Här i Brasilien sörjer vi över att så många i arbetarpartiet PT:s ledning gick på nyliberalernas och den internationella socialdemokraturans bluff om den enda vägen och hamnade i reklamgubbarnas, bankernas och korruptionens klor, vilket lett till att Lula kan komma att stå utan parti till valet 2006, så stor är splittringen och så många är avhoppen. I stället för att liera sig med kolleger som Venezuelas Hugo Chavez och Kirschner i Argentina och utforma ett allsidigt projekt för Brasiliens utveckling försökte han hålla sig väl med rasande trevliga skurkar som den gamla vanliga brasilianska oligarkin och mr Bush och herrarna i Världsbanken och IMF. Man kan inte sitta på två stolar, Lula. Men å andra sidan är du ju långtifrån den förste politiker som har hoppat över stängslet och slutat representera sina väljare, även om du är den ende hittills som på frågan ”Är ni leninist?” har svarat ”Nej, jag är svarvare”.
Och så över till något mer positivt, dagens lilla blänkare från
www.xymphora.blogspot.com
2005-08-31
Ekonomiskt medbestämmande i Venezuela
Som om det inte fanns tillräckligt med skäl för Pat Robertson och hans gelikar runtom i världen att hata Hugo Chavez, har Venezuela börjat införa ”deltagande ekonomi”, ”partecon”, i sina fabriker. Arbetarna ges en mycket större roll i beslutsfattandet, en process som verkar synnerligen vettig om man betänker att det är de som ser vad som pågår. Jag minns kommentarer från bilindustriarbetare som byggde Chevrolet Caprice, en bil så ful och opraktisk att arbetarna visste att de skulle bli avskedade när ingen köpte den, vilket var uppenbart för dem men tydligen inte för GM-ledningen. Deltagande ekonomi skrämmer skiten ur kapitalisterna, för när man tar bort deras förmenta speciella talanger för företagsledning är det svårt att se vad de har med sig till bordet, frånsett det kapital de har stulit eller ärvt. De venezuelanska experimenten tycks följa de baskiska initiativen, av vilka de mest berömda är Mondragonkooperativen (en idé som har dykt upp till och med i Kalifornien).
Se även
http://www.venezuelanalysis.com/articles.php?artno=1294
http://www.justpeace.org/mondragon.htm
http://www.alternet.org/story/23201/
Wednesday, August 31, 2005
Skratta inte, för så kul är det inte.
Människor i bur på zoo i London
Av Henry Makow, PhD,
2005-08-27
Den stora nyheten i brittiska media i fredags var åtta unga lättklädda människor som lekte i björnburen på London Zoo. Buren hade fått etiketten ”Varning: Människor i deras naturliga miljö.”
”Att se folk i en annorlunda miljö, bland andra djur, kan lära allmänheten att människan bara är en art av primat”, sa Polly Wills, taleskvinna för London Zoo.
Låt inte lura er. Det här är inget skojigt jippo utan den sorts psykoperation som vi kommer att få se mer av. Den psykologiska krigföringen underkuvar sin målgrupp genom att ändra dess självuppfattning.
Eftersom Storbritannien snabbt är på väg att bli en polisstat måste den inburade befolkningen lära sig att se sig som djur. Den får inte insistera på att kräva privatliv, frihet eller andra ”mänskliga” rättigheter.
I den västerländska, kristna civilisationens hjärta finns övertygelsen att människan besitter en gnista av det gudomliga, själen. Det är den som gör henne ”mänsklig” och förbinder henne med en gudomlig plan genom hennes andliga längtan efter t ex rättvisa, sanning, kärlek och skönhet.
Den västerländskla civilisationens fiender, bankirer som håller sig dolda i sina högkvarter i Londons City, har konstruerat en totalitär polisstat. De vill att människor ska betrakta sig som djur, lättare att utnyttja, driva, avla och sålla.
Detta är uppenbart av medias behandling av ämnet, vilken är viktigare än själva jippot. Upprepning är kärnan i all hjärntvätt. Tanken att människor inte är något annat än djur upprepas sex gånger i den korta notis från AP som jag såg. Till exempel:
”Många anser att människor står över andra djur”, sa en av deltagarna. ”När de ser människor som djur här, påminner det dem om att så speciella är vi inte, liksom.”
Mark Ainsworth, 21, hörde om ”the Human Zoo” på nyheterna. ”Det var det här som fick oss att komma hit. Människor är också djur!”
En besökare pekade på en glänsande muskulös kropp på en klipphylla och skämtade om att London Zoo borde fundera på ett avelsprogram.
I likhet med sina inburade grannar hade även människorna en mångfald leksaker att roa sig med, sällskapspel, musik, målarfärg och bollar.
De behandlas som djur, med skötare och allt, men tillåts gå hem varje kväll efter stängningsdags.
Då besökaren Peter Bohn, 42, fick se ”djuren” jonglera, stannade han upp och fick sig ett gott skratt.
”Det är för dråpligt”, sa han. ”Det vänder uppochner på allt.Det får en att tänka på människorna i förhållande till djuren.”
Att vända allt uppochner är exakt vad elitens planerare sysslar med. De representerar den organiserade ondskan på den den här planeten, så Ont är Gott. Gott är Ont. Sant är Falskt och Falskt är Sant. Frihet är Slaveri och Slaveri är Frihet. Fred är Krig och Krig är Fred. Välkommen till Orwells 1984.
Den brittiska allmänheten är utsatt för en skoningslös psykologisk krigföringskampanj avsedd att chocka den till underkastelse. Mordet på den brasilianske ingenjören Jean Charles de Menezes var ingen olyckshändelse. Budskapet var att staten kan mörda vem som helst när som helst utan någon anledning.
Britterna är så skräckslagna att en opinionsundersökning nyligen visade att 75% är villiga att ge avkall på sina medborgerliga rättigheter i utbyte mot mer ”säkerhet”. De flesta av dem inser inte att det är så diktaturer tar makten, genom bedrägeri.
Jag skulle inte bli förvånad om jippot på London Zoo kokats ihop på andra sidan staden, på Tavistock Institute, där den brittiska eliten har idkat psykologisk krigföring mot mänskligheten i över åttio år.
Den allmänna reaktionen på det här jippot borde ha varit stor indignation. Hur vågar de förnedra oss på det här viset? Men tydligen har allmänheten redan förnedrats så mycket att den inte märker någon skillnad. Eller är för chockad och förfärad för att kunna tala.
Bildade människor? Vilken patetisk besvikelse.
Åskådarna på London Zoo lär inte finna det lika roande när de själva sitter i burarna och utfodringen har blivit inställd.
--------------
Fil dr Henry Makow är uppfinnaren av spelet ”Scruples” och författare till ”A long way to go for a date.” Hans artiklar som avslöjar fe-manismen och den Nya världsordningen återfinns på www.savethemales.ca
Av Henry Makow, PhD,
2005-08-27
Den stora nyheten i brittiska media i fredags var åtta unga lättklädda människor som lekte i björnburen på London Zoo. Buren hade fått etiketten ”Varning: Människor i deras naturliga miljö.”
”Att se folk i en annorlunda miljö, bland andra djur, kan lära allmänheten att människan bara är en art av primat”, sa Polly Wills, taleskvinna för London Zoo.
Låt inte lura er. Det här är inget skojigt jippo utan den sorts psykoperation som vi kommer att få se mer av. Den psykologiska krigföringen underkuvar sin målgrupp genom att ändra dess självuppfattning.
Eftersom Storbritannien snabbt är på väg att bli en polisstat måste den inburade befolkningen lära sig att se sig som djur. Den får inte insistera på att kräva privatliv, frihet eller andra ”mänskliga” rättigheter.
I den västerländska, kristna civilisationens hjärta finns övertygelsen att människan besitter en gnista av det gudomliga, själen. Det är den som gör henne ”mänsklig” och förbinder henne med en gudomlig plan genom hennes andliga längtan efter t ex rättvisa, sanning, kärlek och skönhet.
Den västerländskla civilisationens fiender, bankirer som håller sig dolda i sina högkvarter i Londons City, har konstruerat en totalitär polisstat. De vill att människor ska betrakta sig som djur, lättare att utnyttja, driva, avla och sålla.
Detta är uppenbart av medias behandling av ämnet, vilken är viktigare än själva jippot. Upprepning är kärnan i all hjärntvätt. Tanken att människor inte är något annat än djur upprepas sex gånger i den korta notis från AP som jag såg. Till exempel:
”Många anser att människor står över andra djur”, sa en av deltagarna. ”När de ser människor som djur här, påminner det dem om att så speciella är vi inte, liksom.”
Mark Ainsworth, 21, hörde om ”the Human Zoo” på nyheterna. ”Det var det här som fick oss att komma hit. Människor är också djur!”
En besökare pekade på en glänsande muskulös kropp på en klipphylla och skämtade om att London Zoo borde fundera på ett avelsprogram.
I likhet med sina inburade grannar hade även människorna en mångfald leksaker att roa sig med, sällskapspel, musik, målarfärg och bollar.
De behandlas som djur, med skötare och allt, men tillåts gå hem varje kväll efter stängningsdags.
Då besökaren Peter Bohn, 42, fick se ”djuren” jonglera, stannade han upp och fick sig ett gott skratt.
”Det är för dråpligt”, sa han. ”Det vänder uppochner på allt.Det får en att tänka på människorna i förhållande till djuren.”
Att vända allt uppochner är exakt vad elitens planerare sysslar med. De representerar den organiserade ondskan på den den här planeten, så Ont är Gott. Gott är Ont. Sant är Falskt och Falskt är Sant. Frihet är Slaveri och Slaveri är Frihet. Fred är Krig och Krig är Fred. Välkommen till Orwells 1984.
Den brittiska allmänheten är utsatt för en skoningslös psykologisk krigföringskampanj avsedd att chocka den till underkastelse. Mordet på den brasilianske ingenjören Jean Charles de Menezes var ingen olyckshändelse. Budskapet var att staten kan mörda vem som helst när som helst utan någon anledning.
Britterna är så skräckslagna att en opinionsundersökning nyligen visade att 75% är villiga att ge avkall på sina medborgerliga rättigheter i utbyte mot mer ”säkerhet”. De flesta av dem inser inte att det är så diktaturer tar makten, genom bedrägeri.
Jag skulle inte bli förvånad om jippot på London Zoo kokats ihop på andra sidan staden, på Tavistock Institute, där den brittiska eliten har idkat psykologisk krigföring mot mänskligheten i över åttio år.
Den allmänna reaktionen på det här jippot borde ha varit stor indignation. Hur vågar de förnedra oss på det här viset? Men tydligen har allmänheten redan förnedrats så mycket att den inte märker någon skillnad. Eller är för chockad och förfärad för att kunna tala.
Bildade människor? Vilken patetisk besvikelse.
Åskådarna på London Zoo lär inte finna det lika roande när de själva sitter i burarna och utfodringen har blivit inställd.
--------------
Fil dr Henry Makow är uppfinnaren av spelet ”Scruples” och författare till ”A long way to go for a date.” Hans artiklar som avslöjar fe-manismen och den Nya världsordningen återfinns på www.savethemales.ca
Friday, August 19, 2005
Oljekris? Nej, rekordvinster
Daniel Yergin om ”oljebristen”
Från xymphora blogspot 2005-08-17
Den som gillar den massiva ökning av oljebolagens profiter som orsakats av konspirationen för att pressa upp oljepriset genom att tala om underskott och kriser kanske inte gillar vad Daniel Yergin har att säga:
”Vår nya analys av produktionskapaciteten, fält för fält, som letts av mina kolleger Peter Jackson och Robert Esser, går stick i stäv mot den rådande uppfattningen och leder till en helt annan slutsats: Det kommer att ske en stor, exempellös ökning av oljeutbudet under de närmaste åren. Mellan 2004 och 2010 kan råoljeproduktionskapaciteten (inte den verkliga produktionen) komma att öka med 16 miljoner fat per dag — från 85 miljoner fat per dag till 101 — en 20-procentig ökning. En sådan tillväxt under de närmaste åren skulle kunna minska trycket på tillgång och efterfrågan.”
och:
”Det är inte första gången världen har ’fått slut på olja’. Det är snarare den femte. Cykler av brist och överflöd kännetecknar hella oljeindustrins historia.”
och:
”De växande energitillgångarna bör inte förleda oss till att underskatta den långsiktiga utmaningen, att tillhandahålla energi för en växande världsekonomi. I nuläget ser det ut som om världen, även med ett effektivare energiutnyttjande, kommer att konsumera 50% mer olja om 25 år.Detta innebär en stor utmaning. Men den ökande produktionskapaciteten kommer åtminstone under flera år framöver att ta luften ur rädslan för en överhängande oljebrist. Och detta kommer i sin tur att ge oss andrum till att ta itu med investeringsbehoven och hela skalan av teknologier —från utveckling till resursbevarande — som kommer att behövas för att underhålla en växande världsekonomi och tillgodose behoven för det som börjar bli en global medelklass.”
Yergin är författaren till ”The Prize”, en utmärkt historik över oljeindustrin. Jag skulle inte ha så mycket emot den här oljebristbluffen om det vore första gången de körde med den, men det gör de om och om igen, och vi faller för den varenda gång. Somliga anser att 1970-talets oljekris anstiftades för att göra utvinningen av nordsjöoljan ekonomiskt genomförbar och därmed rädda Storbritannien från bankrutt. Teknologin gör ständigt nya framsteg, och höga oljepriser gör det bara möjligt att utvinna olja från källor som förut var olönsamma. De stora oljebolagen gör miljarder i rekordvinster på att sälja samma kvantitet olja som alltid, allt på basis av att återigen lura oss att tro att det råder ett obotligt oljeunderskott. Vi får höra att priset stiger på grund av tillgång och efterfrågan, trots att det största delen av ökningen beror på den amerikanska dollarns sjunkande värde (ännu ett skäl att prissätta oljan i en stabil valuta som euron). Eftersom det största problem som världen står inför idag är växthuseffekten, som orsakas av att vi bränner för mycket fossila bränslen, är ett underskott av olja förmodligen den bästa nyhet som världen kan få, men tyvärr sitter vi här med tillräckligt med olja för en överskådlig framtid. Men ännu ett dåraktigt krig mot något land i Mellanöstern skulle naturligtvis avsevärt kunna förändra detta sakernas tillstånd.
Från xymphora blogspot 2005-08-17
Den som gillar den massiva ökning av oljebolagens profiter som orsakats av konspirationen för att pressa upp oljepriset genom att tala om underskott och kriser kanske inte gillar vad Daniel Yergin har att säga:
”Vår nya analys av produktionskapaciteten, fält för fält, som letts av mina kolleger Peter Jackson och Robert Esser, går stick i stäv mot den rådande uppfattningen och leder till en helt annan slutsats: Det kommer att ske en stor, exempellös ökning av oljeutbudet under de närmaste åren. Mellan 2004 och 2010 kan råoljeproduktionskapaciteten (inte den verkliga produktionen) komma att öka med 16 miljoner fat per dag — från 85 miljoner fat per dag till 101 — en 20-procentig ökning. En sådan tillväxt under de närmaste åren skulle kunna minska trycket på tillgång och efterfrågan.”
och:
”Det är inte första gången världen har ’fått slut på olja’. Det är snarare den femte. Cykler av brist och överflöd kännetecknar hella oljeindustrins historia.”
och:
”De växande energitillgångarna bör inte förleda oss till att underskatta den långsiktiga utmaningen, att tillhandahålla energi för en växande världsekonomi. I nuläget ser det ut som om världen, även med ett effektivare energiutnyttjande, kommer att konsumera 50% mer olja om 25 år.Detta innebär en stor utmaning. Men den ökande produktionskapaciteten kommer åtminstone under flera år framöver att ta luften ur rädslan för en överhängande oljebrist. Och detta kommer i sin tur att ge oss andrum till att ta itu med investeringsbehoven och hela skalan av teknologier —från utveckling till resursbevarande — som kommer att behövas för att underhålla en växande världsekonomi och tillgodose behoven för det som börjar bli en global medelklass.”
Yergin är författaren till ”The Prize”, en utmärkt historik över oljeindustrin. Jag skulle inte ha så mycket emot den här oljebristbluffen om det vore första gången de körde med den, men det gör de om och om igen, och vi faller för den varenda gång. Somliga anser att 1970-talets oljekris anstiftades för att göra utvinningen av nordsjöoljan ekonomiskt genomförbar och därmed rädda Storbritannien från bankrutt. Teknologin gör ständigt nya framsteg, och höga oljepriser gör det bara möjligt att utvinna olja från källor som förut var olönsamma. De stora oljebolagen gör miljarder i rekordvinster på att sälja samma kvantitet olja som alltid, allt på basis av att återigen lura oss att tro att det råder ett obotligt oljeunderskott. Vi får höra att priset stiger på grund av tillgång och efterfrågan, trots att det största delen av ökningen beror på den amerikanska dollarns sjunkande värde (ännu ett skäl att prissätta oljan i en stabil valuta som euron). Eftersom det största problem som världen står inför idag är växthuseffekten, som orsakas av att vi bränner för mycket fossila bränslen, är ett underskott av olja förmodligen den bästa nyhet som världen kan få, men tyvärr sitter vi här med tillräckligt med olja för en överskådlig framtid. Men ännu ett dåraktigt krig mot något land i Mellanöstern skulle naturligtvis avsevärt kunna förändra detta sakernas tillstånd.
Friday, August 12, 2005
DU: Dr Strangeloves våta dröm
Utarbetat uran: kärnvapenkrigets trojanska häst.
Gå till www.globalresearch.ca och läs Leuren Morets skrämmande artikel om USA:s bruk av utarbetat uran och säg sen som Petter Hansson i AB i våras, att det är väl ändå otroligt att USA:s regering skulle mörda 3000 av sina egna för att få en förevändning att gå i krig mot Irak, vilket var vad som skedde den 11 september 2001. Leuren Moret har arbetat vid två amerikanska kärnvapenlaboratorier som geolog. 1991 blev hon en s.k ”whistleblower” och slog larm om verksamheterna vid Livermorelaboratorierna. Sedan dess har hon arbetat som fristående forskare och strålningsspecialist runt om i världen och bidragit till FN:s underkommitté för forskning om utarbetat uran. Hennes forskning om miljö- och hälsoeffekterna av lågintensiv strålning från atmosfäriska kärnvapenprov, kärnkraftanläggningar och DU-vapen finns tillgänglig på http://www.mindfully.org
Några axplock ur artikeln:
’USA:s bruk av s.k. DU-vapen, vilket strider mot alla internationella avtal, kommer långsamt att utplåna alla arter på jorden, inklusive människan, och ändå fortsätter detta land att använda dem, med full vetskap om deras destruktiva potential.
Sedan 1991 har USA iscensatt fyra krig i vilka man använt DU-vapen, vapen som är olagliga enligt alla ingternationella traktater, avtal, konventioner och överenskommelser, såväl som under USA:s egna militära lagar. Det fortsatta bruket av dessa illegala radioaktiva vapen som redan har smittat ner enorma områden med lågintensiv strålning och med tiden kommer att smitta ner andra delar av världen är verkligen ett internationellt problem som angår hela världen. Det djupare syftet avslöjas vid en jämförelse mellan de regioner som nu är nersmittade med utarbetat uran — från Egypten över Mellanöstern, Centralasien och till norra delen av Indien — och de amerikanska geostrategiska imperativ som beskrivs i Zbigniew Brzezinskis bok från 1997, The Grand Chessboard.
(Karta och citat ur Brzezinskis bok.)
……..
Faktum är att USA och dess militära allierade har iscensatt fyra kärnvapenkrig, ”slipping nukes under the wire” genom att använda smutsiga bomber och vapen i länder som USA kräver kontroll över.
……..
DU beskrivs som ”kärnvapenkrigets trojanska häst” och är vapnet som fortsätter att döda.
Uran 238 har ett halvliv på 4,5 miljarder år, vilket är lika med jordens ålder. Och allt eftersom U-238 bryts ner till sina dotterisotoper, i fyra steg innan det blir till bly, fortsätter det att avge mer strålning för varje steg. Det går inte att stänga av och det går inte rensa ut. Det svarar verkligen mot USA:s egen definition av massförstörelsevapen.
Efter att ha bildat mikroskopiska och submikroskopiska olösliga partiklar av uranoxid på slagfältet finns uranet kvar i luften och färdas med vindarna runt jorden som en radioaktiv komponent av dammet i atmosfären och dödar, lemlästar och vanställer urskillningslöst allt levande där regn, snö och fukt fört det till marken. Den radioaktivitet som härrör från kärnvapenprov i atmosfären motsvarar 40 000 Hiroshima-bomber och förorenar fortfarande atmosfären. De mängder lågintensiva radioaktiva föroreningar från DU som släppts ut sedan 1991 är många gånger större (och lagras i kroppen) än nedfallet från de atmosfäriska provsprängningarna.
En oberoende rapport till EU-parlamentet från den europeiska kommittén rörande strålningsrisker (ECRR) uppger på basis av studier av Tjernobylkatastrofen att riskerna med lågintensiv strålning är 100 till 1000 gånger större än vad internationella strålskyddskommittén uppskattat dem till på basis av bristfälliga utvärderingar av atom- och vätebombsprovers effekter gjorda av den amerikanska regeringen. Med hänsyftning på strålningens extremt dödande effekter på biologiska system skriver dr Rosalie Bertell, en av de 46 forskare som författade ECRR-rapporten så här:
”Begreppet artutplåning innebär ett relativt snabbt, avsiktligt förorsakat slut på historia, kultur, vetenskap, biologisk fortplantning och minne. Det är människans slutgiltiga förkastande av livets gåva. En handling som kräver ett nytt ord för att kunna beskrivas: ”omnicide” eller ”allmord”.
……….
USA gav första gången DU-vapen till Israel för att under amerikanks ledning användas i Sinai-kriget mot araberna 1973. Sedan dess har USA testat, tillverkat och sålt DU-vapen till 29 länder. Ett internationellt tabu förhindrade att de användes fram till 1991 , då USA bröt detta tabu och för första gången använde dem på slagfälten i Kuwait och Irak.’
Ja, här finns sannerligen mycket ohygglig läsning att ta ställning till. George W. Bushs lättvindiga bortförklaring av DU:s verkningar på Vita husets officiella website inte minst. Eller följande:
’USA:s krig i Afghanistan gjorde klart att det här inte var ett krig I tredje världen utan MOT tredje världen. I Afghanistan, där 800 till 1000 ton utarbetat uran bedöms ha använts under 2001 förstår även obildade afghaner vilken inverkan dessa vapen har haft på deras barn och på framtida generationer:
”Sedan amerikanerna förstört vår by och dödat många av oss, förlorade vi också våra hus och har ingenting att äta. Ändå kunde vi ha uthärdat allt detta elände och rent av funnit oss i det, bara inte amerikanerna hade dömt oss alla till döden. När jag såg min vanskapte sonson förstod jag att allt mitt hopp om en framtid har försvunnit för gott. Det här är annorlunda mot hopplösheten under ryssarnas barbari, trots att jag den gången miste min äldste son Shafiqullah. Den här gången vet jag att vi är offer för det osynliga folkmord som Amerika har utsatt oss för, en tyst död som jag vet att vi aldrig kan undgå.”
(Jooma Khan från provinsen Laghman, mars 2003.)’
Och dit har vår fryntlige statsminister Torpar-Göran släppt iväg 100 svenska soldater, troligen på skattebetalarnas bekostnad, för att hjälpa den rasande trevlige mr Bush att hålla heroinfabrikerna och pipelinebyggena igång. De som ev kommer hem igen kommer att vara tickande bomber, inte bara pga psykiska krigsskador utan också därför att de är radioaktivt smittade. Skalade han löken på dig, Göcke, eller mumlade han bara nåt om en eventuell nedläggning av SAAB i Trollhättan och klämde till om pungen din?
En skam för alla socialdemokrater från Branting och fram till Palme är du i vilket fall, och din okunnige justitieminister Thomas Bodström, den ende som nått den posten i Sverige genom arv och vissa fotbollsmeriter, ska inte öppna käften om terrorismbekämpning, den sköter man bäst genom att bekämpa och inte liera sig med de skurkar som smörjer kråset med den ohyggligt mycket mer omfattande terror som ”lågintensivt kärnvapenkrig” innebär.
Något måste alltså göras nu — annars är det lika bra att hänga sig innan cancern kommer — och jag uppmanar än en gång till svensk skattebojkott. Sätt pengarna på ett konto märkt skatt, och låt dem sitta där tills det blir ändring Vad ska vi med en demokratiskt vald regering och riksdag till om de inte stiftar lagar eller regerar någotsånär i enlighet med folkviljan? Och vad den beträffar, vet jag att Sveriges befolkning, som inte vill ha några terrordåd, förstår mycket bättre än Persson och Bodström hur farligt det är att ta skurkarnas parti i det här spelet. Vi vill inte ha nåt nytt drönarplan som vi ska bekosta åt SAAB, ”för att bevara spetskompetensen i Linköping”, vi vill inte ha svenska stridskukar som tror de är Rambo och försvarar USA i Afghanistan, vi vill inte ha en socialdemokrati som har lapat i sig den läckra grädden från först nyliberalernas och nu Bush&Blair-fascisternas fat och nu bara satsar på sig själv, vi vill ha bra skolor, universitet, vård och omsorg och samhällservice för pengarna, och ja, faktiskt, ett svenskt försvar som kan försvara Sverige i den händelse att guldreserverna i Norrland är större än man hade trott.
Gonzo Long
……….
Gå till www.globalresearch.ca och läs Leuren Morets skrämmande artikel om USA:s bruk av utarbetat uran och säg sen som Petter Hansson i AB i våras, att det är väl ändå otroligt att USA:s regering skulle mörda 3000 av sina egna för att få en förevändning att gå i krig mot Irak, vilket var vad som skedde den 11 september 2001. Leuren Moret har arbetat vid två amerikanska kärnvapenlaboratorier som geolog. 1991 blev hon en s.k ”whistleblower” och slog larm om verksamheterna vid Livermorelaboratorierna. Sedan dess har hon arbetat som fristående forskare och strålningsspecialist runt om i världen och bidragit till FN:s underkommitté för forskning om utarbetat uran. Hennes forskning om miljö- och hälsoeffekterna av lågintensiv strålning från atmosfäriska kärnvapenprov, kärnkraftanläggningar och DU-vapen finns tillgänglig på http://www.mindfully.org
Några axplock ur artikeln:
’USA:s bruk av s.k. DU-vapen, vilket strider mot alla internationella avtal, kommer långsamt att utplåna alla arter på jorden, inklusive människan, och ändå fortsätter detta land att använda dem, med full vetskap om deras destruktiva potential.
Sedan 1991 har USA iscensatt fyra krig i vilka man använt DU-vapen, vapen som är olagliga enligt alla ingternationella traktater, avtal, konventioner och överenskommelser, såväl som under USA:s egna militära lagar. Det fortsatta bruket av dessa illegala radioaktiva vapen som redan har smittat ner enorma områden med lågintensiv strålning och med tiden kommer att smitta ner andra delar av världen är verkligen ett internationellt problem som angår hela världen. Det djupare syftet avslöjas vid en jämförelse mellan de regioner som nu är nersmittade med utarbetat uran — från Egypten över Mellanöstern, Centralasien och till norra delen av Indien — och de amerikanska geostrategiska imperativ som beskrivs i Zbigniew Brzezinskis bok från 1997, The Grand Chessboard.
(Karta och citat ur Brzezinskis bok.)
……..
Faktum är att USA och dess militära allierade har iscensatt fyra kärnvapenkrig, ”slipping nukes under the wire” genom att använda smutsiga bomber och vapen i länder som USA kräver kontroll över.
……..
DU beskrivs som ”kärnvapenkrigets trojanska häst” och är vapnet som fortsätter att döda.
Uran 238 har ett halvliv på 4,5 miljarder år, vilket är lika med jordens ålder. Och allt eftersom U-238 bryts ner till sina dotterisotoper, i fyra steg innan det blir till bly, fortsätter det att avge mer strålning för varje steg. Det går inte att stänga av och det går inte rensa ut. Det svarar verkligen mot USA:s egen definition av massförstörelsevapen.
Efter att ha bildat mikroskopiska och submikroskopiska olösliga partiklar av uranoxid på slagfältet finns uranet kvar i luften och färdas med vindarna runt jorden som en radioaktiv komponent av dammet i atmosfären och dödar, lemlästar och vanställer urskillningslöst allt levande där regn, snö och fukt fört det till marken. Den radioaktivitet som härrör från kärnvapenprov i atmosfären motsvarar 40 000 Hiroshima-bomber och förorenar fortfarande atmosfären. De mängder lågintensiva radioaktiva föroreningar från DU som släppts ut sedan 1991 är många gånger större (och lagras i kroppen) än nedfallet från de atmosfäriska provsprängningarna.
En oberoende rapport till EU-parlamentet från den europeiska kommittén rörande strålningsrisker (ECRR) uppger på basis av studier av Tjernobylkatastrofen att riskerna med lågintensiv strålning är 100 till 1000 gånger större än vad internationella strålskyddskommittén uppskattat dem till på basis av bristfälliga utvärderingar av atom- och vätebombsprovers effekter gjorda av den amerikanska regeringen. Med hänsyftning på strålningens extremt dödande effekter på biologiska system skriver dr Rosalie Bertell, en av de 46 forskare som författade ECRR-rapporten så här:
”Begreppet artutplåning innebär ett relativt snabbt, avsiktligt förorsakat slut på historia, kultur, vetenskap, biologisk fortplantning och minne. Det är människans slutgiltiga förkastande av livets gåva. En handling som kräver ett nytt ord för att kunna beskrivas: ”omnicide” eller ”allmord”.
……….
USA gav första gången DU-vapen till Israel för att under amerikanks ledning användas i Sinai-kriget mot araberna 1973. Sedan dess har USA testat, tillverkat och sålt DU-vapen till 29 länder. Ett internationellt tabu förhindrade att de användes fram till 1991 , då USA bröt detta tabu och för första gången använde dem på slagfälten i Kuwait och Irak.’
Ja, här finns sannerligen mycket ohygglig läsning att ta ställning till. George W. Bushs lättvindiga bortförklaring av DU:s verkningar på Vita husets officiella website inte minst. Eller följande:
’USA:s krig i Afghanistan gjorde klart att det här inte var ett krig I tredje världen utan MOT tredje världen. I Afghanistan, där 800 till 1000 ton utarbetat uran bedöms ha använts under 2001 förstår även obildade afghaner vilken inverkan dessa vapen har haft på deras barn och på framtida generationer:
”Sedan amerikanerna förstört vår by och dödat många av oss, förlorade vi också våra hus och har ingenting att äta. Ändå kunde vi ha uthärdat allt detta elände och rent av funnit oss i det, bara inte amerikanerna hade dömt oss alla till döden. När jag såg min vanskapte sonson förstod jag att allt mitt hopp om en framtid har försvunnit för gott. Det här är annorlunda mot hopplösheten under ryssarnas barbari, trots att jag den gången miste min äldste son Shafiqullah. Den här gången vet jag att vi är offer för det osynliga folkmord som Amerika har utsatt oss för, en tyst död som jag vet att vi aldrig kan undgå.”
(Jooma Khan från provinsen Laghman, mars 2003.)’
Och dit har vår fryntlige statsminister Torpar-Göran släppt iväg 100 svenska soldater, troligen på skattebetalarnas bekostnad, för att hjälpa den rasande trevlige mr Bush att hålla heroinfabrikerna och pipelinebyggena igång. De som ev kommer hem igen kommer att vara tickande bomber, inte bara pga psykiska krigsskador utan också därför att de är radioaktivt smittade. Skalade han löken på dig, Göcke, eller mumlade han bara nåt om en eventuell nedläggning av SAAB i Trollhättan och klämde till om pungen din?
En skam för alla socialdemokrater från Branting och fram till Palme är du i vilket fall, och din okunnige justitieminister Thomas Bodström, den ende som nått den posten i Sverige genom arv och vissa fotbollsmeriter, ska inte öppna käften om terrorismbekämpning, den sköter man bäst genom att bekämpa och inte liera sig med de skurkar som smörjer kråset med den ohyggligt mycket mer omfattande terror som ”lågintensivt kärnvapenkrig” innebär.
Något måste alltså göras nu — annars är det lika bra att hänga sig innan cancern kommer — och jag uppmanar än en gång till svensk skattebojkott. Sätt pengarna på ett konto märkt skatt, och låt dem sitta där tills det blir ändring Vad ska vi med en demokratiskt vald regering och riksdag till om de inte stiftar lagar eller regerar någotsånär i enlighet med folkviljan? Och vad den beträffar, vet jag att Sveriges befolkning, som inte vill ha några terrordåd, förstår mycket bättre än Persson och Bodström hur farligt det är att ta skurkarnas parti i det här spelet. Vi vill inte ha nåt nytt drönarplan som vi ska bekosta åt SAAB, ”för att bevara spetskompetensen i Linköping”, vi vill inte ha svenska stridskukar som tror de är Rambo och försvarar USA i Afghanistan, vi vill inte ha en socialdemokrati som har lapat i sig den läckra grädden från först nyliberalernas och nu Bush&Blair-fascisternas fat och nu bara satsar på sig själv, vi vill ha bra skolor, universitet, vård och omsorg och samhällservice för pengarna, och ja, faktiskt, ett svenskt försvar som kan försvara Sverige i den händelse att guldreserverna i Norrland är större än man hade trott.
Gonzo Long
……….
US$, R.I.P.
Amerikanska dollar, vila i frid.
Från xymphora.blogspot.com 2005-08-11
Alla har börjat hacka på de stackars amerikanerna:
1. Sydkorea, som innehar den fjärde största valutareserven i världen, av tradition i amerikanska värdepapper, meddelade i våras att man tänker diversifiera till andra valutor.
2. Ryssland beräknar nu rubelns värde mot en valutakorg som inkluderar den amerikanska dollarn och euron och där euron väger allt tyngre i korgen. Man överväger också att prissätta sin olja i euros i stället för dollar.
3. Kina har meddelat att dess valutakurs kommer att bestämmas genom en valutakorg i stället för att ligga fast mot dollarn. De ingående valutornas tyngdfördelning i korgen är en hemlighet, vilket kommer att ge kineserna möjlighet att i tysthet göra sig av med amerikanska tillgångar utan att utlösa en panik som plötsligt skulle minska värdet av dessa tillgångar. Den amerikanska politiska oppositionen mot kinesernas köp av Unocal kommer att visa sig vara ett mycket dumt drag.
4. I och med Kinas nya taktik, att uppvärdera den egna valutan, kommer troligtvis andra asiatiska länder att börja kurssätta sina valutor efter den kinesiska hellre än mot den alltmer pressade dollarn.
5. Den iranska oljebörsen, en ny internationell oljemarknad där oljepriset kommer att anges i euros i stället för dollar, planerar att öppna våren 2006.
6. Saudiarabien meddelade omedelbart efter kung Fahds död att man tänker ta hem 360 miljarder dollar som investerats utomlands under de senaste 18 månaderna. Naturligtvis investerades merparten i USA, och Saudiarabien kan omöjligen absorbera alla dessa pengar, så det är ett artigt sätt att säga att man ämnar investera sina oljevinster på annat håll i fortsättningen. Detta sätter i all stillhet punkt för systemet att saudiska oljeintäkter investeras i USA. Det har varit till enorm fördel för amerikanerna, och det enda tack saudierna har fått för det är att ständigt anklagas för att finansiera terrorism, en finansiering som inleddes på USA:s enträgna begäran! Ersättandet av prins Bandar — en man som uppfattas som mycket närstående amerikanska intressen, och då speciellt gangsterfamiljen Bush själv — som saudisk ambassadör i Washington är med största sannolikhet också ett tecken på att saudierna har tröttnat på att stötta upp den amerikanska ekonomin och bara få svinhugg tillbaka. Förlusten av den mycket nära vänskapen med saudierna är en annan present som amerikanerna har fått av sionisterna och Bush-administrationen. Ibland kan det vara till hjälp att veta vilka ens verkliga vänner är.
Under de senaste sex månaderna har amerikanerna börjat få en försmak av vad resten av världen anser om den politik som fötts ur de två senaste presidentvalens riggade resultat. Det här är en serie av oåterkalleliga attacker mot den amerikanska dollarns hegemoni. Att tåla korkade politiker kostar pengar.
Från xymphora.blogspot.com 2005-08-11
Alla har börjat hacka på de stackars amerikanerna:
1. Sydkorea, som innehar den fjärde största valutareserven i världen, av tradition i amerikanska värdepapper, meddelade i våras att man tänker diversifiera till andra valutor.
2. Ryssland beräknar nu rubelns värde mot en valutakorg som inkluderar den amerikanska dollarn och euron och där euron väger allt tyngre i korgen. Man överväger också att prissätta sin olja i euros i stället för dollar.
3. Kina har meddelat att dess valutakurs kommer att bestämmas genom en valutakorg i stället för att ligga fast mot dollarn. De ingående valutornas tyngdfördelning i korgen är en hemlighet, vilket kommer att ge kineserna möjlighet att i tysthet göra sig av med amerikanska tillgångar utan att utlösa en panik som plötsligt skulle minska värdet av dessa tillgångar. Den amerikanska politiska oppositionen mot kinesernas köp av Unocal kommer att visa sig vara ett mycket dumt drag.
4. I och med Kinas nya taktik, att uppvärdera den egna valutan, kommer troligtvis andra asiatiska länder att börja kurssätta sina valutor efter den kinesiska hellre än mot den alltmer pressade dollarn.
5. Den iranska oljebörsen, en ny internationell oljemarknad där oljepriset kommer att anges i euros i stället för dollar, planerar att öppna våren 2006.
6. Saudiarabien meddelade omedelbart efter kung Fahds död att man tänker ta hem 360 miljarder dollar som investerats utomlands under de senaste 18 månaderna. Naturligtvis investerades merparten i USA, och Saudiarabien kan omöjligen absorbera alla dessa pengar, så det är ett artigt sätt att säga att man ämnar investera sina oljevinster på annat håll i fortsättningen. Detta sätter i all stillhet punkt för systemet att saudiska oljeintäkter investeras i USA. Det har varit till enorm fördel för amerikanerna, och det enda tack saudierna har fått för det är att ständigt anklagas för att finansiera terrorism, en finansiering som inleddes på USA:s enträgna begäran! Ersättandet av prins Bandar — en man som uppfattas som mycket närstående amerikanska intressen, och då speciellt gangsterfamiljen Bush själv — som saudisk ambassadör i Washington är med största sannolikhet också ett tecken på att saudierna har tröttnat på att stötta upp den amerikanska ekonomin och bara få svinhugg tillbaka. Förlusten av den mycket nära vänskapen med saudierna är en annan present som amerikanerna har fått av sionisterna och Bush-administrationen. Ibland kan det vara till hjälp att veta vilka ens verkliga vänner är.
Under de senaste sex månaderna har amerikanerna börjat få en försmak av vad resten av världen anser om den politik som fötts ur de två senaste presidentvalens riggade resultat. Det här är en serie av oåterkalleliga attacker mot den amerikanska dollarns hegemoni. Att tåla korkade politiker kostar pengar.
Wednesday, August 03, 2005
Katastrofkapitalism, kolonialismens senaste mutation
Katastrofkapitalism. Funkar globalt.
Sammandrag ur brasilianska veckotidningen Carta Capital 2005-08-03:
Efter den stora tsunamikatastrofen i julas hade en jublande rörd Condoleezza Rice mage att häva ur sig att den innebar ”en fantastisk chans för den amerikanska utrikespolitiken”, vilket den också visar sig ha blivit, exempelvis på Sri Lanka, där regeringen förklarat stora delar av kusten som ”nationellt säkerhetsområde” och delat upp den i 15 zoner. Jorden har desaproprierats — lätt gjort eftersom flodvågen sköljde med sig praktiskt taget alla dokument som styrker befolkningens äganderätt till marken — och nu byggs i snabb takt lyxhotell längs stränderna för ”katastrofbiståndet”. Herman Kumara leder en organisation,Nafso, som söker organisera de 600 000 människor, huvudsakligen fattiga fiskarfamiljer, som drabbades av tsunamin. ”Ingen här är emot att det skapas jobb”, säger han. ”Men nu har det gått ett halvår, och inte ett hus har byggts. Trots att det kommer in miljarder dollar för en återuppbyggnad av landet, lever fortfarande över 90 000 människor som flyktingar i improviserade tältläger som rests som ’omedelbar hjälp’ av NGO:s som Röda Korset. Vad är detta för sorts återuppbyggnad?” frågar Herman Kumara.
Hans sökande efter svar ledde i slutet av juni till ett möte med Naomi Klein, journalist, författarinna till bestsellern No Logo och myntare av en term som i amerikanska media och akademiska kretsar allt oftare har kommit att användas om så skilda områden som Sri Lanka och Irak, Indonesien och Haiti, Afghanistan och Timor, samtliga länder som påverkats av ”katastrofkapitalismen”. Den artikel i vilken hon första gången tog upp temat publicerades i maj i The Nation och var ett svar på ett förtvivlat e-mail från Herman Kumara som avslöjade: ”Tsunamins verkliga offer får inte ett öre av de pengar som skänkts till Sri Lanka, och nu försöker man tysta oss.”
I samma nummer av Carta Capital hittar jag också en intervju med den indiska sociologen Shalmali Guttal. Hon är en av ledarna i Focus on the Global South, en organisation som har sin bas i Bangalore i Indien och kämpar mot förtryckande ekonomisk politik i hela världen. Hon är specialiserad på deltagande utbildning och har myntat termen ”desglobalisering”, ett uttryck för sökandet efter de bräscher där den globala ekonomin kan fokusera på medborgarnas, samhällenas och nationernas behov och där de lokala och nationella ekonomierna förstärks i opposition mot de multinationella bolagen.
Carta Capital: Lever vi verkligen i katastrofkapitalismens epok?
Shalmali Guttal: Ja, vad vi ser nu är hur katastrofkapitalismen etableras som en av de rådande ideologierna i världen av idag. Den använder sig av förtvivlan och skräck för att åstadkomma radikala förändringar i ländernas samhällskick och ekonomiska system. Den är åtminstone den ideologi som är mest vinstgivande just nu. Tänk efter: katastroferna orsakar på ett dramatiskt sätt strukturella problem som kräver en snabb lösning, som bortsköljda broar, raserade hus, förstörda livsmedelslager, sjukdomar och epidemier. Lägg till detta rädslan bland de människor som drabbas hårdast av katastroferna — de fattiga. Katastrofkapitalismen förvandlar alla dessa problem och känslan av otrygghet till möjligheter att göra profit. Den utnyttjar folkets rädsla till att rättfärdiga ekonomiska åtgärder som människorna fogligt accepterar, något som aldrig skulle ske under normala omständigheter.
CC: Ni har sagt att det pågår en ”ombildning”, i synnerhet av Asiens länder, som återför oss till den koloniala perioden …
Shalmali Guttal: När jag talar om ”ombildning”, menar jag att samhällen, ekonomier och regeringar vänds uppochner i ”återuppbyggnadens” namn. Självklart måste den förstörda infrastrukturen återuppbyggas. Men denna ”återuppbyggnad” kommenderas av utländska aktörer, nästan alltid stora privata företag. Följden är att regeringarna i länder under ”återuppbyggnad” underställs och blir beroende av megaföretagens och de utländska experternas intressen och nyckfulla beslut.
CC: Men blir inte folken i dessa länder mer integrerade i det internationella samarbetet?
Shalmali Guttal: Givarländerna använder på ett mästerligt sätt ord som ”styrbarhet” , ”demokrati” och ”rättssamhälle”, samtliga mycket viktiga för att rättfärdiga ”återuppbyggnaden”. Men innebörden är bara att de drabbade länderna tvingas acceptera marknadskapitalismen som paradigm. Nya nationella lagar stiftas för att bättre passa katastrofkapitalismens behov. Resultaten av dem syns mycket klart: ökad svält, ökad arbetslöhet och ökad otrygghet. Avsikten är inte att verkligen återuppbygga landets ekonomi, vilket skulle trygga framtiden för de människor som drabbats av katastrofen.
CC: Condoleezza Rice gjorde en stor fadäs, ansågs det, då hon beskrev tsunamin som ”en fantastisk chans” för regeringen Bushs utrikespolitik.
Shalmali Guttal: Det som slog mig mest var att hon visade den inställningen så öppet och därmed avslöjade hur arrogant den administration hon tillhör kan vara. Det är mycket illa att vi har nått en punkt där man inte ens ids använda sig av diplomatiska omskrivningar.
CC: Naomi Klein skriver att utländska konsulter bor på femstjärniga hotell i länder under återuppbyggnad och håvar in miljoner i arvoden, medan befolkningen lever kvar i elände. Det är en skandal ….
Shalmali Guttal: Ja, men det är det vanliga i de här länderna!
CC: Hur skulle ni klassificera det arbete som utförs av institutioner som IMF och Världsbanken?
Shalmali Guttal: De fungerar som viktiga verktyg för katastrofkapitalismen. De är ideologiska institutioner som kanaliserar det mesta av de fonder som används till återuppbyggnaden, och de har makt att bestämma biståndsbeloppens storlek och styra dessa länders utrikeshandel, naturligtvis förutsatt att de för den politik som IMF och Världsbanken har dragit upp riktlinjerna för. Dessutom avgör de vilka regeringar och politiker som har eller inte har internationell ”legitimitet”, och detta är mycket farligt.
CC: Går det att fastställa något samband mellan religionen och katastrofkapitalismens ideologi?
Shalmali Guttal: Aspekten av kristet korståg har varit mycket tydlig i Irak och Afghanistan. Naturligtvis är relationerna mellan religiös ideologi och materiella intressen alltid komplexa, men här i Asien frågar vi oss: är katastrofkapitalismen den nutida kristendomens ekonomiska dogm? Eller är det så att stormakterna helt enkelt utnyttjar kristendomen för att utöka sina vinstmarginaler?
CC: Men vi kan inte glömma de terroristattacker som stöds av muslimska fundamentalister …
Shalmali Guttal: Märk väl, jag tror inte på en idealisk värld i vilken det varken kommer att finnas sociala skillnader eller religiösa konflikter. Men vi måste kunna leva tillsammans. Och Bushs korståg har eskalerat konflikterna till en oerhört farlig nivå. Det är verkligen ett ”Världarnas krig”.
Sammandrag ur brasilianska veckotidningen Carta Capital 2005-08-03:
Efter den stora tsunamikatastrofen i julas hade en jublande rörd Condoleezza Rice mage att häva ur sig att den innebar ”en fantastisk chans för den amerikanska utrikespolitiken”, vilket den också visar sig ha blivit, exempelvis på Sri Lanka, där regeringen förklarat stora delar av kusten som ”nationellt säkerhetsområde” och delat upp den i 15 zoner. Jorden har desaproprierats — lätt gjort eftersom flodvågen sköljde med sig praktiskt taget alla dokument som styrker befolkningens äganderätt till marken — och nu byggs i snabb takt lyxhotell längs stränderna för ”katastrofbiståndet”. Herman Kumara leder en organisation,Nafso, som söker organisera de 600 000 människor, huvudsakligen fattiga fiskarfamiljer, som drabbades av tsunamin. ”Ingen här är emot att det skapas jobb”, säger han. ”Men nu har det gått ett halvår, och inte ett hus har byggts. Trots att det kommer in miljarder dollar för en återuppbyggnad av landet, lever fortfarande över 90 000 människor som flyktingar i improviserade tältläger som rests som ’omedelbar hjälp’ av NGO:s som Röda Korset. Vad är detta för sorts återuppbyggnad?” frågar Herman Kumara.
Hans sökande efter svar ledde i slutet av juni till ett möte med Naomi Klein, journalist, författarinna till bestsellern No Logo och myntare av en term som i amerikanska media och akademiska kretsar allt oftare har kommit att användas om så skilda områden som Sri Lanka och Irak, Indonesien och Haiti, Afghanistan och Timor, samtliga länder som påverkats av ”katastrofkapitalismen”. Den artikel i vilken hon första gången tog upp temat publicerades i maj i The Nation och var ett svar på ett förtvivlat e-mail från Herman Kumara som avslöjade: ”Tsunamins verkliga offer får inte ett öre av de pengar som skänkts till Sri Lanka, och nu försöker man tysta oss.”
I samma nummer av Carta Capital hittar jag också en intervju med den indiska sociologen Shalmali Guttal. Hon är en av ledarna i Focus on the Global South, en organisation som har sin bas i Bangalore i Indien och kämpar mot förtryckande ekonomisk politik i hela världen. Hon är specialiserad på deltagande utbildning och har myntat termen ”desglobalisering”, ett uttryck för sökandet efter de bräscher där den globala ekonomin kan fokusera på medborgarnas, samhällenas och nationernas behov och där de lokala och nationella ekonomierna förstärks i opposition mot de multinationella bolagen.
Carta Capital: Lever vi verkligen i katastrofkapitalismens epok?
Shalmali Guttal: Ja, vad vi ser nu är hur katastrofkapitalismen etableras som en av de rådande ideologierna i världen av idag. Den använder sig av förtvivlan och skräck för att åstadkomma radikala förändringar i ländernas samhällskick och ekonomiska system. Den är åtminstone den ideologi som är mest vinstgivande just nu. Tänk efter: katastroferna orsakar på ett dramatiskt sätt strukturella problem som kräver en snabb lösning, som bortsköljda broar, raserade hus, förstörda livsmedelslager, sjukdomar och epidemier. Lägg till detta rädslan bland de människor som drabbas hårdast av katastroferna — de fattiga. Katastrofkapitalismen förvandlar alla dessa problem och känslan av otrygghet till möjligheter att göra profit. Den utnyttjar folkets rädsla till att rättfärdiga ekonomiska åtgärder som människorna fogligt accepterar, något som aldrig skulle ske under normala omständigheter.
CC: Ni har sagt att det pågår en ”ombildning”, i synnerhet av Asiens länder, som återför oss till den koloniala perioden …
Shalmali Guttal: När jag talar om ”ombildning”, menar jag att samhällen, ekonomier och regeringar vänds uppochner i ”återuppbyggnadens” namn. Självklart måste den förstörda infrastrukturen återuppbyggas. Men denna ”återuppbyggnad” kommenderas av utländska aktörer, nästan alltid stora privata företag. Följden är att regeringarna i länder under ”återuppbyggnad” underställs och blir beroende av megaföretagens och de utländska experternas intressen och nyckfulla beslut.
CC: Men blir inte folken i dessa länder mer integrerade i det internationella samarbetet?
Shalmali Guttal: Givarländerna använder på ett mästerligt sätt ord som ”styrbarhet” , ”demokrati” och ”rättssamhälle”, samtliga mycket viktiga för att rättfärdiga ”återuppbyggnaden”. Men innebörden är bara att de drabbade länderna tvingas acceptera marknadskapitalismen som paradigm. Nya nationella lagar stiftas för att bättre passa katastrofkapitalismens behov. Resultaten av dem syns mycket klart: ökad svält, ökad arbetslöhet och ökad otrygghet. Avsikten är inte att verkligen återuppbygga landets ekonomi, vilket skulle trygga framtiden för de människor som drabbats av katastrofen.
CC: Condoleezza Rice gjorde en stor fadäs, ansågs det, då hon beskrev tsunamin som ”en fantastisk chans” för regeringen Bushs utrikespolitik.
Shalmali Guttal: Det som slog mig mest var att hon visade den inställningen så öppet och därmed avslöjade hur arrogant den administration hon tillhör kan vara. Det är mycket illa att vi har nått en punkt där man inte ens ids använda sig av diplomatiska omskrivningar.
CC: Naomi Klein skriver att utländska konsulter bor på femstjärniga hotell i länder under återuppbyggnad och håvar in miljoner i arvoden, medan befolkningen lever kvar i elände. Det är en skandal ….
Shalmali Guttal: Ja, men det är det vanliga i de här länderna!
CC: Hur skulle ni klassificera det arbete som utförs av institutioner som IMF och Världsbanken?
Shalmali Guttal: De fungerar som viktiga verktyg för katastrofkapitalismen. De är ideologiska institutioner som kanaliserar det mesta av de fonder som används till återuppbyggnaden, och de har makt att bestämma biståndsbeloppens storlek och styra dessa länders utrikeshandel, naturligtvis förutsatt att de för den politik som IMF och Världsbanken har dragit upp riktlinjerna för. Dessutom avgör de vilka regeringar och politiker som har eller inte har internationell ”legitimitet”, och detta är mycket farligt.
CC: Går det att fastställa något samband mellan religionen och katastrofkapitalismens ideologi?
Shalmali Guttal: Aspekten av kristet korståg har varit mycket tydlig i Irak och Afghanistan. Naturligtvis är relationerna mellan religiös ideologi och materiella intressen alltid komplexa, men här i Asien frågar vi oss: är katastrofkapitalismen den nutida kristendomens ekonomiska dogm? Eller är det så att stormakterna helt enkelt utnyttjar kristendomen för att utöka sina vinstmarginaler?
CC: Men vi kan inte glömma de terroristattacker som stöds av muslimska fundamentalister …
Shalmali Guttal: Märk väl, jag tror inte på en idealisk värld i vilken det varken kommer att finnas sociala skillnader eller religiösa konflikter. Men vi måste kunna leva tillsammans. Och Bushs korståg har eskalerat konflikterna till en oerhört farlig nivå. Det är verkligen ett ”Världarnas krig”.
Tuesday, July 26, 2005
Är det en bomb du har i fickan?
Är det en bomb du har i fickan eller är du bara glad att se mig?
Från www.kurtnimmo.com/blog/ 050725
Det var en nästintill likgiltig nyhetsnotis: en dubbeldäckad turistbuss mitt på Manhattan omringades på söndagförmiddagen av gevärsviftande, SWAT-munderade newyorkpoliser sedan bussföraren misstänkt fem män med ”putande” fickor för att möjligen vara terrorister med ont i sinnet, enligt AP. Som i en scen plockad ur en gammal journalfilm från den CIA-stödda kuppen mot Jacobo Arbenz’ regering i Guatemala (eller vilken scen som helst från någon USA-ledd ”polisaktion” i Latinamerika) beläggs männen med handbojor och tvingas rada upp sig mot en vägg, på knä. Det visar sig naturligtvis att de inte är terrorister, bara turister, och de frisläpps, fömodligen djupt lättade över att inte ha rönt samma öde som Jean Charles de Menezes, som blev summariskt avrättad för att han bar en ”putande” jacka. ”Folk var verkligen livrädda” berättade en av bussens passagerare för Daily Telgraph. Och det är det som är poängen — att skrämma skiten ur amerikanerna, få dem att tro att al-CIA-duh är ute efter dem, och sålunda mjuka upp dem inför ännu fler intrång från polisstatens sida, vilka man nu fått att verka nödvändiga, något som biometriska id-kort snart kommer att vara (man kommer att behöva ett för att köra bil, gå till en läkare eller köpa mat). ”Vi vill bara slippa tänka på allt det här, få det ur huvudet”, förklarade en av dem som tvingats knäböja under gevärshot. ”Vi blev tillräckligt förödmjukade”, tillade han. ”Vi vill bara härifrån”, sade en annan. Olyckligtvis, för vår fördummade befolkning, tycks detta vara en typisk reaktion på polisstatens metoder.
Charles de Menezes: avrättad för att injaga skräck
Från samma källa 050724
Jag köper inte den brittiska regeringens bortförklaring att mordet på Charles de Menezes var en olyckshändelse. ”Polisen sade att Menezes tilldragit sig polisens uppmärksamhet då han lämnade ett hus som stod under bevakning sedan torsdagens attacker”, rapporterar News 24. ”Man uppgav att han därefter hade skuggats av polisens spanare till stationen, och att hans klädsel och beteende på stationen hade ökat deras misstankar.” Med andra ord, om man inte beter sig som väntat eller bär rätt sorts kläder, kan man få fem skott i huvudet. Men det är också en ursäkt. Det centrala är att när en kriminell regering inblandad i massiva krigsförbrytelser (i Irak och Afghanistan) gör det fritt fram för poliser eller specialstyrkor att avrätta människor, utan svepskäl eller några följder för mördarna, då kommer grobianer i statens tjänst att dyka upp ur skrymslena och börja avrätta folk. Naturligtvis kan detta vara exakt vad den brittiska regeringen vill —injaga skräck i vissa delar av befolkningen som en form av psykologisk krigföring. Israel har gjort det i decennier mot palestinierna, och nu förefaller det som om israelerna ger britterna några lektioner, även om britterna själva inte var bortkomna när det gällde att terrorisera miljontals människor under århundraden i Afrika, Malaysia, Indien, Irland, Mellöstern och på andra håll.
Från www.kurtnimmo.com/blog/ 050725
Det var en nästintill likgiltig nyhetsnotis: en dubbeldäckad turistbuss mitt på Manhattan omringades på söndagförmiddagen av gevärsviftande, SWAT-munderade newyorkpoliser sedan bussföraren misstänkt fem män med ”putande” fickor för att möjligen vara terrorister med ont i sinnet, enligt AP. Som i en scen plockad ur en gammal journalfilm från den CIA-stödda kuppen mot Jacobo Arbenz’ regering i Guatemala (eller vilken scen som helst från någon USA-ledd ”polisaktion” i Latinamerika) beläggs männen med handbojor och tvingas rada upp sig mot en vägg, på knä. Det visar sig naturligtvis att de inte är terrorister, bara turister, och de frisläpps, fömodligen djupt lättade över att inte ha rönt samma öde som Jean Charles de Menezes, som blev summariskt avrättad för att han bar en ”putande” jacka. ”Folk var verkligen livrädda” berättade en av bussens passagerare för Daily Telgraph. Och det är det som är poängen — att skrämma skiten ur amerikanerna, få dem att tro att al-CIA-duh är ute efter dem, och sålunda mjuka upp dem inför ännu fler intrång från polisstatens sida, vilka man nu fått att verka nödvändiga, något som biometriska id-kort snart kommer att vara (man kommer att behöva ett för att köra bil, gå till en läkare eller köpa mat). ”Vi vill bara slippa tänka på allt det här, få det ur huvudet”, förklarade en av dem som tvingats knäböja under gevärshot. ”Vi blev tillräckligt förödmjukade”, tillade han. ”Vi vill bara härifrån”, sade en annan. Olyckligtvis, för vår fördummade befolkning, tycks detta vara en typisk reaktion på polisstatens metoder.
Charles de Menezes: avrättad för att injaga skräck
Från samma källa 050724
Jag köper inte den brittiska regeringens bortförklaring att mordet på Charles de Menezes var en olyckshändelse. ”Polisen sade att Menezes tilldragit sig polisens uppmärksamhet då han lämnade ett hus som stod under bevakning sedan torsdagens attacker”, rapporterar News 24. ”Man uppgav att han därefter hade skuggats av polisens spanare till stationen, och att hans klädsel och beteende på stationen hade ökat deras misstankar.” Med andra ord, om man inte beter sig som väntat eller bär rätt sorts kläder, kan man få fem skott i huvudet. Men det är också en ursäkt. Det centrala är att när en kriminell regering inblandad i massiva krigsförbrytelser (i Irak och Afghanistan) gör det fritt fram för poliser eller specialstyrkor att avrätta människor, utan svepskäl eller några följder för mördarna, då kommer grobianer i statens tjänst att dyka upp ur skrymslena och börja avrätta folk. Naturligtvis kan detta vara exakt vad den brittiska regeringen vill —injaga skräck i vissa delar av befolkningen som en form av psykologisk krigföring. Israel har gjort det i decennier mot palestinierna, och nu förefaller det som om israelerna ger britterna några lektioner, även om britterna själva inte var bortkomna när det gällde att terrorisera miljontals människor under århundraden i Afrika, Malaysia, Indien, Irland, Mellöstern och på andra håll.
Kurt Nimmo:
Kurt Nimmo i anotherdayintheempire:
Det påstås att Ken Livingstone, Londons borgmästare, är vänster (neocon-bladet Sun gillar att kalla honom ”Red Ken” och ”den förhatligaste mannen i Storbritaninnen”. Men Ken, röd eller ej, skiljer sig inte från någon annan brittisk politiker vad det gäller mord på obeväpnade missstänkta ”självmordsbombare” och att köpa rubb som stubb av den rent ut sagt absurda självmordsbombarteorin. ”Vi har just haft 80 år av västerländska interventioner i främst arabiska länder på grund av västs behov av olja. Vi har stöttat motbjudande regimer och störtat dem vi inte betraktade som sympatiska”, sade Livingstone till Radio 4. ”Under 1980-talet rekryterade och utbildade amerikanerna Osama bin Laden, lärde honom mörda och tillverka bomber och skickade iväg honom att döda ryssar och driva ut dem ur Afghanistan.”
Trots att Livingstone har rätt på alla dessa punkter, betyder inte det att han når fram till den uppenbara slutsatsen — att ”självmordsbombdåden” i London är operationer av säkerhetstjänsterna. I likhet med de flesta människor inom den politiska vänstern tror Livingstone verkligen att det var islamistiska”självmordsbombare” i London och att de svarade på USA:s och Storbritanniens utrikespolitik. De straussianska nykonservativa och deras israeliska medkonspiratörer som bär ansvaret för uppviglingen till ett macchiavelliskt krig mot islam har tyvärr vänstern precis där de vill ha den — vänstern sväljer den rabiata och mordlystna mytologin om ”islamistiska självmordsbombare”, även om man förklarar dem som ett desperat svar på imperialismen.
Om vänstern — och det inbegriper förgrundsfigurer som Ward Churchill och Noam Chomsky — någon gång kommer till besinning och inser att dessa ”självmordsbomber” i själva verket är en del i en större ”spänningens strategi” av Gladio-typ, en psyk-operation utformad för att försätta västerländska befolkningar i panik och hetsa dem att stödja ett ”fjärde världskrig” mot islam, då får de straussianska nykonservativa ytterligt svårt att kränga sin ohyggliga framtidsvision. För närvarande är emellertid vänstern distraherad av sitt ”grupptänk” om ”nationell frigörelse”, och rökridån ”självmordsbombdåd” passar in perfekt i deras inskränkta och förlegade ideologi.
Och Ghali Hassan på www.globalresearch.ca :
I stället för att säga att det var för tidigt för att kunna säga vilka som bär ansvaret för bomberna i London den 7 juli, anklagade Tony Blair omedelbart muslimer och islam för brotten. Inga bevis , inga namn och inga dokument framlades som stöd för hans anklagelser. Detta hände trots att samtliga muslimska nationer å det starkaste fördömt attackerna mot oskyldiga människor. De begår sina brott, sade Blair, därför att ”de hatar vårt sätt att leva” och ”våra värderingar”. Varför valde dessa muslimska terrorister Blairs Storbritannien och inte Schweiz eller Sverige? Ordet varför har helt enkelt försvunnit ur såväl politikernas som mediernas språk.
Västerländska medier, experter och kommentatorer var snabba att hoppa på Blairs och Bushs kampanjtåg och fortsätter att förstärka och underblåsa dessa antimuslimska fördomar. Att blint anklaga muslimer och islam för våld är att inte låtsas om vilka de verkliga storleverantörerna av våld och terror är i världen av idag. Representerar några få individer hela den islamska eller kristna tron?
De skyldiga ”har ingen respekt för människoliv”, sade Blair. Har de som deltog i de barbariska ”Shock and Awe”-bombningarna av Bagdad och i ödeläggelsen av irakiska städer och byar någon respekt för människoliv? Vad är det för sorts terrorister som har resurser att dag efter dag fortsätt det folkmord som begås mot det irakiska folket? Bagdad var den muslimska världens hjärta och islams kulturella huvudstad i över 700 år.
Sedan mars 2003 har bombdåd som de i London ägt rum i Bagdad varje dag. De heliga städerna Najef och Falluja har jämnats med marken. Hundratusentals oskyldiga irakiska män, kvinnor och barn har mördats. Hela det irakiska samhä’llet har avsiktligt trasats sönder. Varför?
Den brittiska allmänheten meddelades att bombdåden i London ”visade alla tecken på att vara attacker från al-Qaida”. Även om terroristerna är vita, försäkrade dagstidningen The Independent sina läsare, måste de vara ”’legoterrorister’ anlitade av al-Qaida för att genomföra dåden.” Al-Qaida är nu Västs etikett på allt som är muslimskt.
Vad är al-Qaida? Al-Qaida (”Basen” på arabiska) var det CIA-sponsrade träninslägret för de afghanska mujaheddin, däribland Osama bin Laden och hans krigare. Gruppen skapades och finansierades av USA:s regering för att bekämpa Sovjetunionens ockupation av Afghanistan. De kallades ”frihetskämpar” av president Reagan. Faktum är att han efter ett möte med en grupp skäggiga mujaheddin i Vita huset förklarade: ”De här männen är den moraliska motsvarigheten till Förenta staternas grundare. För inte så längesedan var alltså mr bin Laden och hans män motsvarigheter till George Washington, Thomas Jefferson och Abraham Lincoln.
Al-Qaida har blivit ett lämpligt spöke för att rättfärdiga ett pågående krig. Al-Qaidas fortsatta existens är en mycket användbar förevändning för Bush-Blair-axeln och dess allierade. Det förser dem med det nödvändiga verktyget för att skapa skräck och manipulera den allmänna opinionen.
Bombdåden i London den 7 juli var i det närmaste omöjliga att genomföra mitt i all skärpt säkerhetsbevakning utan högt uppsatta britters vetskap och samordning. I likhet med attackerna den 11 september förblir bombdåden i London den 7 juli ett mysterium, men morden på oskyldiga människor kommer att förse Blairs regering med tillräckliga förevändningar för att (1) berättiga införandet av ett mycket impopulärt nytt brittiskt id-kort, (2) skärpa polisbevakningen (och diskrimineringen) av muslimer, (3) stifta drakoniska nya lagar som inskränker friheten, de medborgerliga rättigheterna och yttrandefriheten, (4) fortsätta att stödja Bushs terrorkrig mot försvarslösa nationer, samt (5) avleda allmänhetens uppmärksamhet från den ”förebyggande” statsterrorismen och krigsförbrytelserna som begås mot Iraks folk.
Under hela det kalla kriget, vars syfte var att hålla folk rädda, samarbetade västliga underrättelstjänster och NATO i attacker mot civila mål som de sedan skyllde på vänstergrupper för att skapa panik och tvinga allmänheten att vända sig till regeringarna och kräva mera säkerhet och skydd. En av dessa högerextremistiska grupper som låg bakom terrordåd mot civila (bl a bombdådet mot järnvägsstationen i Bologna 1980 som skördade 80 dödsoffer) bar kodnamnet Gladio. Gruppens existens blev känd i Italien först på 1990-talet och den italienska senaten tvingades på grund av folkets vrede upplösa den och döma medlemmarna till långa fängelsestraff därför att den var ”utom demokratisk kontroll” . Med andra ord, lögnerna blev för stora för att kunna döljas för allmänheten (se ”Secret Warfare: Gladio” av Daniele Ganser). Skurkar som vill sätta skräck i befolkningen och väcka panik är inte svåra att hitta.
(………)
Krig är ingen metod för att bekämpa terrorism. Krig är den våldsammaste formen av terrorism. Terrorismen är ingen ideologi; den är en metod för att sätta skräck i folk. Den kan bara bekämpas genom samarbete och utbyte av information mellan laglydiga stater. Man bör hålla i minnet att terrorismen är ett mindre hot mot mänsklighetens överlevnad än krig, massvält och sjukdomar, och det är mycket lättare att få bukt med rötterna till terrorismen.
Om Blair och Bush och deras allierade verkligen menar allvar med sitt tal om att utplåna terrorismens gissel, behöver de bara ta en ordentlig titt i spegeln och ställa sig en enda fråga: Tycker människor om att bli ockuperade, dödade, våldtagna, torterade och fördömjukade av utländska trupper?
(……..)
Det påstås att Ken Livingstone, Londons borgmästare, är vänster (neocon-bladet Sun gillar att kalla honom ”Red Ken” och ”den förhatligaste mannen i Storbritaninnen”. Men Ken, röd eller ej, skiljer sig inte från någon annan brittisk politiker vad det gäller mord på obeväpnade missstänkta ”självmordsbombare” och att köpa rubb som stubb av den rent ut sagt absurda självmordsbombarteorin. ”Vi har just haft 80 år av västerländska interventioner i främst arabiska länder på grund av västs behov av olja. Vi har stöttat motbjudande regimer och störtat dem vi inte betraktade som sympatiska”, sade Livingstone till Radio 4. ”Under 1980-talet rekryterade och utbildade amerikanerna Osama bin Laden, lärde honom mörda och tillverka bomber och skickade iväg honom att döda ryssar och driva ut dem ur Afghanistan.”
Trots att Livingstone har rätt på alla dessa punkter, betyder inte det att han når fram till den uppenbara slutsatsen — att ”självmordsbombdåden” i London är operationer av säkerhetstjänsterna. I likhet med de flesta människor inom den politiska vänstern tror Livingstone verkligen att det var islamistiska”självmordsbombare” i London och att de svarade på USA:s och Storbritanniens utrikespolitik. De straussianska nykonservativa och deras israeliska medkonspiratörer som bär ansvaret för uppviglingen till ett macchiavelliskt krig mot islam har tyvärr vänstern precis där de vill ha den — vänstern sväljer den rabiata och mordlystna mytologin om ”islamistiska självmordsbombare”, även om man förklarar dem som ett desperat svar på imperialismen.
Om vänstern — och det inbegriper förgrundsfigurer som Ward Churchill och Noam Chomsky — någon gång kommer till besinning och inser att dessa ”självmordsbomber” i själva verket är en del i en större ”spänningens strategi” av Gladio-typ, en psyk-operation utformad för att försätta västerländska befolkningar i panik och hetsa dem att stödja ett ”fjärde världskrig” mot islam, då får de straussianska nykonservativa ytterligt svårt att kränga sin ohyggliga framtidsvision. För närvarande är emellertid vänstern distraherad av sitt ”grupptänk” om ”nationell frigörelse”, och rökridån ”självmordsbombdåd” passar in perfekt i deras inskränkta och förlegade ideologi.
Och Ghali Hassan på www.globalresearch.ca :
I stället för att säga att det var för tidigt för att kunna säga vilka som bär ansvaret för bomberna i London den 7 juli, anklagade Tony Blair omedelbart muslimer och islam för brotten. Inga bevis , inga namn och inga dokument framlades som stöd för hans anklagelser. Detta hände trots att samtliga muslimska nationer å det starkaste fördömt attackerna mot oskyldiga människor. De begår sina brott, sade Blair, därför att ”de hatar vårt sätt att leva” och ”våra värderingar”. Varför valde dessa muslimska terrorister Blairs Storbritannien och inte Schweiz eller Sverige? Ordet varför har helt enkelt försvunnit ur såväl politikernas som mediernas språk.
Västerländska medier, experter och kommentatorer var snabba att hoppa på Blairs och Bushs kampanjtåg och fortsätter att förstärka och underblåsa dessa antimuslimska fördomar. Att blint anklaga muslimer och islam för våld är att inte låtsas om vilka de verkliga storleverantörerna av våld och terror är i världen av idag. Representerar några få individer hela den islamska eller kristna tron?
De skyldiga ”har ingen respekt för människoliv”, sade Blair. Har de som deltog i de barbariska ”Shock and Awe”-bombningarna av Bagdad och i ödeläggelsen av irakiska städer och byar någon respekt för människoliv? Vad är det för sorts terrorister som har resurser att dag efter dag fortsätt det folkmord som begås mot det irakiska folket? Bagdad var den muslimska världens hjärta och islams kulturella huvudstad i över 700 år.
Sedan mars 2003 har bombdåd som de i London ägt rum i Bagdad varje dag. De heliga städerna Najef och Falluja har jämnats med marken. Hundratusentals oskyldiga irakiska män, kvinnor och barn har mördats. Hela det irakiska samhä’llet har avsiktligt trasats sönder. Varför?
Den brittiska allmänheten meddelades att bombdåden i London ”visade alla tecken på att vara attacker från al-Qaida”. Även om terroristerna är vita, försäkrade dagstidningen The Independent sina läsare, måste de vara ”’legoterrorister’ anlitade av al-Qaida för att genomföra dåden.” Al-Qaida är nu Västs etikett på allt som är muslimskt.
Vad är al-Qaida? Al-Qaida (”Basen” på arabiska) var det CIA-sponsrade träninslägret för de afghanska mujaheddin, däribland Osama bin Laden och hans krigare. Gruppen skapades och finansierades av USA:s regering för att bekämpa Sovjetunionens ockupation av Afghanistan. De kallades ”frihetskämpar” av president Reagan. Faktum är att han efter ett möte med en grupp skäggiga mujaheddin i Vita huset förklarade: ”De här männen är den moraliska motsvarigheten till Förenta staternas grundare. För inte så längesedan var alltså mr bin Laden och hans män motsvarigheter till George Washington, Thomas Jefferson och Abraham Lincoln.
Al-Qaida har blivit ett lämpligt spöke för att rättfärdiga ett pågående krig. Al-Qaidas fortsatta existens är en mycket användbar förevändning för Bush-Blair-axeln och dess allierade. Det förser dem med det nödvändiga verktyget för att skapa skräck och manipulera den allmänna opinionen.
Bombdåden i London den 7 juli var i det närmaste omöjliga att genomföra mitt i all skärpt säkerhetsbevakning utan högt uppsatta britters vetskap och samordning. I likhet med attackerna den 11 september förblir bombdåden i London den 7 juli ett mysterium, men morden på oskyldiga människor kommer att förse Blairs regering med tillräckliga förevändningar för att (1) berättiga införandet av ett mycket impopulärt nytt brittiskt id-kort, (2) skärpa polisbevakningen (och diskrimineringen) av muslimer, (3) stifta drakoniska nya lagar som inskränker friheten, de medborgerliga rättigheterna och yttrandefriheten, (4) fortsätta att stödja Bushs terrorkrig mot försvarslösa nationer, samt (5) avleda allmänhetens uppmärksamhet från den ”förebyggande” statsterrorismen och krigsförbrytelserna som begås mot Iraks folk.
Under hela det kalla kriget, vars syfte var att hålla folk rädda, samarbetade västliga underrättelstjänster och NATO i attacker mot civila mål som de sedan skyllde på vänstergrupper för att skapa panik och tvinga allmänheten att vända sig till regeringarna och kräva mera säkerhet och skydd. En av dessa högerextremistiska grupper som låg bakom terrordåd mot civila (bl a bombdådet mot järnvägsstationen i Bologna 1980 som skördade 80 dödsoffer) bar kodnamnet Gladio. Gruppens existens blev känd i Italien först på 1990-talet och den italienska senaten tvingades på grund av folkets vrede upplösa den och döma medlemmarna till långa fängelsestraff därför att den var ”utom demokratisk kontroll” . Med andra ord, lögnerna blev för stora för att kunna döljas för allmänheten (se ”Secret Warfare: Gladio” av Daniele Ganser). Skurkar som vill sätta skräck i befolkningen och väcka panik är inte svåra att hitta.
(………)
Krig är ingen metod för att bekämpa terrorism. Krig är den våldsammaste formen av terrorism. Terrorismen är ingen ideologi; den är en metod för att sätta skräck i folk. Den kan bara bekämpas genom samarbete och utbyte av information mellan laglydiga stater. Man bör hålla i minnet att terrorismen är ett mindre hot mot mänsklighetens överlevnad än krig, massvält och sjukdomar, och det är mycket lättare att få bukt med rötterna till terrorismen.
Om Blair och Bush och deras allierade verkligen menar allvar med sitt tal om att utplåna terrorismens gissel, behöver de bara ta en ordentlig titt i spegeln och ställa sig en enda fråga: Tycker människor om att bli ockuperade, dödade, våldtagna, torterade och fördömjukade av utländska trupper?
(……..)
Israelisk "teknisk rådgivning"
050723, www.xymphora.blogspot.com
(…….)
Det ser ut som om den israeliska tekniska rådgivningen inom Operation Kratos ångar på för full maskin, och det är t o m möjligt att händelserna torsdagen den 21 juli, med så många blindgångare, bara var en träningsaktion för den brittiska polisen. Att be Israel om råd i sådana här frågor är speciellt besynnerligt. Jag förstår varför Israel agerar som man gör: man vill skapa terrorism så att man kan använda sin statsterrorism i ”självförsvar” för att slutgiltigt driva bort palestinierna från de ockuperade områdena. Men varför skulle britterna vilja följa dem på denna sorgliga väg? För varje ny incident förvärras problemet, och det kommer att ta många, många år att reparera skadorna. De inhemska säkerhetsåtgärder som vidtagits för att tackla otryggheten, fram till och inklusive att mörda människor som bär rockar som är för tunga för vädret, gör livet värre för alla (och de brittiska problemen har just hjälpt amerikanerna att göra Patriot Act till en permanent kränkning av de amerikanska medborgerliga rättigheterna). Vore det inte enklare att göra sig av med Tony, dra tillbaka sina trupper från Irak, ta några steg i rätt riktning för att lindra palestiniernas svåra situation och inleda processen att laga broarna till de muslimska delarna av världssamfundet? Är det så roligt att utkämpa ”kriget mot terrorn” att det är värt att leva i skräck under resten av sitt liv?
Se även brittiske parlamentsledamoten George Galloways inlägg i debatten om bomberna den 7/7 på
http://news.bbc.co.uk/1/hi/uk_politics/vote_2005/frontpage/4419723.stm
eller
www.respectcoalition.org/index.php?ite=821
eller
www.rense.com/general67/dwlf.htm
eller besök
www.prisonplanet.com eller www.globalresearch.ca eller tusentals andra sajter där journalister jobbar som inte är inbäddade i CIA:s, Mossads och MI5-6:s populära sockervadd med skrämselhicka.
Ser till min glädje att Aftonbladet hade modet att ta in John Pilgers ”Blairs bomber” den 10/7. Finns på www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,670772,00.html
(…….)
Det ser ut som om den israeliska tekniska rådgivningen inom Operation Kratos ångar på för full maskin, och det är t o m möjligt att händelserna torsdagen den 21 juli, med så många blindgångare, bara var en träningsaktion för den brittiska polisen. Att be Israel om råd i sådana här frågor är speciellt besynnerligt. Jag förstår varför Israel agerar som man gör: man vill skapa terrorism så att man kan använda sin statsterrorism i ”självförsvar” för att slutgiltigt driva bort palestinierna från de ockuperade områdena. Men varför skulle britterna vilja följa dem på denna sorgliga väg? För varje ny incident förvärras problemet, och det kommer att ta många, många år att reparera skadorna. De inhemska säkerhetsåtgärder som vidtagits för att tackla otryggheten, fram till och inklusive att mörda människor som bär rockar som är för tunga för vädret, gör livet värre för alla (och de brittiska problemen har just hjälpt amerikanerna att göra Patriot Act till en permanent kränkning av de amerikanska medborgerliga rättigheterna). Vore det inte enklare att göra sig av med Tony, dra tillbaka sina trupper från Irak, ta några steg i rätt riktning för att lindra palestiniernas svåra situation och inleda processen att laga broarna till de muslimska delarna av världssamfundet? Är det så roligt att utkämpa ”kriget mot terrorn” att det är värt att leva i skräck under resten av sitt liv?
Se även brittiske parlamentsledamoten George Galloways inlägg i debatten om bomberna den 7/7 på
http://news.bbc.co.uk/1/hi/uk_politics/vote_2005/frontpage/4419723.stm
eller
www.respectcoalition.org/index.php?ite=821
eller
www.rense.com/general67/dwlf.htm
eller besök
www.prisonplanet.com eller www.globalresearch.ca eller tusentals andra sajter där journalister jobbar som inte är inbäddade i CIA:s, Mossads och MI5-6:s populära sockervadd med skrämselhicka.
Ser till min glädje att Aftonbladet hade modet att ta in John Pilgers ”Blairs bomber” den 10/7. Finns på www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,670772,00.html
Sunday, July 24, 2005
Några rader från dagens xymphora.blogspot
050723, www.xymphora.blogspot.com
(…….)
Det ser ut som om den israeliska tekniska rådgivningen inom Operation Kratos ångar på för full maskin, och det är t o m möjligt att händelserna torsdagen den 21 juli, med så många blindgångare, bara var en träningsaktion för den brittiska polisen. Att be Israel om råd i sådana här frågor är speciellt besynnerligt. Jag förstår varför Israel agerar som man gör: man vill skapa terrorism så att man kan använda sin statsterrorism i ”självförsvar” för att slutgiltigt driva bort palestinierna från de ockuperade områdena. Men varför skulle britterna vilja följa dem på denna sorgliga väg? För varje ny incident förvärras problemet, och det kommer att ta många, många år att reparera skadorna. De inhemska säkerhetsåtgärder som vidtagits för att tackla otryggheten, fram till och inklusive att mörda människor som bär rockar som är för tunga för vädret, gör livet värre för alla (och de brittiska problemen har just hjälpt amerikanerna att göra Patriot Act till en permanent kränkning av de amerikanska medborgerliga rättigheterna). Vore det inte enklare att göra sig av med Tony, dra tillbaka sina trupper från Irak, ta några steg i rätt riktning för att lindra palestiniernas svåra situation och inleda processen att laga broarna till de muslimska delarna av världssamfundet? Är det så roligt att utkämpa ”kriget mot terrorn” att det gör det värt att leva i skräck under resten av sitt liv?
Se även brittiske parlamentsledamoten George Galloways inlägg i debatten om bomberna den 7/7 på
http://news.bbc.co.uk/1/hi/uk_politics/vote_2005/frontpage/4419723.stm
eller
www.respectcoalition.org/index.php?ite=821
eller
www.rense.com/general67/dwlf.htm
eller besök
www.prisonplanet.com eller www.globalresearch.ca eller tusentals andra sajter där journalister jobbar som inte är inbäddade i CIA:s, Mossads och MI5-6:s populära sockervadd med skrämselhicka.
Ser till min glädje att Aftonbladet hade modet att ta in John Pilgers ”Blairs bomber” den 10/7. Finns på www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,670772,00.html
(…….)
Det ser ut som om den israeliska tekniska rådgivningen inom Operation Kratos ångar på för full maskin, och det är t o m möjligt att händelserna torsdagen den 21 juli, med så många blindgångare, bara var en träningsaktion för den brittiska polisen. Att be Israel om råd i sådana här frågor är speciellt besynnerligt. Jag förstår varför Israel agerar som man gör: man vill skapa terrorism så att man kan använda sin statsterrorism i ”självförsvar” för att slutgiltigt driva bort palestinierna från de ockuperade områdena. Men varför skulle britterna vilja följa dem på denna sorgliga väg? För varje ny incident förvärras problemet, och det kommer att ta många, många år att reparera skadorna. De inhemska säkerhetsåtgärder som vidtagits för att tackla otryggheten, fram till och inklusive att mörda människor som bär rockar som är för tunga för vädret, gör livet värre för alla (och de brittiska problemen har just hjälpt amerikanerna att göra Patriot Act till en permanent kränkning av de amerikanska medborgerliga rättigheterna). Vore det inte enklare att göra sig av med Tony, dra tillbaka sina trupper från Irak, ta några steg i rätt riktning för att lindra palestiniernas svåra situation och inleda processen att laga broarna till de muslimska delarna av världssamfundet? Är det så roligt att utkämpa ”kriget mot terrorn” att det gör det värt att leva i skräck under resten av sitt liv?
Se även brittiske parlamentsledamoten George Galloways inlägg i debatten om bomberna den 7/7 på
http://news.bbc.co.uk/1/hi/uk_politics/vote_2005/frontpage/4419723.stm
eller
www.respectcoalition.org/index.php?ite=821
eller
www.rense.com/general67/dwlf.htm
eller besök
www.prisonplanet.com eller www.globalresearch.ca eller tusentals andra sajter där journalister jobbar som inte är inbäddade i CIA:s, Mossads och MI5-6:s populära sockervadd med skrämselhicka.
Ser till min glädje att Aftonbladet hade modet att ta in John Pilgers ”Blairs bomber” den 10/7. Finns på www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,670772,00.html
Friday, July 08, 2005
Några ord om att slänga sig med slang
Från vår vän och ärade kollega Einar Heckscher. Klockrent, eller:
Brådraskligen strulmulad smörbytta
Goda vänner brukar ibland berätta för mej när böcker jag översatt har blivit recenserade. På senare tid säjs det tydligen då och då att slangen jag använder behöver uppdateras. Nån förnärmad predikant lär för en tid sen ha antytt att jag kunde tänkas översätta Joyce Carol Oates till 70-talistisk pundarslang. Det skulle väl till dels bero på om hon använder den. Faktum är dock att tjyvar knarkare och rövare om än uppfinningsrika ändå är betydligt konservativare i sitt bruk av slanguttryck än trendkänsliga innekoryféer. Inte heller kan man förvänta sig att småförbrytare på tex franska landsbygden skulle använda termer som t.ex. ”chilla” eller ”softa” eller andra anemiska språkliga dagsländor. Den moderna anglicistiska popslangen i storstäderna förtunnar ofta begreppets innebörd snarare än berikar eller preciserar den; uttrycken lever dessutom sällan länge.
Jag inbillar mig inte att mina översättningar är grodfria, och hade jag inte oftast såna kunniga och engagerade förlagsredaktörer skulle mina alster nog här och där kväka eller rentav kvacka än värre. Men mitt bruk av slangtermer och ibland också andra uttryck med nåra år på nacken är avsiktligt, och beror på att jag tycker man ska försöka hålla levande ord vid liv. Den slang som uppstår numera – bortsett från invandrarslang, som fortfarande till dels funkar som en kreativ försvarsmur – är ofta förytligande anglicismer, inte som äldre slang berikande uttryck som fyller i hål i det vanliga språket. Det är också alltid någon som första gången har använt ett uttryck som sen hamnat i slangvokabulären, varför jag finner det legitimt i enstaka lägen att som Céline använda jungfrutermer som dyker upp i skallen på en. Att skriva är att skildra, och att vädja till läsarens egen inre skaparkraft. Inte att vara veckokorrekt.
I en recension av Alan Warners ursinnigt uppsluppna, ordglada och otäcka rövarroman ”Vandraren” lär någon ha klagat på att jag använt det gamla vad jag vet romska uttrycket ”tjinona”. Men förutom att ordet tycks mig sällsynt levande har en äldre skotsk lantisgangster en annan vokabulär än en popjournalist eller snoppreporter eller reklamknarkare. I en bok måste man beakta vem som säger orden, i vilken tid, men i lika mån även det melodiska och innehållsliga sammanhanget. Dialogöversättande handlar också om hur språket låter. Man skriver inte gärna ”förbannande tantens tarmvred skred han förlägen ut ur lägenheten utan ett ord”, därför att ljudupprepningarna låter fan; man till exempel ”lämnar kvarten ganska ställd”. I stället. (Eller så kan han, för all del i ytterst trängt och adjektivmättat läge, kanske rentav ”nybrutalistiskt tuta ut under snöpt ylande tystnad”: det beror liksom dels på vad som står i originalet, dels vad det är som egentligen händer på det stället i texten, och i sistnämnda lätt hysteriska fall på vad den tillfälliga nöjeslystnaden kräver innan man stryker det.)
Även om jag tror att även det utgör en del av förfallet ska jag här inte gå närmare in på hur man avskaffar kommatecken, semikolon och konjunktiver, och sålunda plattar till språkets rytmik. Människor talar med kommatecken, semikolon och tankstreck; det är inte bara estetiska skäl som talar för ett musikaliskt språk. Det handlar också om nyanser och betydelsebetoningar mellan raderna; det handlar om färgskalor och klimatisk karaktär.
Överhuvudtaget tycks mig svenskan förflackas och angliceras mer och mer. Lite lustigare är det ju att uppleva nånting som ”klockrent” än som ”super”. I Martin Kellermans serie ”Rocky” driver han friskt med unga män som knappt ens pinkar på svenska längre, och använder ammrikannska för att skyla över sin hemlöst men inlåst andefattiga längtan. Kellerman är satiriker; men annars syns mig ord- och uttrycksglädje på svenska ofta närmast motarbetad.
För ett par år sen fick jag ett par brev från Gunnar Lindkvist, Timo Sundberg och andra kumpaner på avsomnade motståndsnästet Lilla Maria, där de skickade mig listor på ord de inte ville få avskaffade, som de uppmanade mig att efter förmåga smuggla in. Så nu avslutar jag denna egenrättfärdiga drapa med att erbjuda ett valfläskskadat liknöjt Inne-Sverige följande slumpvisa urval från den underjordiska försvarsmakten av ibland antikverade men ännu sprattlande glosor med anknytning till språkliga bruk och attityder, och hälsningar från Timo och Gunnar:
sumprunkare – betuttad – fesmört – brådraskig – muggelsimpa – buskablyg – skränfock – klädd i näbben – sopprot – snorkpotta – möktugg – sladdertacka – fisförnäm – golbög – pådyvla – spelevink – brasgänges – dingbröla – smörbytta –pillemarisk – strulmula – rackabajsare – flåskrås – kysstäck – fåntratt – mackapär – grötmyndig – dråsagaton – surkuk – ohemul – svassa – drullputte – mallgroda – dyngrak – knyffelknutte – gottköpsknodd – illbatting – geggamoja – etc ad inf
Med kulturfernissade hälsningar,
Einar Heckscher
************************************************************************************************
Brådraskligen strulmulad smörbytta
Goda vänner brukar ibland berätta för mej när böcker jag översatt har blivit recenserade. På senare tid säjs det tydligen då och då att slangen jag använder behöver uppdateras. Nån förnärmad predikant lär för en tid sen ha antytt att jag kunde tänkas översätta Joyce Carol Oates till 70-talistisk pundarslang. Det skulle väl till dels bero på om hon använder den. Faktum är dock att tjyvar knarkare och rövare om än uppfinningsrika ändå är betydligt konservativare i sitt bruk av slanguttryck än trendkänsliga innekoryféer. Inte heller kan man förvänta sig att småförbrytare på tex franska landsbygden skulle använda termer som t.ex. ”chilla” eller ”softa” eller andra anemiska språkliga dagsländor. Den moderna anglicistiska popslangen i storstäderna förtunnar ofta begreppets innebörd snarare än berikar eller preciserar den; uttrycken lever dessutom sällan länge.
Jag inbillar mig inte att mina översättningar är grodfria, och hade jag inte oftast såna kunniga och engagerade förlagsredaktörer skulle mina alster nog här och där kväka eller rentav kvacka än värre. Men mitt bruk av slangtermer och ibland också andra uttryck med nåra år på nacken är avsiktligt, och beror på att jag tycker man ska försöka hålla levande ord vid liv. Den slang som uppstår numera – bortsett från invandrarslang, som fortfarande till dels funkar som en kreativ försvarsmur – är ofta förytligande anglicismer, inte som äldre slang berikande uttryck som fyller i hål i det vanliga språket. Det är också alltid någon som första gången har använt ett uttryck som sen hamnat i slangvokabulären, varför jag finner det legitimt i enstaka lägen att som Céline använda jungfrutermer som dyker upp i skallen på en. Att skriva är att skildra, och att vädja till läsarens egen inre skaparkraft. Inte att vara veckokorrekt.
I en recension av Alan Warners ursinnigt uppsluppna, ordglada och otäcka rövarroman ”Vandraren” lär någon ha klagat på att jag använt det gamla vad jag vet romska uttrycket ”tjinona”. Men förutom att ordet tycks mig sällsynt levande har en äldre skotsk lantisgangster en annan vokabulär än en popjournalist eller snoppreporter eller reklamknarkare. I en bok måste man beakta vem som säger orden, i vilken tid, men i lika mån även det melodiska och innehållsliga sammanhanget. Dialogöversättande handlar också om hur språket låter. Man skriver inte gärna ”förbannande tantens tarmvred skred han förlägen ut ur lägenheten utan ett ord”, därför att ljudupprepningarna låter fan; man till exempel ”lämnar kvarten ganska ställd”. I stället. (Eller så kan han, för all del i ytterst trängt och adjektivmättat läge, kanske rentav ”nybrutalistiskt tuta ut under snöpt ylande tystnad”: det beror liksom dels på vad som står i originalet, dels vad det är som egentligen händer på det stället i texten, och i sistnämnda lätt hysteriska fall på vad den tillfälliga nöjeslystnaden kräver innan man stryker det.)
Även om jag tror att även det utgör en del av förfallet ska jag här inte gå närmare in på hur man avskaffar kommatecken, semikolon och konjunktiver, och sålunda plattar till språkets rytmik. Människor talar med kommatecken, semikolon och tankstreck; det är inte bara estetiska skäl som talar för ett musikaliskt språk. Det handlar också om nyanser och betydelsebetoningar mellan raderna; det handlar om färgskalor och klimatisk karaktär.
Överhuvudtaget tycks mig svenskan förflackas och angliceras mer och mer. Lite lustigare är det ju att uppleva nånting som ”klockrent” än som ”super”. I Martin Kellermans serie ”Rocky” driver han friskt med unga män som knappt ens pinkar på svenska längre, och använder ammrikannska för att skyla över sin hemlöst men inlåst andefattiga längtan. Kellerman är satiriker; men annars syns mig ord- och uttrycksglädje på svenska ofta närmast motarbetad.
För ett par år sen fick jag ett par brev från Gunnar Lindkvist, Timo Sundberg och andra kumpaner på avsomnade motståndsnästet Lilla Maria, där de skickade mig listor på ord de inte ville få avskaffade, som de uppmanade mig att efter förmåga smuggla in. Så nu avslutar jag denna egenrättfärdiga drapa med att erbjuda ett valfläskskadat liknöjt Inne-Sverige följande slumpvisa urval från den underjordiska försvarsmakten av ibland antikverade men ännu sprattlande glosor med anknytning till språkliga bruk och attityder, och hälsningar från Timo och Gunnar:
sumprunkare – betuttad – fesmört – brådraskig – muggelsimpa – buskablyg – skränfock – klädd i näbben – sopprot – snorkpotta – möktugg – sladdertacka – fisförnäm – golbög – pådyvla – spelevink – brasgänges – dingbröla – smörbytta –pillemarisk – strulmula – rackabajsare – flåskrås – kysstäck – fåntratt – mackapär – grötmyndig – dråsagaton – surkuk – ohemul – svassa – drullputte – mallgroda – dyngrak – knyffelknutte – gottköpsknodd – illbatting – geggamoja – etc ad inf
Med kulturfernissade hälsningar,
Einar Heckscher
************************************************************************************************
Tony Blair och lögnerna
050707
Jaha, så har det nu hänt igen. ”Islamistiska fundamentalister” har slagit till ”mot G-8-mötet i Skottland” — men siktat så dåligt att alla offren råkade befinna sig 50 mil därifrån. ”Extra barbariskt”, för att inte säga otacksamt, är det enligt Blair ”att detta sker på en dag då människor möts för att försöka bekämpa fattigdomen i Afrika, och de långsiktiga konsekvenserna av förändringarna i vår miljö.”
Bra, då slipper herrarna på G8-mötet ta itu med dessa kniviga problem och kan i stället hugga in på kaviaren och koncentrera sig på (läs vältra sig i) den allt överskuggande terrorism som vid sidan om V65, lotto o. dyl. är bästa sättet att få folk att godvilligt betala skatt för fler kanonbåtar och sen ödmjukt huka sig i kyrkbänkarna, för se nu laddar han om. Finns det verkligen en enda ”terrorexpert” som innerst inne tror att G8:s ledare vill lösa ett ”problem” vars fortsatta existens bara skänker dem mera makt och friare händer samtidigt som vapenhandeln höstar in allt större vinster?
Ganska lägligt, alltså, för Blair att lämna G-8-mötet och flyga till London ”för att få en fullständig rapport — öga mot öga — med polis och räddningspersonal som hanterat denna situation, och sedan återvända till mötet senare på kvällen.” Men såg ni varggrinet bakom den ”märkbart tagna” statsmannaminen?
Vi vet att Blair & Bush ljög om förekomsten av massförstörelsevapen i Irak för att rättfärdiga ett fullständigt orättfärdigt angreppskrig.
Vi vet att mångdubbelt större belopp lades ner på att utreda Clintons affär med Monica Lewinsky än vad som spenderats på att utreda händelserna den 11/9 2001, och att den officiella versionen av de nidingsdåden luktar dålig science fiction lång väg,
Vi vet att deras så kallade skuldavskrivning för världens fattigaste länder är ren bluff och enbart avsedd att underlätta för utländska investerare att krama ut ännu större övervinster ur dem som inget har.
Vi vet att åtminstone Bush är fullständigt ointresserad av ”de långsiktiga konsekvenserna av förändringarna i vår miljö” (han ska ju få en sprillans ny jord av Gud efter Armageddon, minsann). Vi vet att de har ljugit med varenda tand de har i munnen, gång på gång på gång, och ändå ska vi tro på dem när de kommer dragande med sina ack så lägligt tajmade terroristdåd! Give us a fuckin’ break!
Och du, Göran Persson, du bara jamar med i falsksångarkören. Du har mer än någon annan bidragit till att ordet ”sosse” har fått en långt mer nedsättande klang än det hade på den tiden ni trots allt var demokrater också. Och tordes säga ifrån mot det som var uppenbart orätt. Nu betyder ordet ungefär ”dumdryg fegskit”, mycket på grund av dig. ”En attack mot vårt öppna samhälle”, kallar du det som har hänt. Visst, men var då ifrån? För tusende gången: vem tjänar på det här? ”Cui bono?” är frågan när man vill ha reda på vem som verkligen begick dådet. Fast när det gäller så kallade ”statsmän” är det tydligen ofint att ställa den frågan, det har svansviftarna i västvärldens förment fria press tydligen enats om, rent automatiskt och utan debatt. Fy faan ... vilken ynkedom!
Jaha, så har det nu hänt igen. ”Islamistiska fundamentalister” har slagit till ”mot G-8-mötet i Skottland” — men siktat så dåligt att alla offren råkade befinna sig 50 mil därifrån. ”Extra barbariskt”, för att inte säga otacksamt, är det enligt Blair ”att detta sker på en dag då människor möts för att försöka bekämpa fattigdomen i Afrika, och de långsiktiga konsekvenserna av förändringarna i vår miljö.”
Bra, då slipper herrarna på G8-mötet ta itu med dessa kniviga problem och kan i stället hugga in på kaviaren och koncentrera sig på (läs vältra sig i) den allt överskuggande terrorism som vid sidan om V65, lotto o. dyl. är bästa sättet att få folk att godvilligt betala skatt för fler kanonbåtar och sen ödmjukt huka sig i kyrkbänkarna, för se nu laddar han om. Finns det verkligen en enda ”terrorexpert” som innerst inne tror att G8:s ledare vill lösa ett ”problem” vars fortsatta existens bara skänker dem mera makt och friare händer samtidigt som vapenhandeln höstar in allt större vinster?
Ganska lägligt, alltså, för Blair att lämna G-8-mötet och flyga till London ”för att få en fullständig rapport — öga mot öga — med polis och räddningspersonal som hanterat denna situation, och sedan återvända till mötet senare på kvällen.” Men såg ni varggrinet bakom den ”märkbart tagna” statsmannaminen?
Vi vet att Blair & Bush ljög om förekomsten av massförstörelsevapen i Irak för att rättfärdiga ett fullständigt orättfärdigt angreppskrig.
Vi vet att mångdubbelt större belopp lades ner på att utreda Clintons affär med Monica Lewinsky än vad som spenderats på att utreda händelserna den 11/9 2001, och att den officiella versionen av de nidingsdåden luktar dålig science fiction lång väg,
Vi vet att deras så kallade skuldavskrivning för världens fattigaste länder är ren bluff och enbart avsedd att underlätta för utländska investerare att krama ut ännu större övervinster ur dem som inget har.
Vi vet att åtminstone Bush är fullständigt ointresserad av ”de långsiktiga konsekvenserna av förändringarna i vår miljö” (han ska ju få en sprillans ny jord av Gud efter Armageddon, minsann). Vi vet att de har ljugit med varenda tand de har i munnen, gång på gång på gång, och ändå ska vi tro på dem när de kommer dragande med sina ack så lägligt tajmade terroristdåd! Give us a fuckin’ break!
Och du, Göran Persson, du bara jamar med i falsksångarkören. Du har mer än någon annan bidragit till att ordet ”sosse” har fått en långt mer nedsättande klang än det hade på den tiden ni trots allt var demokrater också. Och tordes säga ifrån mot det som var uppenbart orätt. Nu betyder ordet ungefär ”dumdryg fegskit”, mycket på grund av dig. ”En attack mot vårt öppna samhälle”, kallar du det som har hänt. Visst, men var då ifrån? För tusende gången: vem tjänar på det här? ”Cui bono?” är frågan när man vill ha reda på vem som verkligen begick dådet. Fast när det gäller så kallade ”statsmän” är det tydligen ofint att ställa den frågan, det har svansviftarna i västvärldens förment fria press tydligen enats om, rent automatiskt och utan debatt. Fy faan ... vilken ynkedom!
Tuesday, June 14, 2005
Försvara Sverige i Afghanistan???
050614
Två artiklar i Aftonbladet har fått mig att brisera de senaste dagarna. Den första berättar att Sverige har ca 100 soldater som hjälper Bush, Rumsfeld & Co med deras fascistiska krig i Afghanistan. Dit har ”demokraturan” med Göran Persson i täten skickat dem i smyg, i strid mot all internationell folkrätt, etik och moral och säkerligen utan något som helst stöd från majoriteten av svenska folket. För att kringgå det faktum att vi inte är med i Nato arrangeras det hela via något som heter ”International Security Assistance Forces”, vad det nu kan vara. Vi har inte råd att ha ett fungerande försvar här hemma, men hjälpa rasande trevliga skurkar att panga på med uranmantlade granater, dvs idka ”lågintensivt kärnvapenkrig” — ohyggliga eufemism! — det ska vi betala för.
Den andra nyheten som nogsamt har mörklagts av den inbäddade pressen i Marieberg var att samme Persson prompt vill skänka våra övriga surt förvärvade miljarder till SAAB för att utveckla ett obemannat stridsflygplan, en så kallad ”drone”, som somliga drönare på börsen redan gnuggar händerna över eftersom det förhoppningsvis ska kosta ännu fler miljarder att utveckla än JAS. Detta för att bevara ”spetskompetensen” i Linköping. Kan inte herr Persson och anhang fatta att de pengarna måste investeras i skola, gymnasium och universitet i stället, så att vi får en bred bas av kunniga, välinformerade människor som kan sätta stopp för beslut som de ovanstående och kanske återge demokratin något av det innehåll den trots allt hade förr.
Vid hyrestvister förekommer det att man öppnar ett bankkonto där man sätter in hyran utom räckhåll för värden tills tvisten är löst. Jag är egen mikroföretagare, arbetar som översättare och betalar in ett antal tusen kronor varje månad till statliga aktiviteter som de ovanstående, men det tänker jag sluta med nu. Jag ska sätta in pengarna på ett konto i exempelvis Schweiz där de får stanna tills jag har fått igenom tre krav som jag tror de flesta människor i Sverige helhjärtat stöder:
1. Att de svenska soldaterna tas hem från Afghanistan.
2. Att SAAB får klara finansieringen av sina projekt utan socialbidrag.
3. Att vi får en folkomröstning om EU:s förslag till grundlag.
Jag hoppas att många, många fler ska följa mitt exempel, för på skurkar och girigbukar finns bara ett ställe som är sårbart: plånboken, alternativt aktieportföljen.
Hans Berggren
PS: Rekommenderar också min nystartade blogg, www.gonzolong.blogspot.com
Två artiklar i Aftonbladet har fått mig att brisera de senaste dagarna. Den första berättar att Sverige har ca 100 soldater som hjälper Bush, Rumsfeld & Co med deras fascistiska krig i Afghanistan. Dit har ”demokraturan” med Göran Persson i täten skickat dem i smyg, i strid mot all internationell folkrätt, etik och moral och säkerligen utan något som helst stöd från majoriteten av svenska folket. För att kringgå det faktum att vi inte är med i Nato arrangeras det hela via något som heter ”International Security Assistance Forces”, vad det nu kan vara. Vi har inte råd att ha ett fungerande försvar här hemma, men hjälpa rasande trevliga skurkar att panga på med uranmantlade granater, dvs idka ”lågintensivt kärnvapenkrig” — ohyggliga eufemism! — det ska vi betala för.
Den andra nyheten som nogsamt har mörklagts av den inbäddade pressen i Marieberg var att samme Persson prompt vill skänka våra övriga surt förvärvade miljarder till SAAB för att utveckla ett obemannat stridsflygplan, en så kallad ”drone”, som somliga drönare på börsen redan gnuggar händerna över eftersom det förhoppningsvis ska kosta ännu fler miljarder att utveckla än JAS. Detta för att bevara ”spetskompetensen” i Linköping. Kan inte herr Persson och anhang fatta att de pengarna måste investeras i skola, gymnasium och universitet i stället, så att vi får en bred bas av kunniga, välinformerade människor som kan sätta stopp för beslut som de ovanstående och kanske återge demokratin något av det innehåll den trots allt hade förr.
Vid hyrestvister förekommer det att man öppnar ett bankkonto där man sätter in hyran utom räckhåll för värden tills tvisten är löst. Jag är egen mikroföretagare, arbetar som översättare och betalar in ett antal tusen kronor varje månad till statliga aktiviteter som de ovanstående, men det tänker jag sluta med nu. Jag ska sätta in pengarna på ett konto i exempelvis Schweiz där de får stanna tills jag har fått igenom tre krav som jag tror de flesta människor i Sverige helhjärtat stöder:
1. Att de svenska soldaterna tas hem från Afghanistan.
2. Att SAAB får klara finansieringen av sina projekt utan socialbidrag.
3. Att vi får en folkomröstning om EU:s förslag till grundlag.
Jag hoppas att många, många fler ska följa mitt exempel, för på skurkar och girigbukar finns bara ett ställe som är sårbart: plånboken, alternativt aktieportföljen.
Hans Berggren
PS: Rekommenderar också min nystartade blogg, www.gonzolong.blogspot.com
”Ensaio sobre a Lucidez”
”Ensaio sobre a Lucidez”
av
José Saramago
Lektörsutlåtande
I ett namnlöst land resulterar ett vanligt val i att 70% av huvudstadens väljare röstar blankt. Den skakade regeringen utlyser omval till söndagen därpå, varvid blankrösterna ökar till 83%. Inrikesministern misstänker en konspiration ”en torped under vattenlinjen på demokratins stolta fartyg”. Man inför undantagstillstånd, förflyttar regeringen och till och med polisen, isolerar huvudstaden för att inte ” smittan” ska sprida sig och anställer klappjakt på blankröstare. En av de värsta hypoteserna för varje system som kallar sig demokratiskt, nämligen att väljarna totalt förkastar alla partier och deras program i ett val, blir utgångspunkten för en spekulation över det politiska systemet, över dess demokratiska eller antidemokratiska karaktär, över folkets blindhet — eller dess plötsliga klarsyn.
Romanen lämnar inte några självklara eller lätta svar, även om myndigheternas reaktion i den här diktade situationen är fullkomligt förutsägbar: i stället för att fråga sig varför väljarna röstat blankt sätter man igång en omfattande polisiär operation för att finna och straffa ”konspiratörerna” som underminerar regeringens politiska bas. En person skickar ett brev till premiärministern och avslöjar att under den vita blindheten för fyra år sedan, ett ämne som har varit tabu sedan dess — här anknyter romanen till ”Blindheten”, något som enligt Saramago inte alls var planerat— levde han med en grupp som leddes av en kvinna som inte blev blind trots att alla andra blev det, att denna kvinna, hustrun till en ögonläkare, vid ett tillfälle begick ett mord, och kan det inte tänkas att det är hon som är hjärnan bakom blankröstandet? Regeringen skickar in tre säkerhetspoliser i den avspärrade f.d. huvudstaden för att leta rätt på kvinnan. En bomb exploderar i tunnelbanan och hela pressen skyller attentatet på ”blankröstarna”. Stadsfullmäktiges ordförande avgår efter att ha förstått att bakom terrordådet ligger medlemmar av regeringen, däribland inrikesministern som hotar honom när han begär avsked: ”Ni kommer att ångra er bittert, eller kanske inte ens hinna ångra er, om ni inte håller fullkomligt tyst om det här.” Under tiden fortsätter livet någotsånär normalt i den avspärrade staden, mat och förnödenheter släpps in men ingen släpps ut. De tre säkerhetspoliserna spårar upp ögonläkaren och hans fru och gruppen kring dem, men efter att ha förhört henne inser kommissarien att hon är oskyldig, att det inte finns någon konspiration bakom blankröstandet, något som inrikesministern inte blir glad att höra....
Den här romanen är en satir, ofta mycket roande, som slutar i tragedi. Jag ska inte berätta hur, men jag läste den och fängslades alltmer av den. ”Ensaio sobre a Lucidez” (”Klarsynen”?) är en gripande bok, och som författaren sa vid utgivningen: ”Om inte den här boken väcker debatt så är det därför att samhället sover.”
av
José Saramago
Lektörsutlåtande
I ett namnlöst land resulterar ett vanligt val i att 70% av huvudstadens väljare röstar blankt. Den skakade regeringen utlyser omval till söndagen därpå, varvid blankrösterna ökar till 83%. Inrikesministern misstänker en konspiration ”en torped under vattenlinjen på demokratins stolta fartyg”. Man inför undantagstillstånd, förflyttar regeringen och till och med polisen, isolerar huvudstaden för att inte ” smittan” ska sprida sig och anställer klappjakt på blankröstare. En av de värsta hypoteserna för varje system som kallar sig demokratiskt, nämligen att väljarna totalt förkastar alla partier och deras program i ett val, blir utgångspunkten för en spekulation över det politiska systemet, över dess demokratiska eller antidemokratiska karaktär, över folkets blindhet — eller dess plötsliga klarsyn.
Romanen lämnar inte några självklara eller lätta svar, även om myndigheternas reaktion i den här diktade situationen är fullkomligt förutsägbar: i stället för att fråga sig varför väljarna röstat blankt sätter man igång en omfattande polisiär operation för att finna och straffa ”konspiratörerna” som underminerar regeringens politiska bas. En person skickar ett brev till premiärministern och avslöjar att under den vita blindheten för fyra år sedan, ett ämne som har varit tabu sedan dess — här anknyter romanen till ”Blindheten”, något som enligt Saramago inte alls var planerat— levde han med en grupp som leddes av en kvinna som inte blev blind trots att alla andra blev det, att denna kvinna, hustrun till en ögonläkare, vid ett tillfälle begick ett mord, och kan det inte tänkas att det är hon som är hjärnan bakom blankröstandet? Regeringen skickar in tre säkerhetspoliser i den avspärrade f.d. huvudstaden för att leta rätt på kvinnan. En bomb exploderar i tunnelbanan och hela pressen skyller attentatet på ”blankröstarna”. Stadsfullmäktiges ordförande avgår efter att ha förstått att bakom terrordådet ligger medlemmar av regeringen, däribland inrikesministern som hotar honom när han begär avsked: ”Ni kommer att ångra er bittert, eller kanske inte ens hinna ångra er, om ni inte håller fullkomligt tyst om det här.” Under tiden fortsätter livet någotsånär normalt i den avspärrade staden, mat och förnödenheter släpps in men ingen släpps ut. De tre säkerhetspoliserna spårar upp ögonläkaren och hans fru och gruppen kring dem, men efter att ha förhört henne inser kommissarien att hon är oskyldig, att det inte finns någon konspiration bakom blankröstandet, något som inrikesministern inte blir glad att höra....
Den här romanen är en satir, ofta mycket roande, som slutar i tragedi. Jag ska inte berätta hur, men jag läste den och fängslades alltmer av den. ”Ensaio sobre a Lucidez” (”Klarsynen”?) är en gripande bok, och som författaren sa vid utgivningen: ”Om inte den här boken väcker debatt så är det därför att samhället sover.”
Intervjuer med Jose Saramago
För att ni ska få mer material har jag översatt bl. a. följande intervju med Saramago i tidningen Estado de S. Paulo av den 20 mars 2004:
”Demokratin är som Gud, det talas mycket om honom men ingen vet var han finns.”
Estado: Efter terroristattentaten i Madrid, hur bör man betrakta demokratin i världen?
José Saramago: Vi skulle inte leva i en demokrati ens om inte ett enda attentat inträffade. Låt oss undvika att blanda ihop saker och ting. Vi skulle kunna njuta av en fullkomlig demokrati, det vill säga, politisk, ekonomisk och kulturell demokrati, och ändå vara måltavla för attentat just från demokratins fiender. De som bär skulden till att demokratin inte är vad den borde vara, är de som har gjort den till enbart en fasad, ett påfund genom vilket medborgarna tillåts byta ut en regering mot en annan men aldrig förändra systemet. Demokratin är som Gud, det talas mycket om honom, men ingen vet var han finns.
Estado: Efter blindheten klarsynen: kan man peka på en väg som leder i en fredligare riktning eller är det precis tvärtom?
Saramago: Det finns ingen väg i fredligare riktning som väntar på oss. Vill vi ha en sådan så blir vi tvungna att bygga den med egna händer. Den ekonomiska makten styr världen och gör det för att vi ska tjäna dess intressen och öka dess vinster. Det är absurt att upprepa ordet demokrati som en papegoja så länge den verkliga, autentiska och enda makten — den ekonomiska makten — inte är demokratisk. Regeringarna, det säger jag för tusende gången, har förvandlats till politiska kommissarier för den ekonomiska makten.
(.......)
Estado: Är media, som ”tar aktiv del i förberedelsen av katastroferna” (som i boken) verkligen inget mer än organisationer som bekymrar sig mer om att få fram smaskiga rubriker än att utröna sanningen och innebörden av fakta? Bidrar media också till att befrämja internationella konflikter?
Saramago: Jag påstår inte att media skulle befrämja internationella konflikter.
För övrigt, att säga ”media”, utan närmare definition, är lite väl abstrakt. Det som räknas är journalisterna, människorna. Och de är goda eller onda, intelligenta eller dumma, ärliga eller ohederliga, precis som alla andra människor. Den sämsta journalisten är den som uppför sig som en kameleont, alltid beredd att ändra färg efter omgivningen. Upplagornas och tittarsiffrornas företagarlogik inbjuder dock oundvikligen till sensationalism, till kryperi, till svågerpolitik och hemliga pakter. Det finns inte mycket politik i tidningsspalterna, men det skrivs mycket om politiker. Ambitioner i stället för idéer.
Estado: Hur stor är möjligheten idag för att en överväldigande majoritet i någon av världens storstäder skulle blankrösta?
Saramago: Förmodligen ingen alls, för närvarande. Men när folk börjar inse att det i själva det demokratiska systemet finns ett verkligt effektivt medel att ifrågasätta det, då kommer partierna att bäva. Och då kanske förnyelsen av det kan börja.
Estado: Vilar hoppet om klarsyn i världen av idag endast på den vanliga människan?
Saramago: Vem är den vanliga människan? Den som man för bakom ljuset varenda dag? Den som lever i skräck för att förlora sitt jobb? Den som aldrig kommer att bli vad hon hade kunnat bli? Klarsynen är en lyx som inte alla kan unna sig.
Estado: Är rättvisan något definitivt ouppnåeligt i era ögon?
Saramago: Utan ekonomisk demokrati kan det inte finnas social rättvisa, på sin höjd några lindrande åtgärder, men inget som löser problemen en gång för alla. Man anklagar mig ibland för att vilja frånta folk hoppet, och kanske är det sant. Men det är därför att hoppet är som en aspirintablett som lindrar smärtan utan att eliminera orsakerna till den. Och detta aspirin utdelas i mängder till dem som inte intresserar sig för att söka orsakerna. Eller ännu värre: man känner till orsakerna men har blivit medskyldig till dem, agent för dem.
Estado: Hur skulle ni vilja karakterisera ert verk: är det en roman, en fabel, en satir eller en tragedi?
Saramago: Jag har sagt att ”Ensaio sobre a Lucidez” på en och samma gång är en fabel, en satir och en tragedi. Jag ville att fabeln skulle vara en satir, men jag kunde inte undvika att den också blev en tragedi. Liksom livet.
Från Folha de São Paulo av den 22 mars 2004 kommer följande utdrag ur en e-mailintervju med Saramago:
Folha: I ett universum av namnlösa, varför är hunden som slickar andras tårar den enda figur som har ett namn? Varför är romanens scenario ”immateriellt”?
Saramago: Hunden reser med i mina böcker alltsedan ”Levantado do Chão”, och namnet Constante som jag gav honom är en människas hyllning till en hund. Vad det ”immateriella” scenariot beträffar, inskränker jag mig till att säga att intrycket skulle försvinna om personer och gator hade namn, om allt kunde placeras i kategorier. Läsaren kommer att förstå att det som händer där har direkt med honom eller henne att göra, just därför att det inte tycks ha med något alls att göra. Jag hoppas att jag har uttryckt mig klart.
Folha: I en föreläsning nyligen kritiserade ni bristen på reflektion i vårt samhälle som lever för spektakel, för bröd och skådespel. Finns det någon utväg ur ”grottan”?
Saramago: Jag sa att vi upprepar vad Juvenalis skrev om i en av sina satirer, ”Panem et Circenses”, d.v.s. bröd och skådespel, bröd tillräckligt för att vi inte ska protestera för mycket och underhållning i sådana mängder att det står oss upp till öronen. Förmodligen kommer vi att dö av underhållningsförstoppning... Manipulerade, desinformerade, lurade, men bestialiskt underhållna.
I tidningen ”O Globo” , 040320 finns också en intervju med senhor Saramago. Här följer några utdrag:
O Globo:(.......) I samma stund som jag skriver dessa frågor har hundratals människor dödats eller skadats av tio bomber på fyra tåg i Madrid. I ”Ensaio sobre a Lucidez” dödas många människor av en bomb i tunnelbanan. I er fiktion placeras bomben där av regeringen i avsikt att ge de ”subversiva” skulden och ”försvara demokratin”. Hur förhåller sig demokratin till terrorn, enligt ert sätt att se?
Saramago: Statsterrorismen är ett alltför välkänt faktum. Listan över fall och exempel skulle bli ändlös, och jag antar att journalisterna känner till dem bättre än någon annan, åtminstone har de skyldighet och medel till att göra det. Bara vad gäller USA, detta land som anses vara den stora demokratin i vår tid, finns otaliga fall av statsterrorism dokumenterade. Att tro att endast totalitära regeringar gör sig skyldiga till brott av den här typen är oförlåtligt blåögt. Även demokratins garderober är fulla av skelett.
O Globo: I boken kritiserar ni demokratin eller den falska idé om demokratin i vars namn en regering inför undantagstillstånd i en huvudstad och begår olagligheter och våldshandlingar. Utgår denna kritik från er syn på det dominerande politiska systemet i världen?
Saramago: Vi lever i en tid då allt kan diskuteras. Runt om i världen samlas kongresser, organiseras symposier, debatter, rundabordssamtal, och allt diskuteras: från ekologin till ozonhålet, från tredje åldern till växthuseffekten, från eutanasi till rätten att göra abort. Allting. Med ett undantag. Demokratin diskuterar man inte. Hon står där som ett helgon på altaret, och oss tillkommer det bara att böja knä vid hennes fötter och be att hon ska skydda oss och leda oss på den rätta vägen. Men detta profana helgon är täckt av sår, hon luktar illa och är till råga på allt stendöv. Och hon ljuger med varenda tand hon har kvar i munnen.
O Globo: Ville ni också anspela på mer specifika fall, såsom president Bushs utrikespolitik och krig mot terrorn? Eller konflikten mellan palestinierna och Israel, alldenstund landets president i er bok föreslår byggandet av en mur runt huvudstaden? Eller på inrikespolitik och institutioner i Portugal?
Saramago: Jag ville att ”Ensaio sobre a Lucidez” skulle bli det porträtt som vi saknade. Men jag hyser inga tvivel om att ett autentiskt porträtt, i helfigur och med röntgenbilder av hela kroppen, skulle bli mycket mera skrämmande.
(.......)
O Globo: Hur ser ni på regeringen Lulas första 14 månader vid makten? Anser ni att presidenten har förvandlats till en Dom Sebastião, till en martyr, till den messiasfigur som ni befarade att han skulle bli, eller har den risken eliminerats?
Saramago: Lula har inte blivit en Dom Sebastião, och tur är det. Men nu vet jag inte riktigt vem han är. Jag får intrycket att han inte längre är den Lula som vi har känt. Makten har den effekten, den vänder politiker ut och in som om de vore strumpor. Den första vändan kallas pragmatism, den andra opportunism, den tredje konformism. Sedan är det bäst att sluta räkna.
O Globo: Tror ni att litteraturen har förmåga att åstadkomma förändringar i världen? När ni i era böcker lägger fram en pessimistisk syn på mänskligheten, hoppas ni att bidra till dessa förändringar, att beröra läsarna, väcka polemik och stimulera till diskussion?
Saramago: Svaret finns i frågan. Jag strävar efter att beröra läsarna, väcka polemik, stimulera till diskussion. Men det betyder inte att litteraturen har makt att förändra världen. Redan att den förmår påverka en del människor är mycket värt. Men världen är alldeles för stor, vi är över sju miljarder människor som bebor den här planeten, och den verkliga makten ligger i händerna på de stora multinationella företag som uppenbarligen inte föddes för att verka för vår lycka.
O Globo: Har det faktum att ni är den hittills enda portugisiskspråkiga nobelpristagaren i litteratur på något vis påverkat era senaste böcker? Är det svårare att skapa med det ansvaret? Eller blir det ännu viktigare, får det er att skriva ännu ihärdigare?
Saramago: Jag teg inte tidigare och jag tiger inte nu. Nobelpriset har bara tjänat till att mina ord, vad de nu kan vara värda, ljuder starkare och når ut längre. Men jag är inget mer än en författare. Jag är varken guru eller andlig vägvisare. Jag inskränker mig till att säga vad jag tänker, varken mer eller mindre, även om det kan misshaga många människor.
”Demokratin är som Gud, det talas mycket om honom men ingen vet var han finns.”
Estado: Efter terroristattentaten i Madrid, hur bör man betrakta demokratin i världen?
José Saramago: Vi skulle inte leva i en demokrati ens om inte ett enda attentat inträffade. Låt oss undvika att blanda ihop saker och ting. Vi skulle kunna njuta av en fullkomlig demokrati, det vill säga, politisk, ekonomisk och kulturell demokrati, och ändå vara måltavla för attentat just från demokratins fiender. De som bär skulden till att demokratin inte är vad den borde vara, är de som har gjort den till enbart en fasad, ett påfund genom vilket medborgarna tillåts byta ut en regering mot en annan men aldrig förändra systemet. Demokratin är som Gud, det talas mycket om honom, men ingen vet var han finns.
Estado: Efter blindheten klarsynen: kan man peka på en väg som leder i en fredligare riktning eller är det precis tvärtom?
Saramago: Det finns ingen väg i fredligare riktning som väntar på oss. Vill vi ha en sådan så blir vi tvungna att bygga den med egna händer. Den ekonomiska makten styr världen och gör det för att vi ska tjäna dess intressen och öka dess vinster. Det är absurt att upprepa ordet demokrati som en papegoja så länge den verkliga, autentiska och enda makten — den ekonomiska makten — inte är demokratisk. Regeringarna, det säger jag för tusende gången, har förvandlats till politiska kommissarier för den ekonomiska makten.
(.......)
Estado: Är media, som ”tar aktiv del i förberedelsen av katastroferna” (som i boken) verkligen inget mer än organisationer som bekymrar sig mer om att få fram smaskiga rubriker än att utröna sanningen och innebörden av fakta? Bidrar media också till att befrämja internationella konflikter?
Saramago: Jag påstår inte att media skulle befrämja internationella konflikter.
För övrigt, att säga ”media”, utan närmare definition, är lite väl abstrakt. Det som räknas är journalisterna, människorna. Och de är goda eller onda, intelligenta eller dumma, ärliga eller ohederliga, precis som alla andra människor. Den sämsta journalisten är den som uppför sig som en kameleont, alltid beredd att ändra färg efter omgivningen. Upplagornas och tittarsiffrornas företagarlogik inbjuder dock oundvikligen till sensationalism, till kryperi, till svågerpolitik och hemliga pakter. Det finns inte mycket politik i tidningsspalterna, men det skrivs mycket om politiker. Ambitioner i stället för idéer.
Estado: Hur stor är möjligheten idag för att en överväldigande majoritet i någon av världens storstäder skulle blankrösta?
Saramago: Förmodligen ingen alls, för närvarande. Men när folk börjar inse att det i själva det demokratiska systemet finns ett verkligt effektivt medel att ifrågasätta det, då kommer partierna att bäva. Och då kanske förnyelsen av det kan börja.
Estado: Vilar hoppet om klarsyn i världen av idag endast på den vanliga människan?
Saramago: Vem är den vanliga människan? Den som man för bakom ljuset varenda dag? Den som lever i skräck för att förlora sitt jobb? Den som aldrig kommer att bli vad hon hade kunnat bli? Klarsynen är en lyx som inte alla kan unna sig.
Estado: Är rättvisan något definitivt ouppnåeligt i era ögon?
Saramago: Utan ekonomisk demokrati kan det inte finnas social rättvisa, på sin höjd några lindrande åtgärder, men inget som löser problemen en gång för alla. Man anklagar mig ibland för att vilja frånta folk hoppet, och kanske är det sant. Men det är därför att hoppet är som en aspirintablett som lindrar smärtan utan att eliminera orsakerna till den. Och detta aspirin utdelas i mängder till dem som inte intresserar sig för att söka orsakerna. Eller ännu värre: man känner till orsakerna men har blivit medskyldig till dem, agent för dem.
Estado: Hur skulle ni vilja karakterisera ert verk: är det en roman, en fabel, en satir eller en tragedi?
Saramago: Jag har sagt att ”Ensaio sobre a Lucidez” på en och samma gång är en fabel, en satir och en tragedi. Jag ville att fabeln skulle vara en satir, men jag kunde inte undvika att den också blev en tragedi. Liksom livet.
Från Folha de São Paulo av den 22 mars 2004 kommer följande utdrag ur en e-mailintervju med Saramago:
Folha: I ett universum av namnlösa, varför är hunden som slickar andras tårar den enda figur som har ett namn? Varför är romanens scenario ”immateriellt”?
Saramago: Hunden reser med i mina böcker alltsedan ”Levantado do Chão”, och namnet Constante som jag gav honom är en människas hyllning till en hund. Vad det ”immateriella” scenariot beträffar, inskränker jag mig till att säga att intrycket skulle försvinna om personer och gator hade namn, om allt kunde placeras i kategorier. Läsaren kommer att förstå att det som händer där har direkt med honom eller henne att göra, just därför att det inte tycks ha med något alls att göra. Jag hoppas att jag har uttryckt mig klart.
Folha: I en föreläsning nyligen kritiserade ni bristen på reflektion i vårt samhälle som lever för spektakel, för bröd och skådespel. Finns det någon utväg ur ”grottan”?
Saramago: Jag sa att vi upprepar vad Juvenalis skrev om i en av sina satirer, ”Panem et Circenses”, d.v.s. bröd och skådespel, bröd tillräckligt för att vi inte ska protestera för mycket och underhållning i sådana mängder att det står oss upp till öronen. Förmodligen kommer vi att dö av underhållningsförstoppning... Manipulerade, desinformerade, lurade, men bestialiskt underhållna.
I tidningen ”O Globo” , 040320 finns också en intervju med senhor Saramago. Här följer några utdrag:
O Globo:(.......) I samma stund som jag skriver dessa frågor har hundratals människor dödats eller skadats av tio bomber på fyra tåg i Madrid. I ”Ensaio sobre a Lucidez” dödas många människor av en bomb i tunnelbanan. I er fiktion placeras bomben där av regeringen i avsikt att ge de ”subversiva” skulden och ”försvara demokratin”. Hur förhåller sig demokratin till terrorn, enligt ert sätt att se?
Saramago: Statsterrorismen är ett alltför välkänt faktum. Listan över fall och exempel skulle bli ändlös, och jag antar att journalisterna känner till dem bättre än någon annan, åtminstone har de skyldighet och medel till att göra det. Bara vad gäller USA, detta land som anses vara den stora demokratin i vår tid, finns otaliga fall av statsterrorism dokumenterade. Att tro att endast totalitära regeringar gör sig skyldiga till brott av den här typen är oförlåtligt blåögt. Även demokratins garderober är fulla av skelett.
O Globo: I boken kritiserar ni demokratin eller den falska idé om demokratin i vars namn en regering inför undantagstillstånd i en huvudstad och begår olagligheter och våldshandlingar. Utgår denna kritik från er syn på det dominerande politiska systemet i världen?
Saramago: Vi lever i en tid då allt kan diskuteras. Runt om i världen samlas kongresser, organiseras symposier, debatter, rundabordssamtal, och allt diskuteras: från ekologin till ozonhålet, från tredje åldern till växthuseffekten, från eutanasi till rätten att göra abort. Allting. Med ett undantag. Demokratin diskuterar man inte. Hon står där som ett helgon på altaret, och oss tillkommer det bara att böja knä vid hennes fötter och be att hon ska skydda oss och leda oss på den rätta vägen. Men detta profana helgon är täckt av sår, hon luktar illa och är till råga på allt stendöv. Och hon ljuger med varenda tand hon har kvar i munnen.
O Globo: Ville ni också anspela på mer specifika fall, såsom president Bushs utrikespolitik och krig mot terrorn? Eller konflikten mellan palestinierna och Israel, alldenstund landets president i er bok föreslår byggandet av en mur runt huvudstaden? Eller på inrikespolitik och institutioner i Portugal?
Saramago: Jag ville att ”Ensaio sobre a Lucidez” skulle bli det porträtt som vi saknade. Men jag hyser inga tvivel om att ett autentiskt porträtt, i helfigur och med röntgenbilder av hela kroppen, skulle bli mycket mera skrämmande.
(.......)
O Globo: Hur ser ni på regeringen Lulas första 14 månader vid makten? Anser ni att presidenten har förvandlats till en Dom Sebastião, till en martyr, till den messiasfigur som ni befarade att han skulle bli, eller har den risken eliminerats?
Saramago: Lula har inte blivit en Dom Sebastião, och tur är det. Men nu vet jag inte riktigt vem han är. Jag får intrycket att han inte längre är den Lula som vi har känt. Makten har den effekten, den vänder politiker ut och in som om de vore strumpor. Den första vändan kallas pragmatism, den andra opportunism, den tredje konformism. Sedan är det bäst att sluta räkna.
O Globo: Tror ni att litteraturen har förmåga att åstadkomma förändringar i världen? När ni i era böcker lägger fram en pessimistisk syn på mänskligheten, hoppas ni att bidra till dessa förändringar, att beröra läsarna, väcka polemik och stimulera till diskussion?
Saramago: Svaret finns i frågan. Jag strävar efter att beröra läsarna, väcka polemik, stimulera till diskussion. Men det betyder inte att litteraturen har makt att förändra världen. Redan att den förmår påverka en del människor är mycket värt. Men världen är alldeles för stor, vi är över sju miljarder människor som bebor den här planeten, och den verkliga makten ligger i händerna på de stora multinationella företag som uppenbarligen inte föddes för att verka för vår lycka.
O Globo: Har det faktum att ni är den hittills enda portugisiskspråkiga nobelpristagaren i litteratur på något vis påverkat era senaste böcker? Är det svårare att skapa med det ansvaret? Eller blir det ännu viktigare, får det er att skriva ännu ihärdigare?
Saramago: Jag teg inte tidigare och jag tiger inte nu. Nobelpriset har bara tjänat till att mina ord, vad de nu kan vara värda, ljuder starkare och når ut längre. Men jag är inget mer än en författare. Jag är varken guru eller andlig vägvisare. Jag inskränker mig till att säga vad jag tänker, varken mer eller mindre, även om det kan misshaga många människor.
Friday, June 10, 2005
05.04.22 Some antidesinformation, anyone?
05.04.22
Hej Claes,
Ja, det är ju oroande, det där med nationalismen i Kina. Du skriver:
"Tillsammans formas en nationalism byggd kring en kärna av externt hot
med partiet som räddaren i nöden." (Konstig svenska förresten, kunde
du inte ha uttryckt det elegantare?)
Slobodan Milosevic är ingen trevlig typ, och säkert inte Hu heller,
men du ser inte ens att din vän Texasgubben håller på med precis samma
sak, och i global skala: Skräm skiten ur folk så kan du behandla dem
precis hur fan du vill sen. Där har vi pudelns kärna och terrorismens
sanna funktion, något som Stalin och Göring och andra insåg mycket
väl, långt innan propagandaresurserna var lika enorma och raffinerade
som de är idag och långt innan f.d. KGB-generalen Primakov och
Stasichefen Wolfe fick nya jobb hos Michael Chertoff i Staterna.
Googla gärna på Operation Gladio, eller ta reda på vilka det var som
tillsatte alla dessa diktatorer i Mellanöstern, Afrika och
Latinamerika som man sen plötsligt ska störta när de t.ex. vill ha
betalt i euro för sin olja, som Saddam, eller beter sig illa på något
annat sätt som "hotar västvärldens intressen." (Läs USA:s)
Eftersom SvD, åtminstone av dig och DJ Anders Linder att döma, snarare
representerar dessa gangstergrabbar med världsomspännande intressen än
gör några försök till kritisk, undersökande journalistik, drar jag
slutsatsen att ni faktiskt är inbäddade fast ni sitter i Marieberg och
inte i Bagdad. Men kom ihåg att en yttrandefrihet som inte används
snart är avyttrad. (Ha ha! Hur kul var det?) Så använd den medan ni
kan! Och blir det för kvalmigt där i bingen med Condi och The
Simpering Chimp så kan ni ju alltid slå upp fönstren på vid gavel,
andas lite frisk luft och läsa högt för varann ur exempelvis bilagorna
till det här brevet. Get some food for thought, som dom säjer over
there. Och sluta strutsa!
Väl bekomme!
Gonzo Long
Hej Claes,
Ja, det är ju oroande, det där med nationalismen i Kina. Du skriver:
"Tillsammans formas en nationalism byggd kring en kärna av externt hot
med partiet som räddaren i nöden." (Konstig svenska förresten, kunde
du inte ha uttryckt det elegantare?)
Slobodan Milosevic är ingen trevlig typ, och säkert inte Hu heller,
men du ser inte ens att din vän Texasgubben håller på med precis samma
sak, och i global skala: Skräm skiten ur folk så kan du behandla dem
precis hur fan du vill sen. Där har vi pudelns kärna och terrorismens
sanna funktion, något som Stalin och Göring och andra insåg mycket
väl, långt innan propagandaresurserna var lika enorma och raffinerade
som de är idag och långt innan f.d. KGB-generalen Primakov och
Stasichefen Wolfe fick nya jobb hos Michael Chertoff i Staterna.
Googla gärna på Operation Gladio, eller ta reda på vilka det var som
tillsatte alla dessa diktatorer i Mellanöstern, Afrika och
Latinamerika som man sen plötsligt ska störta när de t.ex. vill ha
betalt i euro för sin olja, som Saddam, eller beter sig illa på något
annat sätt som "hotar västvärldens intressen." (Läs USA:s)
Eftersom SvD, åtminstone av dig och DJ Anders Linder att döma, snarare
representerar dessa gangstergrabbar med världsomspännande intressen än
gör några försök till kritisk, undersökande journalistik, drar jag
slutsatsen att ni faktiskt är inbäddade fast ni sitter i Marieberg och
inte i Bagdad. Men kom ihåg att en yttrandefrihet som inte används
snart är avyttrad. (Ha ha! Hur kul var det?) Så använd den medan ni
kan! Och blir det för kvalmigt där i bingen med Condi och The
Simpering Chimp så kan ni ju alltid slå upp fönstren på vid gavel,
andas lite frisk luft och läsa högt för varann ur exempelvis bilagorna
till det här brevet. Get some food for thought, som dom säjer over
there. Och sluta strutsa!
Väl bekomme!
Gonzo Long
Thursday, June 09, 2005
Då börjar vi
I en tid då ledarskribenter kan skriva saker som "tillsammans byggs en nationalism kring en kärna av externt hot, med partiet som räddaren i nöden" och tro att de talar om Slobodan Milosevic men inte om GWB, eller "Texasgubben" som han så kärvänligt benämns i SvD, får väl vi andra säga upp våra prenumerationer och söka vår information på annat håll än i den inbäddade och omstoppade journalistik komplett med snuttefilt som Mariebergspressen i sin monumentala feghet erbjuder oss. Men om man gör det, händer det lätt att man blir skälld för konspirationsteoretiker — det är naturligtvis bättre att vara ovetande praktiker, även om inte det heller är särskilt bra betalt såvida man inte befinner sig på stratosfärisk höjd och har rätt till både heliumballong och fallskärm — och ve och fasa, man kan missa dokusåpbubblekändisarnas öden och äventyr i minst en kvart. Men det får vi försöka ta som en man. Det finns ju faktiskt viktigare saker i världen.
Bekämpa den "nya världsordningen" t.ex., fast det är samma gamla rovdjurskapitalism i nya fårakläder det är fråga om. ("Nytt" är ju ett så positivt ord, tycker ni inte det?) Och i den kampen är ju grundbulten händelserna den 11/9 2001. På teve såg jag planen träffa WTC, och min första tanke var: "Fy fan! Bushjuntan kunde inte ha önskat sig en bättre present!" Tyvärr fastslogs det raskt av Fox News och Washingtons alla övriga blåsorkestrar, den s.k. "Mighty Wurlitzer", att jag borde veta hut och hata araber i stället. Och till min häpnad var de flesta människor så Hollywoodförgiftade att de hade glömt den lilla fysik de fått lära sig i skolan och svalde de officiella förklaringarna med hull och hår. Därför inviger jag den här bloggen med att publicera mina lönlösa skriverier i ämnet. Tids nog får vi tala om annat.
Bekämpa den "nya världsordningen" t.ex., fast det är samma gamla rovdjurskapitalism i nya fårakläder det är fråga om. ("Nytt" är ju ett så positivt ord, tycker ni inte det?) Och i den kampen är ju grundbulten händelserna den 11/9 2001. På teve såg jag planen träffa WTC, och min första tanke var: "Fy fan! Bushjuntan kunde inte ha önskat sig en bättre present!" Tyvärr fastslogs det raskt av Fox News och Washingtons alla övriga blåsorkestrar, den s.k. "Mighty Wurlitzer", att jag borde veta hut och hata araber i stället. Och till min häpnad var de flesta människor så Hollywoodförgiftade att de hade glömt den lilla fysik de fått lära sig i skolan och svalde de officiella förklaringarna med hull och hår. Därför inviger jag den här bloggen med att publicera mina lönlösa skriverier i ämnet. Tids nog får vi tala om annat.
050518
050518
Tack Åsa Linderborg och Erik Wijk och tack Aftonbladet för artikeln på dagens kultursida, ”Vem har rätt att göra motstånd?”
Artikelförfattarna konstaterar bl. a. att ”det var den starka FNL-rörelsen som tvingade fram en rimligare nyhetsrapportering om Vietnam och inte, som brukar hävdas, nyhetsrapporteringen som startade Vietnamrörelsen.”
Och: ”Om vänstern tar antiimperialismen på allvar måste den försvara den irakiska motståndsrörelsen. Jag instämmer helt med dem, men frågar mig varför så inte har skett.
Varför är ”vänstern”så tam den här gången? Och jag tror mig ha funnit ett svar:
Den här gången — påstås det åtminstone dag och natt sen snart 4 år tillbaka — blev allas vårt älskade Amerika först anfallet av ”arabiska terrorister” — finare present kunde ingen Bush ha önskat sig, var min omedelbara reaktion — och därmed får de ”svartmuskiga, skumögda, fundamentalisitiska jävlarna” bara vad de förtjänar. Eller hur?
Jag var på demonstration mot kriget en lördag för ett par månader sedan och förvånades av att samma människor som ansåg att USA-regeringen ljugit för att rättfärdiga sina angreppskrig mot Afhanistan och Irak ändå trodde att den talat sanning om den 11 september.
Vad jag skrev då förblir lika aktuellt så länge Bushjuntans blåljugande om vad som hände den dagen fortsätter att gälla för sanning och att fungera som bromskloss för all kritik mot USA:s fascistiska angreppskrig mot all världens så behändigt hopbuntade ”islamister”, särskilt de som bor på hav av råolja. Så här skrev jag:
”Hur kan man anse att de ljög om Irak men att de fullständigt orimliga officiella förklaringarna till vad som hände den 11 september skulle vara sanna?
Men amerikanerna och resten av världen — även majoriteten av de människor som gick ut och demonstrerade i lördags —svalde hela sagan om att araber styrda av en galning i Afghanistan var gärningsmännen. Dessa fantasybanditer fick det amerikanska luftförsvaret att stiga åt sidan, de klev på flygplan utan id-handlingar och utan att det noterades, de utförde luftakrobatik som inte ens Top Guns skulle ha klarat och trotsade fysikens lagar ytterligare genom att riva byggnader som inte kan ha fallit på tio sekunder utan hjälp av ansenliga mängder strategiskt utplacerade sprängmedel.
Jag kan tänka mig en förklaring: om Bush-juntan ljuger om 11/9 — vilket förefaller uppenbart —då ligger världens öde i händerna på skurkar med propaganda- och eldkraftsresurser som får Hitlers och Stalins att verka småpotatis. Och med den insikten grinande mot en kanske man hellre stoppar huvudet i sanden.
Å andra sidan: om den officiella amerikanska versionen av 11/9 mot all förmodan skulle vara sann, då tjänar den ju på något skruvat vis som ursäkt för en gruvlig hämnd på de ”ondsinta araberna”.
Men kanske det ännu finns hopp. Det tar tid för en opinion mot en stormakts nidingsdåd att växa sig stark, det märktes såväl i början av nazisternas välde som under Vietnamkriget. Idag är det ett allmänt erkänt historiskt faktum att nazisterna själva tände på Riksdagshuset i Berlin och likaså, om än inte lika allmänt accepterat, att USA:s chifferexperter hade löst de japanska koderna i god tid före Pearl Harbor och att anfallet mot flottbasen var till stor fördel för president Roosevelt och den politik han ville föra.
Varav frågan inställer sig:
När man ser på Bushjuntans bakgrund och historia, finns det då någon som helst anledning att tro att Cheney, Rove, Rumsfeld, Rice, Bush och de andra skulle vara av bättre skrot och korn än Roosevelt? Eller ens Adolf Hitler?
Varför är det så ofantligt svårt att tro att USA:s regering var inblandad i händelserna 11/9 2001, när det så uppenbart var just klicken runt Bush som vann på dem? Har de här terrordåden varit till fördel för någon enda muslim i världen?
Utredarens första fråga då ett brott begåtts är ”Cui bono?””Vem tjänar på det?”Men det gäller tydligen inte vid massmord där gärningsmannen kan tänkas vara ”statsman”och brottet klassas som ”machtpolitik”. Då snurrar CIA:s Mighty Wurlitzer igång och dränker världen i lögner som sedan upprepas av varenda liten förhoppningsfull Washingtontrumpet på jorden tills alla har storknat och skiter i hur det egentligen förhöll sig. Perfekt! Carte blanche för de skurkarna! Det ömsesidiga föraktet folk och politiker emellan, och det alltmer bristande intresset för politik … bättre kan inte politikerklassen få det! Så fortsätt kämpa, Åsa, och låt inte fascistäcklen knäcka dig.
Tack Åsa Linderborg och Erik Wijk och tack Aftonbladet för artikeln på dagens kultursida, ”Vem har rätt att göra motstånd?”
Artikelförfattarna konstaterar bl. a. att ”det var den starka FNL-rörelsen som tvingade fram en rimligare nyhetsrapportering om Vietnam och inte, som brukar hävdas, nyhetsrapporteringen som startade Vietnamrörelsen.”
Och: ”Om vänstern tar antiimperialismen på allvar måste den försvara den irakiska motståndsrörelsen. Jag instämmer helt med dem, men frågar mig varför så inte har skett.
Varför är ”vänstern”så tam den här gången? Och jag tror mig ha funnit ett svar:
Den här gången — påstås det åtminstone dag och natt sen snart 4 år tillbaka — blev allas vårt älskade Amerika först anfallet av ”arabiska terrorister” — finare present kunde ingen Bush ha önskat sig, var min omedelbara reaktion — och därmed får de ”svartmuskiga, skumögda, fundamentalisitiska jävlarna” bara vad de förtjänar. Eller hur?
Jag var på demonstration mot kriget en lördag för ett par månader sedan och förvånades av att samma människor som ansåg att USA-regeringen ljugit för att rättfärdiga sina angreppskrig mot Afhanistan och Irak ändå trodde att den talat sanning om den 11 september.
Vad jag skrev då förblir lika aktuellt så länge Bushjuntans blåljugande om vad som hände den dagen fortsätter att gälla för sanning och att fungera som bromskloss för all kritik mot USA:s fascistiska angreppskrig mot all världens så behändigt hopbuntade ”islamister”, särskilt de som bor på hav av råolja. Så här skrev jag:
”Hur kan man anse att de ljög om Irak men att de fullständigt orimliga officiella förklaringarna till vad som hände den 11 september skulle vara sanna?
Men amerikanerna och resten av världen — även majoriteten av de människor som gick ut och demonstrerade i lördags —svalde hela sagan om att araber styrda av en galning i Afghanistan var gärningsmännen. Dessa fantasybanditer fick det amerikanska luftförsvaret att stiga åt sidan, de klev på flygplan utan id-handlingar och utan att det noterades, de utförde luftakrobatik som inte ens Top Guns skulle ha klarat och trotsade fysikens lagar ytterligare genom att riva byggnader som inte kan ha fallit på tio sekunder utan hjälp av ansenliga mängder strategiskt utplacerade sprängmedel.
Jag kan tänka mig en förklaring: om Bush-juntan ljuger om 11/9 — vilket förefaller uppenbart —då ligger världens öde i händerna på skurkar med propaganda- och eldkraftsresurser som får Hitlers och Stalins att verka småpotatis. Och med den insikten grinande mot en kanske man hellre stoppar huvudet i sanden.
Å andra sidan: om den officiella amerikanska versionen av 11/9 mot all förmodan skulle vara sann, då tjänar den ju på något skruvat vis som ursäkt för en gruvlig hämnd på de ”ondsinta araberna”.
Men kanske det ännu finns hopp. Det tar tid för en opinion mot en stormakts nidingsdåd att växa sig stark, det märktes såväl i början av nazisternas välde som under Vietnamkriget. Idag är det ett allmänt erkänt historiskt faktum att nazisterna själva tände på Riksdagshuset i Berlin och likaså, om än inte lika allmänt accepterat, att USA:s chifferexperter hade löst de japanska koderna i god tid före Pearl Harbor och att anfallet mot flottbasen var till stor fördel för president Roosevelt och den politik han ville föra.
Varav frågan inställer sig:
När man ser på Bushjuntans bakgrund och historia, finns det då någon som helst anledning att tro att Cheney, Rove, Rumsfeld, Rice, Bush och de andra skulle vara av bättre skrot och korn än Roosevelt? Eller ens Adolf Hitler?
Varför är det så ofantligt svårt att tro att USA:s regering var inblandad i händelserna 11/9 2001, när det så uppenbart var just klicken runt Bush som vann på dem? Har de här terrordåden varit till fördel för någon enda muslim i världen?
Utredarens första fråga då ett brott begåtts är ”Cui bono?””Vem tjänar på det?”Men det gäller tydligen inte vid massmord där gärningsmannen kan tänkas vara ”statsman”och brottet klassas som ”machtpolitik”. Då snurrar CIA:s Mighty Wurlitzer igång och dränker världen i lögner som sedan upprepas av varenda liten förhoppningsfull Washingtontrumpet på jorden tills alla har storknat och skiter i hur det egentligen förhöll sig. Perfekt! Carte blanche för de skurkarna! Det ömsesidiga föraktet folk och politiker emellan, och det alltmer bristande intresset för politik … bättre kan inte politikerklassen få det! Så fortsätt kämpa, Åsa, och låt inte fascistäcklen knäcka dig.
Från www.globalresearch.ca 050220
Från www.globalresearch.ca 050220
Centre for Research on Globalization, Montreal, Kanada
Svärdslek: Att anfalla civila för att rättfärdiga ”större säkerhet”
av Chris Floyd
”Man var tvungen att anfalla civila, folket, kvinnor, barn, oskyldiga, okända människor långt från alla politiska spel. Skälet var mycket enkelt: man ville tvinga allmänheten att vända sig till staten och tigga om större säkerhet.”
Detta var grundtanken i Operation Gladio, en hemlig kampanj av terrordåd och svek som under flera decennier har letts av västvärldens underrättelsetjänster — mot dess egna befolkningar. Hundratals oskyldiga människor dödades eller lemlästades i terroristattacker — mot järnvägsstationer, stormarknader, kaféer och kontor — illdåd som därefter skylldes på ”subversiva vänsterelement” eller andra politiska motståndare. Målet var, såsom före detta Gladio-agenten Vincenzo Vinciguerra hävdar under ed i vittnesmålet som citeras härovan, att demonisera utpekade fiender och skrämma allmänheten till att stödja ständigt ökad makt för sina regeringsledare och deras elitistiska kumpaner.
Gladio (från det latinska ordet för svärd) avslöjades första gången 1991 av den dåvarande italienske premiärministern Giulio Andreotti men skyddas än idag av sina grundare, CIA och MI6. Ändå har parlamentära utredningar i Italien, Schweiz och Belgien skakat fram några fragment av sanningen under årens lopp. Dessa har samlats i en ny bok, ”NATO’s Secret Armies: Operation Gladio and Terrorism in Western Europe” av Daniele Ganser, vilket Lila Rajiva rapporterar på CommonDreams.org.
Gladio inrättades ursprungligen som ett nätverk av hemliga celler som skulle aktiveras bakom linjerna i händelse av en sovjetisk invasion av Västeuropa men utvecklades snart till ett redskap för politiskt förtryck och manipulation styrt av NATO och Washington. Med hjälp av högerextrema miliser, figurer från undre världen, provokatörer och hemliga militära enheter, genomförde Gladio inte bara omfattande terroristdåd, lönnmord och valfusk i demokratiska stater som Italien, Frankrike och Västtyskland utan befäste också de fascistiska tyrannierna i Spanien och Portugal, medverkade till militärkuppen i Grekland och bidrog till Turkiets förtryck av kurderna.
Bland de ”rykande pistoler”, som Ganser grävt fram finns ett dokument från Pentagon, Field Manual FM 30-31 B, vilket i detalj redogör för metodologin för att genomföra terrorattacker i länder som ”inte reagerar tillräckligt effektivt” mot ”kommunistisk omstörtande verksamhet”. Ironiskt nog fastställer manualen att det farligaste ögonblicket kommer då vänstergrupper ”avsvär sig bruket av våld” och anammar den demokratiska processen. Det är då ”den amerikanska arméns underrättelsetjänst måste besitta medel att starta specialoperationer som kan övertyga värdnationernas regeringar och allmänna opininon om den reella faran för uppror”. Naturligtvis måste dessa fredsstrypande specialoperationer strikt hemlighållas, varnar dokumentet.
Och förvisso, det skulle inte duga att de anhöriga till de 85 människor som slets i stycken i bombattentatet mot järnvägsstationen i Bologna den 2 augusti 1980 fick veta att deras nära och kära hade mördats av ”män inom statliga italienska institutioner och ... män förbundna med USA:s underrättelseväsen”, vilket var vad den italienska senaten kom fram till efter sin utredning år 2000.
Illdådet i Bologna är ett exempel på vad de styrande bakom Gladio kallar ”spänningens strategi” — att underblåsa fruktan för att hålla befolkningar i schack under ”starka ledare” som ska skydda nationen mot det ständigt närvarande terroristhotet. Och, som Rajiva noterar, den här strategin begränsades inte till Västeuropa. Den tillämpades med ohygglig effektivitet i Centralamerika under Reagans och Bush I:s administrationer. Under 1980-talet mördade högerextrema dödsskvadroner, gerillaarméer och statliga säkerhetstyrkor — beväpnade, utbildade och finansierade av USA — tiotusentals människor över hela regionen och agerade ofta speciellt brutalt då fredliga lösningar på konflikterna såg ut att kunna nås.
I februari i år rapporterades från många håll att Pentagon har planer på ett liknande program i Irak. Vad som dock inte rapporterades — utom i irakisk press — är att åtminstone en dödsskvadron som stödjer ockupationen redan finns på plats. Bara några dagar efter att Pentagons planer avslöjades, började en ny militant grupp, ”Saraya Iraqna”, att erbjuda tjocka buntar amerikanska kontanter för skalper från upprorsmän — upp till 50 000 $, uppger den irakiska tidningen Al Ittihad. ”Vår verksamhet kommer inte att vara selektiv”, lovade gruppen. Med andra ord, vem som helst som de betraktar som en statsfiende kommer att vara lovligt byte.
Märkligt är att, just som det förefaller som om Pentagon inför operationer i Gladio-stil i Irak, har det skett ett plötsligt utbrott av upprörande provokativa terroristattacker mot civila mål såsom sjukhus och skolor, rapporterar the Guardian. Denna förskjutning mot högprofilerad slakt på civila, vilket kommer strax efter ett nationellt val i vilket majoriteten har stött program som kräver ett snabbt slut på den amerikanska ockupationen, har understrukit ”det trängande behovet” av att USA:s trupper stannar kvar på obestämd tid för att tillhandahålla säkerhet mot det ständigt överhängande terroristhotet. Under tiden fortsätter bushisterna att bygga sina efterlängtade permanenta baser i Irak: fästningar till skydd för den olja som tillträdande irakiska regeringstjänstemän lovar att sälja ut till amerikanska bolag, samt avfyrningsramper för nya plundringståg i den geopolitiska dominansens tecken.
Kanske är det bara ett sammanträffande. Men historien om hur den amerikanska eliten har lett och underblåst terrorattacker mot vänligt sinnade folk är så lång och så omfattande — ja, så ingrodd och accepterad — att den ifrågasätter ursprunget till varenda terrorhandling som plågar världen. För varje nytt nidingssdåd tvingas vi ställa frågan: Var det ett verk av ”äkta” terrorister eller en ”black op” av säkerhetstjänsterna — eller bådadera?
Även om den inte är ofelbar, så är ändå den antika latinska frågan den bästa vägvisaren för att tränga in i den moderna terrorismens blodiga mörker: Cui bono? Vem tjänar på det? Vems makt och politiska strävanden stärks av attacken? Ty det är obestridligt att ”spänningens strategi” innebär makt och profit för dem som påstår sig ha nyckeln till ”säkerheten”. Och från salarna i Kreml till Potomacs stränder är denna cyniska strategi vår tids förhärskande ideologi.
(050313, översättning Hans Berggren)
Centre for Research on Globalization, Montreal, Kanada
Svärdslek: Att anfalla civila för att rättfärdiga ”större säkerhet”
av Chris Floyd
”Man var tvungen att anfalla civila, folket, kvinnor, barn, oskyldiga, okända människor långt från alla politiska spel. Skälet var mycket enkelt: man ville tvinga allmänheten att vända sig till staten och tigga om större säkerhet.”
Detta var grundtanken i Operation Gladio, en hemlig kampanj av terrordåd och svek som under flera decennier har letts av västvärldens underrättelsetjänster — mot dess egna befolkningar. Hundratals oskyldiga människor dödades eller lemlästades i terroristattacker — mot järnvägsstationer, stormarknader, kaféer och kontor — illdåd som därefter skylldes på ”subversiva vänsterelement” eller andra politiska motståndare. Målet var, såsom före detta Gladio-agenten Vincenzo Vinciguerra hävdar under ed i vittnesmålet som citeras härovan, att demonisera utpekade fiender och skrämma allmänheten till att stödja ständigt ökad makt för sina regeringsledare och deras elitistiska kumpaner.
Gladio (från det latinska ordet för svärd) avslöjades första gången 1991 av den dåvarande italienske premiärministern Giulio Andreotti men skyddas än idag av sina grundare, CIA och MI6. Ändå har parlamentära utredningar i Italien, Schweiz och Belgien skakat fram några fragment av sanningen under årens lopp. Dessa har samlats i en ny bok, ”NATO’s Secret Armies: Operation Gladio and Terrorism in Western Europe” av Daniele Ganser, vilket Lila Rajiva rapporterar på CommonDreams.org.
Gladio inrättades ursprungligen som ett nätverk av hemliga celler som skulle aktiveras bakom linjerna i händelse av en sovjetisk invasion av Västeuropa men utvecklades snart till ett redskap för politiskt förtryck och manipulation styrt av NATO och Washington. Med hjälp av högerextrema miliser, figurer från undre världen, provokatörer och hemliga militära enheter, genomförde Gladio inte bara omfattande terroristdåd, lönnmord och valfusk i demokratiska stater som Italien, Frankrike och Västtyskland utan befäste också de fascistiska tyrannierna i Spanien och Portugal, medverkade till militärkuppen i Grekland och bidrog till Turkiets förtryck av kurderna.
Bland de ”rykande pistoler”, som Ganser grävt fram finns ett dokument från Pentagon, Field Manual FM 30-31 B, vilket i detalj redogör för metodologin för att genomföra terrorattacker i länder som ”inte reagerar tillräckligt effektivt” mot ”kommunistisk omstörtande verksamhet”. Ironiskt nog fastställer manualen att det farligaste ögonblicket kommer då vänstergrupper ”avsvär sig bruket av våld” och anammar den demokratiska processen. Det är då ”den amerikanska arméns underrättelsetjänst måste besitta medel att starta specialoperationer som kan övertyga värdnationernas regeringar och allmänna opininon om den reella faran för uppror”. Naturligtvis måste dessa fredsstrypande specialoperationer strikt hemlighållas, varnar dokumentet.
Och förvisso, det skulle inte duga att de anhöriga till de 85 människor som slets i stycken i bombattentatet mot järnvägsstationen i Bologna den 2 augusti 1980 fick veta att deras nära och kära hade mördats av ”män inom statliga italienska institutioner och ... män förbundna med USA:s underrättelseväsen”, vilket var vad den italienska senaten kom fram till efter sin utredning år 2000.
Illdådet i Bologna är ett exempel på vad de styrande bakom Gladio kallar ”spänningens strategi” — att underblåsa fruktan för att hålla befolkningar i schack under ”starka ledare” som ska skydda nationen mot det ständigt närvarande terroristhotet. Och, som Rajiva noterar, den här strategin begränsades inte till Västeuropa. Den tillämpades med ohygglig effektivitet i Centralamerika under Reagans och Bush I:s administrationer. Under 1980-talet mördade högerextrema dödsskvadroner, gerillaarméer och statliga säkerhetstyrkor — beväpnade, utbildade och finansierade av USA — tiotusentals människor över hela regionen och agerade ofta speciellt brutalt då fredliga lösningar på konflikterna såg ut att kunna nås.
I februari i år rapporterades från många håll att Pentagon har planer på ett liknande program i Irak. Vad som dock inte rapporterades — utom i irakisk press — är att åtminstone en dödsskvadron som stödjer ockupationen redan finns på plats. Bara några dagar efter att Pentagons planer avslöjades, började en ny militant grupp, ”Saraya Iraqna”, att erbjuda tjocka buntar amerikanska kontanter för skalper från upprorsmän — upp till 50 000 $, uppger den irakiska tidningen Al Ittihad. ”Vår verksamhet kommer inte att vara selektiv”, lovade gruppen. Med andra ord, vem som helst som de betraktar som en statsfiende kommer att vara lovligt byte.
Märkligt är att, just som det förefaller som om Pentagon inför operationer i Gladio-stil i Irak, har det skett ett plötsligt utbrott av upprörande provokativa terroristattacker mot civila mål såsom sjukhus och skolor, rapporterar the Guardian. Denna förskjutning mot högprofilerad slakt på civila, vilket kommer strax efter ett nationellt val i vilket majoriteten har stött program som kräver ett snabbt slut på den amerikanska ockupationen, har understrukit ”det trängande behovet” av att USA:s trupper stannar kvar på obestämd tid för att tillhandahålla säkerhet mot det ständigt överhängande terroristhotet. Under tiden fortsätter bushisterna att bygga sina efterlängtade permanenta baser i Irak: fästningar till skydd för den olja som tillträdande irakiska regeringstjänstemän lovar att sälja ut till amerikanska bolag, samt avfyrningsramper för nya plundringståg i den geopolitiska dominansens tecken.
Kanske är det bara ett sammanträffande. Men historien om hur den amerikanska eliten har lett och underblåst terrorattacker mot vänligt sinnade folk är så lång och så omfattande — ja, så ingrodd och accepterad — att den ifrågasätter ursprunget till varenda terrorhandling som plågar världen. För varje nytt nidingssdåd tvingas vi ställa frågan: Var det ett verk av ”äkta” terrorister eller en ”black op” av säkerhetstjänsterna — eller bådadera?
Även om den inte är ofelbar, så är ändå den antika latinska frågan den bästa vägvisaren för att tränga in i den moderna terrorismens blodiga mörker: Cui bono? Vem tjänar på det? Vems makt och politiska strävanden stärks av attacken? Ty det är obestridligt att ”spänningens strategi” innebär makt och profit för dem som påstår sig ha nyckeln till ”säkerheten”. Och från salarna i Kreml till Potomacs stränder är denna cyniska strategi vår tids förhärskande ideologi.
(050313, översättning Hans Berggren)
www.xymphora.blogspot.com 050322
www.xymphora.blogspot.com 050322
Reaktioner på den löjeväckande tanken att USA, och i synnerhet George Bush, är ansvariga för att föra demokratin till Mellanöstern:
Dilip Hiro:
”USA viftar med demokratiflaggan i Mellanöstern bara när det främjar dess ekonomiska, militära eller strategiska intressen. De senaste 60 årens historia har visat att närhelst det funnits en konflikt mellan att främja demokratin i regionen och att stärka amerikanska nationella intressen, då har de amerikanska regeringarna undantagslöst valt det senare. Dessutom, när fria och rättvisa val i Mellanöstern har gett resultat som strider mot Washingtons strategiska intressen, har man antingen nonchalerat dem eller försökt förhindra att sådana händelser upprepas.”
Tony Karon:
”De flesta av de gammalmodiga enväldena i arabvärlden är egentligen sedan lång tid tillbaka USA:s klientregimer. Och även om vi alla bör hylla det faktum att folk röstar, är tendensen i Washington att man struntar i vad de faktiskt röstar för.”
och:
”Om arabiska självhärskare har tvekat att stödja sina amerikanska beskyddares politik i Mellanöstern så beror det enbart på att deras egna medborgare är orubbligt fientliga mot sagda politik. Mubaraks största utmaning, om Egypten vore en verklig demokrati, skulle inte komma från liberala demokrater av Aymans Nours typ utan från det förbjudna Muslimska brödraskapet. Detsamma gäller förmodligen även i Syrien. Det är inte av en önskan att följa USA:s exempel, utan av en önskan att förkasta det och de egennyttiga lokala eliter som USA så länge har hållit under armarna, som stora delar av arabvärlden nu kräver sina demokratiska rättigheter.”
Juan Cole:
”…. I regionen betraktas Bush-administrationen allmänt som hycklare, eftersom de stöder israelisk militär ockupation av Västbanken och Golanhöjderna (de senare tillhör Syrien) samtidigt som de sätter press på Syrien att dra tillbaka sina trupper från Libanon, dit Kissinger bjöd in Damaskus för många år sedan. Bush skulle stå på fastare mark som en frihetens förkämpe om han hjälpte till att befria palestinierna från militär ockupation och israelisk smygkolonisering, och om han mäkladeför återlämnadet av Golanhöjderna och Shebaaområdet till Damaskus i utbyte mot fred mellan Syrien och Israel. Ett slut på Israels ockupation av sina grannars territorium skulle beröva det radikala shiitiska partiet i Libanon, Hizbollah, möjligheten att mobilisera libanesiska ungdomar mot den orättvisan. Utan beslutsamt agerande på den israelisk-arabiska fronten riskerar Bush att få sin demokratiseringsretorik betraktad som enbart munväder som ska dölja hans nyimperialistiska strävan efter dominans.”
Juan Cole igen, om de avsiktligt ogenomförbara konstitutionella villkor som de befriande amerikanerna har skänkt det irakiska folket:
”USA omintetgjorde den parlamentariska processen i Irak genom att införa bestämmelsen att en regering måste bildas med två tredjedels majoritet. Denna bestämmelse är ett nykolonialistiskt påbud som det irakiska folket aldrig tillfrågats om. Och precis som väntat leder det till tvärstopp, eftersom UIA tvingas inhysa ett parti som borde vara i opposition i det brittiska systemet, den kurdistanska alliansen.”
Reaktioner på den löjeväckande tanken att USA, och i synnerhet George Bush, är ansvariga för att föra demokratin till Mellanöstern:
Dilip Hiro:
”USA viftar med demokratiflaggan i Mellanöstern bara när det främjar dess ekonomiska, militära eller strategiska intressen. De senaste 60 årens historia har visat att närhelst det funnits en konflikt mellan att främja demokratin i regionen och att stärka amerikanska nationella intressen, då har de amerikanska regeringarna undantagslöst valt det senare. Dessutom, när fria och rättvisa val i Mellanöstern har gett resultat som strider mot Washingtons strategiska intressen, har man antingen nonchalerat dem eller försökt förhindra att sådana händelser upprepas.”
Tony Karon:
”De flesta av de gammalmodiga enväldena i arabvärlden är egentligen sedan lång tid tillbaka USA:s klientregimer. Och även om vi alla bör hylla det faktum att folk röstar, är tendensen i Washington att man struntar i vad de faktiskt röstar för.”
och:
”Om arabiska självhärskare har tvekat att stödja sina amerikanska beskyddares politik i Mellanöstern så beror det enbart på att deras egna medborgare är orubbligt fientliga mot sagda politik. Mubaraks största utmaning, om Egypten vore en verklig demokrati, skulle inte komma från liberala demokrater av Aymans Nours typ utan från det förbjudna Muslimska brödraskapet. Detsamma gäller förmodligen även i Syrien. Det är inte av en önskan att följa USA:s exempel, utan av en önskan att förkasta det och de egennyttiga lokala eliter som USA så länge har hållit under armarna, som stora delar av arabvärlden nu kräver sina demokratiska rättigheter.”
Juan Cole:
”…. I regionen betraktas Bush-administrationen allmänt som hycklare, eftersom de stöder israelisk militär ockupation av Västbanken och Golanhöjderna (de senare tillhör Syrien) samtidigt som de sätter press på Syrien att dra tillbaka sina trupper från Libanon, dit Kissinger bjöd in Damaskus för många år sedan. Bush skulle stå på fastare mark som en frihetens förkämpe om han hjälpte till att befria palestinierna från militär ockupation och israelisk smygkolonisering, och om han mäkladeför återlämnadet av Golanhöjderna och Shebaaområdet till Damaskus i utbyte mot fred mellan Syrien och Israel. Ett slut på Israels ockupation av sina grannars territorium skulle beröva det radikala shiitiska partiet i Libanon, Hizbollah, möjligheten att mobilisera libanesiska ungdomar mot den orättvisan. Utan beslutsamt agerande på den israelisk-arabiska fronten riskerar Bush att få sin demokratiseringsretorik betraktad som enbart munväder som ska dölja hans nyimperialistiska strävan efter dominans.”
Juan Cole igen, om de avsiktligt ogenomförbara konstitutionella villkor som de befriande amerikanerna har skänkt det irakiska folket:
”USA omintetgjorde den parlamentariska processen i Irak genom att införa bestämmelsen att en regering måste bildas med två tredjedels majoritet. Denna bestämmelse är ett nykolonialistiskt påbud som det irakiska folket aldrig tillfrågats om. Och precis som väntat leder det till tvärstopp, eftersom UIA tvingas inhysa ett parti som borde vara i opposition i det brittiska systemet, den kurdistanska alliansen.”
Subscribe to:
Posts (Atom)