tillbaka sina trupper från Irak, så vi vet vad de anser. Detta tillbakadragande, som sedan upphävdes av Berlusconi efter direkta påtryckningar från Bush, är den bästa indikationen på vad sanningen är. Berlusconi vill förtvivlat gärna förbli Bushs pudel och är villig att pissa på Nicola Caliparis grav för att få stanna i hundkojan. John Negroponte, en iskall mördare, lämnar nu Irak för att inta sin nya post som Bushs nye chef för den nationella underrättelsetjänsten. Amerikaner, för att inte tala om alla andra, har all anledning att vara mycket rädda.

Tyranniet kommer till Amerika

Tyranniet kommer till Amerika
Journalister ”självmördas”

av Henry Makow, Ph.D.
050306

Hunter Thompsons, Gary Webbs och J.H. Hatfields dödsfall genom ”självmord” visar att journalister som avslöjar vår politiska elits kriminella aktiviteter riskerar livet.

De befinner sig i frihetens frontlinje. När de blir mördade, varslar det om att mycket onda ting förestår oss.

I det senaste numret av ”International Currency Review” varnar oss den erfarne brittiske underrättelseanalytikern Christopher Story att vi kan vänta oss ett tyranni i Amerika värre än i Nazityskland eller Stalins Ryssland. Jag ska gå in på detaljer nedan.

Hunter Thompson dödades i slutet av förra månaden. Han arbetade med uppgifter om en homosexuell callboyhärva i Bushs Vita hus och om rivningen av World Trade Center.

http://www.libertyforum.org/showflat.php?Cat=&Board=consp_911&Number=
293426392#Post293426392

Gary Webb dödades i december. Hans specialitet var the Cocaine Import Agency (CIA).
http://www.newsreview.com/issues/sacto/2004-12-13/feature.asp

J. H. Hatfield ”begick sjävmord” i juli 2001. Hans bok ”Fortunate Son: George W. Bush and the Making of an American President” blev faktiskt indragen av förlaget under valkampanjen år 2000. Cirka 100 000 exemplar brändes!

I boken visade Hatfield att George W. Bush dömdes för kokaininnehav 1972. Hans far såg till att stryka detta ur registren.

I övrigt är Hatfields bok ganska positiv mot Junior. Jag hade aldrig trott att El Presidente var tillräckligt smart för att kunna flyga ett jetjaktplan.

En av de ursprungliga investerarna i pappa Bushs Zapata Oil var Eugene Meyer, styrelseordförande i Federal Reserve, krigsprofitör och utgivare av Washington Post. Familjen Bush har alltid verkat för Illuminatibankirerna. Och när Junior letade investerare för Arbusto Oil, mutade James Bath in honom. Bath var nära affärsvän till Osama bin Ladens far! Detta stöder mitt påstående i ”Bush, Bin Laden Serve the Same Master” att den globalistiska eliten styr terrorkriget mot det amerikanska folket.

TYRANNI I AMERIKA

Christopher Store är författare till ”The New Underworld Order: Triumph of Criminalism and the Global Hegemony of Masonic Intelligence” (kan beställas från amazon.com.uk).

Jag har inte läst den än, men jag har läst det senaste numret (vintern 2004-2005) av hans International Currency Review. http://www.worldreports.org/index.htm
Story har vittförgrenade kontakter inom underrättelsekretsar. Hans åsikt är att trots kommunismens påstådda ”fall” (Se Anatolij Golitsyns ”The Perestrojka Deception”) fortsätter Illuminatibankirerna att utnyttja Ryssland och speciellt de organisationer som efterträtt KGB till att befordra sitt globala tyranni, vilket han definierar som:

”Nationsstatens avskaffande och dess ersättande med regionala och globala styrelsesystem, med en liten självutnämnd elit som kontrollerar all världens resurser på alla andras bekostnad och för egen vinning. Detta är grunddragen i den världsrevolution som vi genomlever.”

Story säger att denna ”revolution” använder korruption och kriminalitet som verktyg. Sovjetiska underrättelseagenter omskolades bokstavligen till kriminella och infiltrerades i USA och Europa. Han säger att även det amerikanska underrättelseväsendet används till att främja moralisk korruption, delvis för att muta eller öva utpressning mot innehavare av offentliga ämbeten. Ingen vald befattningshavare ”kan röra sig”, hävdar han.

”I denna stegvisa statskupp har de amerikanska underrättelsekretsarna infiltrerat och korrumperat den republikanska formen för demokratiskt styre, genom utpressning ... och genom att alltid se till att deras egen personal sitter på alla de viktigaste beslutsfattarposterna. I det hänseendet är det ingen skillnad mellan det amerikanska och det sovjetiska systemet.”

Detta är bokstavligen sant vad gäller personal. Listan över ”tidigare” KGB-generaler som arbetar för det nya Department of Homeland Security innefattar Jevgenij Primakov, Alexander Karpov och Oleg Kalugin. Story hävdar att dessa män fortsätter att tjäna ”Sovjetunionens hemliga kommunistparti”. Se ex.vis http://argentina.indymedia.org/news/2005/257084.php
eller http://tinyurl.com/428du

”Departementet för Hemlandets Säkerhet”, lett av Michael Chertoff, en man med dubbelt israeliskt-amerikanskt medborgarskap, är redovisningskyldigt endast inför presidenten. Alla dess göranden och låtanden är hemliga. Det opererar ostraffat.

Story skriver:”Språket i Patriot Act II anses nästan ordagrant ha hämtats från den sovjetiska ”Lagen om stärkandet av den interna säkerheten” från 1965. Ett system för inrikes spionage är under införande ... efter östtyskt STASI-mönster med konsulthjälp från den östtyske STASI-generalen Marcus Wolf.”

I en intervju uppgav Primakov självmant att när NICA (lagen om nationella id-kort) införs, Posse Comitatus Act upphävs och andra former av repressiv lagstiftning stadfästs, ”kommer Vita huset att ha uppnått större makt över det amerikanska folket än Kreml kunde utöva då Stalin levde.”

Story säger att ”omfånget av de officiella kriminella operationerna och de fonder som stulits har överträffat de mest svindlande belopp ... endast de mest drakoniska kontrollmekanismer kan någonsin garantera alla de högt uppsatta gärningsmännen immunitet mot att avslöjas, gripas, dömas eller värre.”

Han påminner oss om George H. W. Bushs kommentar att ”om det amerikanska folket visste vad vi har gjort skulle de hänga oss i lyktstolparna.”

De ”drakoniska kontrollmekanismerna” innefattar byggandet av ett amerikanskt Gulag, ett system av ”fångläger” inom arméns anläggningar, vilket eufemistiskt kallas ”The Civilian Inmate Program”. Detsamma har redan påbörjats i Kanada.

SLUTSATSER

Christopher Story beskriver det smygande kommunistiska övertagandet av USA. Kan det göras bättre än då alla bara tänker muslimer och våra valda representanter är för korrumperade och insyltade för att skydda oss?
Illuminatis dockmästare förefaller vara i färd med att iscensätta ett världskrig mellan USA och Israel på ena sidan och Iran, Ryssland och möjligen Europa eller Kina på den andra. Irakkriget är ett krig genom ombud liksom spanska inbördeskriget. Enligt Story förberedde ryssarna det irakiska upproret.

Världskriget kan föregås av ett sammanbrott i världens finanssystem orsakat av spekulativa och kriminella excesser eller av att den amerikanska dollarn överges.
Eller ett ”terroristdåd” kan bjuda på en förevändning att införa krigslagar, allmän värnplikt, konfiskera guld, etc.

Jag skrev nästan inte den här veckan. Jag kände att jag ville ta ledigt från allt det här. Våren retas med oss här i norr där jag bor. Dagarna blir längre.

Skilda från vår verkliga historia som vi är, får vi lära oss att betrakta koncentrationsläger, pest, masslakt och hemlig polis som företeelser från ett mörkt förflutet.

Händelserna den 11 september har återfört oss till den brutala verkligheten. De krafter som bar ansvaret för Nazitysklands och det stalinistiska Rysslands övergrepp bär ansvaret för den 11/9. De styr fortfarande världen.

Det surras för fullt på internet. Den amerikanska fårahjorden är orolig. Vargar har slaktat några i utkanterna av hjorden. Tretusen i World Trade Center. Tiotusen i Irak; några journalister.

Fåren hoppas att de ska skonas bara de håller huvudet nere och spelar dumma. Av historien att döma lär inte detta bli fallet.

Får blir slaktade.


(översättning Hans Berggren)

Hej Jan Guillou

Hej!

Jag har alltid gillat din journalistik. Ända sen du och Peter Bratt avslöjade hur IB spionerade på svenska medborgare i fredstid och med den socialdemokratiska regeringens goda minne, har du varit en av de få svenska journalister som haft modet att tänka själv och stå för dina slutsatser även då de inte varit populära just för dagen eller fallit de makthavande i smaken. Du och Peter sattes ju till och med i fängelse för att ni varit ofina nog att berätta sanningen om något som de flesta kring köttgrytorna bara ville tiga ihjäl, oavsett om de var politiker, chefredaktörer eller ”representanter för näringslivet”. (”Kapitalister” sa vi visst innan Joakim von Anka blev filosofiskt ideal.)
Nu befinner vi oss i en IB-affärsliknande situation i oändligt mycket större och ohyggligare skala. En fascistisk statskupp har genomförts i USA, G.W. Bush har för andra gången fuskat sig till segern i presidentvalet, undantagslagar som upphäver den amerikanska konstitutionen har klubbats igenom olästa, man har till och med ordnat en ”riksdagshusbrand” (11/9) — möjligen fick man den till skänks — för att rättfärdiga diktatoriska befogenheter för presidenten och angreppskrig mot två länder som bevisligen inte utgjort något hot mot det amerikanska folket men kanske mot familjen Bushs och närstående personers chanser att obehindrat kapa åt sig all världens återstående oljeresurser. Men knappt ett ord publiceras i pressen om allt detta.

”Utredningen” av nidingsdåden den 11/9 får till och med Warren-kommissionens rapport om mordet på John F. Kennedy att framstå som ett mönsterexempel på samvetsgrant polisarbete. Det är mycket de begär att vi ska tro på den här gången, men det centrala för Dubyas ”legitimitet” som president är att vi lapar i oss lögnerna om vad som hände den dagen. Det var ”onda muslimer” som gjorde’t och därmed basta. Vi ska vid Gud och sankt George knipa käft och inte ifrågasätta vad mr Murdoch m. fl. dekreterat vara sanning, för då kan det gå oss illa.
Men trots att ingen annan skyskrapa med stålskelett i världen någonsin har raserats av eld — den senaste branden, i Madrid nyligen, rasade i två dygn utan att kåken gjorde det — så sjönk WTC 1 och 2 snyggt och prydligt ihop efter att ha brunnit i 105 respektive 47 minuter! Bränderna uppstod efter att byggnaderna hade träffats högt upp av var sitt kapat trafikflygplan. Kaparna ska ha styrts av en skäggig saudisk f.d. affärsvän till familjen Bush från en grotta i Afghanistan.
Flygbränsle brinner med högst 800° C, värme stiger och stål smälter vid 1800°C, så hur gick det till? Att WTC:s huvudägare Larry Silverstein i en intervju några dagar efteråt lät undslippa sig att ”we had to ’pull’ the building WTC 7” trots att den inte träffats av något flygplan, det nämns inte ens i utredningen. (”Pull a building” är fackjargong för ”controlled demolition”, rivning genom utlösning av strategiskt placerade sprängladdningar i byggnader, vilket är den enda fysikaliskt trovärdiga förklaringen till det som hände med WTC 1 och 2.)

Jag ska inte fortsätta att rada upp alla befängdheter som de vill få oss att svälja med hjälp av Fox News och en världsomfattande kör av Washingtontrumpeter, för jag kan som du ser inte göra det utan att bli fly förbannad. Men Aftonbladet brukar ju inte direkt tuta med i Vita husets blåssektion, så du kanske kunde skriva om de här sakerna och bli publicerad. Jag tror säkert du håller med om att det här är en ödesfråga för hela världens framtid. Låter vi fascisterna trumfa igenom sitt orwellska nyspråk och sitt sanningsmonopol, ett monopol som rycker närmare för varje dag som går, då är det kört för all demokrati, det måste väl varje tänkande människa inse? Och då kommer en eventuell eftervärld att döma oss alla hårt. Som medlöpare. Det vill varken du eller jag vara, det vet jag, och därför ber jag dig, forska och skriv!
Ta en grundlig titt på t. ex. följande sajter:
www.indymedia.org.uk (fick sina servrar i UK stulna av CIA i okt. men har skaffat nya)
www.globalresearch.ca (Journalister och forskare vid universitetet i Montreal)
www.iraqnet.com
www.uruknet.com
http://dahrjamailiraq.com (tre sajter vars journalister verkar i Irak utan att vara ”inbäddade”)
www.mikehersch.com/printer_There_is_no_media.shtml
www.hermes-press.com/dictating_reality.htm
www.new-enlightenment.com/criminality.htm
www.xymphora.blogspot.com (mycket bra nyhetsanalyser, ovisst vem som ligger bakom)
eller googla på journalistnamn som
Michael Chossudovsky, Webster Tarpley, David McGowan, Chris Floyd, Dahr Jamail
Och varför inte kolla in www.rense.com?
Elaka tungor som vill sjunga med i Bushkören kan lätt avfärda rense.com som ”konspirationssajt” eftersom den innehåller allt från vanliga nyhetsnotiser till UFOs till rabbiner mot sionismen till mycket bra politiska satirbilder, men med yttrandefrihetens trängda läge i TV- och pappersmedia ska vi nog vara glada så länge radiojournalisten Jeff Rense finns kvar på nätet och släpper in både kreti och pleti.
Och vad konspirationer beträffar: är inte demokratin ständigt utsatt för konspiratörer som vill inskränka folkmakten? Är man smart gör man det i demokratins namn! Som ev. folkvald politiker!

Jag tackar för ordet och hoppas få läsa mer om världspolitiken i dina kolumner framöver.
Mvh,
Hans Berggren

PS. Bifogar ett prov på den sortens genmäle som inte kommer in i Kyska Gladbladet eller Jagens Dumheter (E. Heckschers termer). Den här gången ett svar på Sofia Nerbrands dumheter i Svenskan. Argumenten skiter dom i, det är min bristande respekt för folk som borde veta bättre och tänka själva som är felet. Men vad kan jag göra åt det? Följa Winston Smiths exempel och till slut börja älska Storebror? DS.

Svar till Sofia Nerbrand:

Svar till Sofia Nerbrand:

Det du skriver i SvD den 3/2 under rubriken ”Lite närmare frihet trots Hans Blix” måste helt enkelt bemötas.
Vi ska ta dina missuppfattningar i tur och ordning.

1. Du säger att 8 miljoner irakier ”satte sina bläckdoppade pekfingrar i magen på både de uppblåsta demokratimotståndarna i Irak och olyckskorparna i omvärlden.” Var får du den siffran ifrån? Tusentals irakier har vittnat om att de hotades med att få matransoneringskorten indragna om de inte röstade. De internationella valobservatörerna satt och hukade i Jordanien eftersom det var för farligt inne i Irak. Du tror alltså på en amerikansk regering som själv kom till makten under ytterst tvivelaktiga former både 2000 och 2004, en ”administration” vars kamp för friheten inskränker sig till att skattebefria ett antal rövarbaroner i världsklass och som anser sig ha rätt att gå i ”förebyggande” krig mot suveräna stater med en rad lögner om massförstörelsevapen som förevändning, och när vapenlögnerna inte håller så påstår man att det är för att avsätta en tyrann som man under många långa år stödde med både vapen och pengar … give us a break, Sofia.

2. ”Missnöjet med USA:s styrka och målmedvetenhet märks också hos den haussade Hans Blix. …Han förespråkar den ’biologiska lösningen’ framför krig — vi borde ha väntat på att Saddam skulle dö av ålder.”
Detta kallar du höjden av cynism och frågar dig hur befolkningen skulle överleva till dess. Hur överlever den idag? frågar jag. 100 000 irakier har enligt Lancet dödats i kriget hittills. (Pentagons siffror lämnar jag därhän.) Skulle verkligen Saddam ha kunnat utrota dem effektivare än USA gör det? Han hade ju inte ens några WMD, visade det sig, medan USA har massvis och inte tvekar att använda dem mot vem det vara månde som kan se ut att hota imperiet, från småbarn till mormödrar. Cancerfrekvensen bland Iraks barn är den överlägset högsta i världen ”tack vare” Amerikas ”befriande” utarbetade uran som man har vräkt över landet ända sedan de perversa dr Strangelove-hjärnorna vid Livermoreinstitutet på 90-talet förverkligade konceptet ”låg-intensivt kärnvapenkrig” och på samma gång behändigt löste problemet med vad man skulle göra med kärnkraftsavfallet: dumpa det på nån annan! USA har redan fällt tillräckligt med pansarbrytande uranmantlade granater för att statistiskt garantera att alla Iraks 25 miljoner invånare kommer att dö av cancer. Resultatet blir att Irak kommer att avfolkas av sig självt. Människorna kommer att dö av strålningsrelaterade sjukdomar och landet förblir förgiftat i miljontals år framåt. Att Saddam hade kunnat överträffa brutaliteten i en sådan politik betvivlar jag starkt.
3. ”Men invasionen i Irak handlade inte främst om massförstörelsevapen. Den handlade om mänskliga rättigheter… Den västerländska civilisationen har givit människan — man som kvinna— större frihetsgrader än något annat system. Så varför ska vi inte sprida våra erfarenheter?”
Vilka rättigheter då, och för vilka? Den västerländska civilisationen har faktiskt utsugningen av tredje världen att tacka för sina enastående rikedomar och ”friheter”. Dessutom hade den troligen aldrig nått så här långt om det inte varit för muslimernas civiliserande inflytande på medeltidens Europa. Vad beträffar att ”sprida våra erfarenheter” så är inte demokrati någon vara som kan exporteras. Och sen fortsätter du:
4. ”USA-koalitionen har skapat möjligheten att så frihetens frö även i världens minst demokratiska region. Men det råder ingen brist på sabotörer.”
Nej visst. Frihetens frö är utarbetat uran. Och om Abu Mus’ab Al-Zarqawi anser att demokratin strider mot islam så anser den ”pånyttfödde kristne” George W Bush att han har Guds mandat att styra och ställa lite som han vill både med demokratin och runtom i världen för att i frihetens namn säkra USA:s oljebehov åtminstone fram till det Armageddon som han med friskt mod förbereder. Då skall ju Gud minsann skänka sina trogna en ny himmel och en ny jord, och därför behövs inga Kyotoprotokoll eller någon som helst hushållning med resurser eller hänsyn till miljön.
5. Och så till sist kommer du förstås dragande med andra världskriget: ”Då räddade USA Europa ur fascismens klor. Nu håller USA tillsammans med sina allierade på att befria Irak från den islamistiska fascismen.”
Vilka allierade? Tony Blair och Silvio Berlusconi? Och vad var det första USA gjorde efter andra världskriget? Man ställde till med en Nürnbergrättegång mot de mer ökända nazistiska krigsförbrytarna, samtidigt som man inom det hemliga projektet ”Operation Paperclip” importerade nazistiska raketforskare som SS-översten Wernher von Braun, tortyrexperter från Gestapo och annat löst folk som man trodde sig kunna få nytta av. Och nu häromveckan fick Marcus Wolf från gamla Stasi och förre KGB-chefen Primakov sina green cards och bjöds in att hjälpa israelisk/amerikanske medborgaren mr Chertoff med tillämpningen av Homeland Security Act. Kolla upp det själv.

I själva verket kan inte USA sägas representera någon annan demokrati än miljardärernas. Alltsedan president Eisenhower 1961 varnade för att ”det militär-industriella komplexet” började få för stor makt över politiken har den makten bara stärkts för varje nytt krig och varje nytt ”hot mot friheten” som man har kunnat hitta på och skrämt kongressen, Pentagon och Vita huset med. Och nu, under sankt George W Bushs välvilliga beskydd, har de nykonservativas, CIA:s och Hollywoods dröm om att styra människornas hela uppfattning om vad som är sant och inte sant äntligen blivit verklighet, det syns tydligt på vad du skriver. Journalistik är det inte, och du måtte vara helt nerbränd i huvudet. Vet skäms. Du skulle säkert ha rättfärdigat Vietnamkriget också om du varit med på den tiden.

Med hopp om ditt snara tillfrisknande

Gonzo Long

Val? I Irak? Under brinnande krig?

Val? I Irak? Under brinnande krig?

”Om du befinner dig i den obehagliga situationen att du måste kamouflera ditt imperialistiska erövringskrig med att påstå att du egentligen bringar ”frihet” till de förtryckta — åtminstone de förtryckta som råkar bo över en jättebassäng fylld med olja — men märker att somliga förtryckta är oförskämda nog att kräva att deras frihet åtföljs av fria val, då finns det ett lätt sätt att både behålla din imperialism och samtidigt synas förläna dem din phalska phrihet. I likhet med korvstoppning är framställningen av phrihet en mycket enkel om än inte särskilt vacker process, och du vill inte nödvändigtvis veta alla ingredienserna. Du börjar med bombningar för att ”injaga chock och bävan”, följt av en våldsam militär ockupation. Du installerar din egen marionettregering av opportunister beredda att göra som de blir tillsagda, inklusive ställa till med något som under en mycket mörk ökennatt skulle kunna tas för ett val. Sedan plockar du in några valtrollkarlar från FN, tekniker så skickliga att de skulle kunna arrangera något liknande ett rättvist val i ett bårhus (en nyttig talang i Irak).

Du väljer ut några lämpliga vallokaler i relativt säkra områden och omger dem med tillräckligt mycket av den amerikanska armén för att det ska bli tillräckligt säkert för en irakier att våga sig dit och rösta, och, vilket är mycket viktigare, tillräckligt säkert för att amerikanska ”journalister” och fotografer djärvt ska krypa fram från sina gömställen under hotellsängarna i Bagdad och videofilma vallokalscenen. Tillsätt några fotogeniska väljare — lokala strebrar med näsa för makt, mutkolvar, de som hotas med förlust av sina matransoner om de inte röstar och några stycken som bara vill vara med på teve — och så en fullkomligt blåögd ”journalist” som ställer sig framför kameran, allt för att skapa illusionen av en typisk vallokal. Stick åt en ”genomsnittlig väljare” några dollar — antingen en småpåve från din marionettregim eller en lokal opportunist/exhibitionist — så tackar han tårögd Amerika för att han fått sin frihet tillbaka, ställ upp några hedersmän på rad och låt dem bidra med lokalfärg genom att dansa folkdanser, klumpigt, och du har allt som behövs för att vinna en Emmy i kategorin nyhetsreportage. Upprepa det på några fler platser och du har återskapat hela valet för amerikansk teve. Det bläckblå fingret blir logon som krävs för att amerikanerna ska kunna tillgodogöra sig någon ytterligare information.

Låt nu din marionettregering intyga ett kolossalt och fullständigt uppdiktat valdeltagande. De verkliga internationella valövervakarna gömmer sig under sina hotellsängar i Jordanien eftersom de kommit till den helt korrekta slutsatsen att irakiska vallokaler är alldeles för farliga ställen att komma i närheten av, så ingen lär någonsin få veta hur stort det verkliga valdeltagandet var eller ens om resultaten överhuvudtaget är rättvisande.

Låt slutligen kommentatorerna i de vedervärdiga amerikanska medierna — till sista man — beskriva den här charaden som historien om de små människorna i Irak som trotsar de onda terroristerna — o ja! — och modigt beger sig till vallokalerna för att kräva den frihet och värdighet som förunnats dem av Amerika, personifierat av den helgonlike George W. Bush. Detta passar perfekt in i den gängse myten att Amerika bara gör gott, och det ger dig dessutom betäckning mot den del av befolkningen som fortfarande är kapabel att känna skuld över ett lagvidrigt överfall mot en suverän stat baserat på en serie lögner och bestående av bombningar av civila (bröllopssällskap!), klusterbomber, utarbetat uran, tortyr, barn badande i sina föräldrars blod och så vidare. De medlemmar av det amerikanska mediaetablissemanget som hade hyst betänkligheter mot valet, detta firande av den amerikanska godheten — var inte orolig, det fanns inga — skulle omedelbart ha bemötts med frågan vad de hatade mest, det tappra irakiska folket, friheten eller Amerika.

Den stora tragedin i allt detta är att det ger Bush fritt fram att fortsätta utnyttja sin bluffekvation att Amerikas krigshets är lika med frihet. Med andra ord, att gå med på att den här charaden är ett demokratiskt val är att underförstått döma nästa offer för det amerikanska imperiet, ett offer som kommer att bestås exakt samma behandling under sken av samma phalska phrihet. Nästa attack kommer att bli lättare, eftersom Bush då kan falla tillbaka på det exempel på phrihet som han personligen har skänkt det irakiska folket och tvivelsutan kommer att lova folken i Iran, Syrien, Kuba, Venezuela eller var det nu blir. Vi kommer att få se denna mekaniska, phalska phars på phrihet upprepas om och om igen, med riggade val som utnyttjas retroaktivt för att rättfärdiga resultaten av amerikanskt kolonialistiskt våld. ”

Så långt www.xymphora.blogspot.com , en daglig nyhetssajt som ingen vet vem som ligger bakom (kan det vara John Pilger?), men som bara måste läsas av dem som bryr sig om sina medmänniskor och strävar efter verklig demokrati och inte nöjer sig med karikatyrer av den, med orwellskt nyspråk och med att styrelsen alltid lika lätt som en plätt beviljar sig ansvarsfrihet. Det borde väl vara nåt för er undersökande, vetgiriga, kritiska och frihetsälskande (-törstande?) svenska journalister. Jag tror inte att xymphora har nåt emot att publiceras på papper och översättningen kostar heller inget.

Med vänlig hälsning

Gonzo Long