Tuesday, January 17, 2006

En liten saga från Uåsjington

Den morgonen vaknade Dick Cheney som vanligt, pissade, gick ut i köket, öppnade fönstret, drack sitt örtté med barnablod, tittade på börsnyheterna och gnisslade tänder åt den senaste opinionsmätningen. Folkets förtroende för hans och Jojjes och Rummys och de andras regering slog nya bottenrekord, vilket i längden kunde inverka menligt på affärerna, även om det var strålande tider för ligan än så länge. Han stoppade en bit tuggummi i munnen. Rummys senaste succéidé ”fågelflunseankan” hade lett till att Tamiflu sålde som vatten i Sahara, och med ett oljepris på $ 64.80 fatet och en irakisk produktion på 2 miljoner fat per dag hade de håvat in dryga 129 miljoner dollar bara på Irak sen igår. Men något måste göras åt att amerikanerna återigen började se vad de hade framför ögonen och ifrågasätta allt som Bushkartellen hade gjort från 11/9 och framåt, trots fluoret i dricksvattnet, natriumglutamatet i skräpmaten, aspartamet i dietcolan och och losec och prozac och valium och allt annat som folk gladeligen betalade dyra pengar för och satte i sig och blev dumma i huvudet av. Problemet var att människor anpassar sig och de idiotiserande effekterna av alla dessa medel så småningom klingade av. Men detta hade vår Dick bot för.
Hans miniräknare med maxikapacitet rymde 530 siffror i rad, och inte nog med det, genom dimensionell origami kunde han dels veckla upp den så att han kunde kliva in i den, och så veckla ihop den och sig själv igen, varvid den förvandlades till ett biokemiskt mikrolaboratorium ungefär lika stort som ett knappnålshuvud i vilket han kunde justera och finslipa de molekyler som användes i allt från mat till tandkräm till tvättmedel till flygbränsle och som samtliga hade till uppgift att göra folk sjuka och hålla dem mindre vetande så att de dels inte blev för många och dels köpte alla de mediciner som man i USA kunde ta ut ett dubbelt så högt pris för som någon annanstans. En lysande affär! Amerikanerna var fetare och sjukare än något annat folk på jorden och borde egentligen bara hålla käften, men ändå hade de börjat tjata om att ta hem soldaterna från Irak och Afghanistan och ställa hela regeringen inför rätta för högförräderi och krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten och miljarddollarsvindlerier och jag vet inte allt …. Något måste göras. Han lade ifrån sig tuggummit på bordskanten och lyfte upp portföljen i äkta utrotat dinousaurieskin — en 50-årspresent från Halliburton — tog fram miniräknaren, klättrade upp på bordet, vecklade ut den tills den såg ut ungefär som en stor sovsäck, klev i den och drog upp den över huvudet, varefter den automatiska hopvecklingsproceduren startade och Dick efter tio sekunder var så liten att han var osynlig för blotta ögat men befann sig i ett för honom jättestort toppmodernt biokemilaboratorium. Här kunde han nu gå omkring och påta och pyssla och styra och ställa med sina små älskade otäckingar till molekyler. För hand!
Idag tänkte han ta itu med att förbättra aspartame, en annan snilleblixt som vännen Rummy hade prånglat igenom de statliga läkemedelskontrollen och ut på marknaden under Reagans tid vid makten med hjälp av några synnerligen smaskiga foton av chefen för kontrollorganet och några av hans minst sagt unga hjärtevänner.
Redan då var det känt att aspartame i människokroppen bryts ner till bl. a. formaldehyd och metanol, men skit samma! Det smakade ju sött och var annars en värdelös biprodukt som inte gick att sälja! På sista tiden hade det också visat sig att även måttliga doser aspartame framkallade cancer hos råttor, men vafan då? Fanns väl mediciner att köpa mot det också? Dick blev så förbannad över att tänka på alla dessa glädjedödare till så kallade ”oberoende forskare” —bah! — att han drämde till med käppen och slog av en bit av en aspartamemolekyl, och si! Den lilla biten förgasades, Dick råkade andas in och ilskan försvann som genom ett trollslag och ersattes av en lyckokänsla som överträffade allt som den psykopatiskt mordiske och girige Dick Cheney någonsin hade känt. Det här var bättre än snuffporrfilmerna från Abu Ghraib, skönare än att sätta på småpojkar och skära halsen av dem, härligare än att läsa sina bolags årsredovisningar till och med! Här skulle göras pengar, och det snabbt! Han skulle få användning för alla de 530 siffrorna i rad på miniräknaren, men för att få tag i den måste han först veckla ut labbet och sig själv till sovsäcksstorlek, kliva ur och veckla ihop sovsäcken till miniräknare igen. Han tryckte på knappen. Ingenting hände. Han försökte igen. Ingenting.
Vad Dick inte visste var att i hans kök hade det blåst upp till storm — vädret är ju så oberäkneligt nuförtiden och fönstret stod på vid gavel! —och det knappnålshuvudstora labbet hade blåst iväg och fastnat i tuggummit, varefter portföljen av skräcködleskinn som var fylld av årsredovisningar hade blåst omkull och plattat till tuggummit och kletat fast labbet ännu mer, och det vet ju alla att mot färskt nytuggat tuggummi har inte ens den mest avancerade teknologi en chans.
Detta är alltså förklaringen till att vi inte har sett till mr Cheney på en tid. Men det går nog ingen nöd på honom, han hade bunkrat upp med både mat och dryck och ett antal mycket små sexslavar i sitt labb redan innan det här hände, men stackars Dick den dag han får slut på aspartame ….

Wednesday, January 11, 2006

Om TIME och om andra världskriget

Rio Vermelho 2006-01-11


Har inte skrivit något för min blogg på ett tag, men igår fick jag i min hand årets första nummer av amerikanska TIME magazine, vars omslag pryds av fjolårets ”barmhärtiga samariter” Bill Gates, hans fru Melinda och rocksångaren Bono, Halva tidningen, frånsett reklamen, verkar ägnas åt de bedrifter som dessa tre utfört, och även om jag inte tvivlar på deras goda avsikter, måste jag säga att när t ex Bono under stort mediaståhej pratar med nye världsbankschefen Paul Wolfowitz om att utplåna fattigdomen i Afrika, då är det mannen som kallades ”Indonesiens bödel” som kan säljas som en potentiell ”Afrikas frälsare” efteråt. Och som garvar hela vägen till världsbanken.
Bill och Melinda Gates har varit på studieresor i Asien och bl a besökt familjer i slumområden utanför New Delhi. De vill enligt TIME göra Microsoft till ett företag som ger bort pengar i stället för bara håvar in. Mådä? Vad säger aktieägarna? (Vad TIME nogsamt inte nämner är studieresorna som paret Gates gjort i amerikanska skolor, där de stött på bedrövliga förhållanden och en utbildning så bristfällig att det enligt dem själva kommer att bli svårt att anställa amerikaner inom Microsoft i framtiden. På forsknings- och utvecklingssidan är 40% av personalen redan nu indier.)
Sen har vi en liten blänkare där det påstås att de ”gamla fienderna” Bush d.ä. och Clinton har blivit hur bundis som helst i sin gemensamma ”kamp” för att hjälpa offren för orkanerna Rita och Katrina. Att de ”gamla fienderna” ända sedan studentåren tillhör samma hemliga fascistiska sällskap ”Skull and Bones”, som de allra flesta amerikanska presidenter under 1900-talet, det håller man tyst om. Dessutom är tonen i hela tidningen så fylld av okritisk beundran för alla dessa hjältar att man påminns om folkrepubliken Kinas kolorerade propagandatidskrifter under Maos tid. Båda tummarna ner för TIME. Gå ut på nätet och leta nyheter i stället! Så länge det går …
Det har jag gjort och hittat några mycket intressanta saker:
Trots att sk ”hatlagar” som förbjuder all kritik mot staten Israel och sionismen har införts av de orwellska ”sanningsministerierna” i en rad länder och människor som Ernst Zundel sitter fängslade för att ha ifrågasatt inte att förintelsen ägt rum utan dess omfattning, har under årens lopp mycket framkommit som tecknar en mer nyanserad bild av den. Visste ni t ex att chefen för förintelsemuseet i Auschwitz redan 1992 berättade i ett teveprogram att den byggnad som kallas gaskammaren byggdes på Stalins order EFTER krigsslutet? Nej, jag kunde tänka mig det. Visste ni att varken de Gaulle, Churchill eller Eisenhower i sina krigsmemoarer, som tillsammans omfattar över 7000 sidor, nämner ett ord om några gaskamrar? Inte heller Röda korset nämner några sådana i sina rapporter skrivna strax efter krigsslutet. Bestickande, inte sant? Ingen tvivlar på att nazisterna hade ihjäl massor med folk i sina arbetsläger, men gaskamrarna ser mer och mer ut som en för sionisterna mycket nyttig myt som har bankats in i oss så grundligt under så många år att den helt enkelt måste vara sann. Trots att de Gaulle, Eisenhower, Churchill och Röda korset av någon obegriplig anledning missade dem …
Visste ni att det enda parti förutom nationalsocialisterna som var lagligt under Hitler var sionisterna? Visste ni att det 1941 gjordes en förfrågan till Eichmanns närmaste man vad det skulle kosta att friköpa och föra ut alla judar som fanns i Tyskland och i de länder som ockuperats av nazisterna? För den i sammanhanget rätt blygsamma summan 2 miljoner dollar hade förintelsen kunnat undvikas, men detta var inte i sionisternas intresse. ”Endast med våra bröders blod kan Israel vinnas”, blev svaret från sionistpartiledningen, och affären stoppades, bröderna fick blöda och Israel kunde grundas på såväl tyskars som engelsmäns och amerikaners dåliga samvete.
Jag hör redan Ahlmark, Wolodarski och Jakubowski skälla i kör om min förmenta antisemitism och måste därför återigen klargöra: 1. Judendomen är en religion. 2. Sionismen är en sekulär, politisk rörelse med starka rasistiska inslag. 3. De flesta judar är inte ”semiter” utan av europeisk folkstam. 4. De flesta ”araber” är däremot ”semiter”. 5. De flesta troende judar är anti-sionister. Varav följer att är det några här i världen som är antisemiter så är det sionisterna, i Washington såväl som i Tel Aviv och Marieberg. Dessutom vill jag påpeka att mina källor i många fall är judiska. Sök på exempelvis jewssansfrontieres.com, jewsagainstzionism.com, rense.com/makow
Nu undrar kanske de uppmärksamma läsarna vad alla dessa för all del uppseendeväckande nyheter om saker som hände för 60-70 år sedan har att göra med senaste numret av TIME? Ingenting, måste jag svara, utom att det tydligen måste ta 60-70 år för att sanningen ens ska kunna skönjas, och då långt från TIME:s glättade sidor. TIME ingår i det världsomspännande medianät ägt av banker, multinationella megaföretag och det militär-industriella komplexet vars uppgift helt enkelt är desinformation, att föra människor bakom ljuset. Och eftersom en fungerande demokrati förutsätter en välinformerad befolkning, och en fungerande demokrati bara skulle sätta käppar i hjulet för katastrof- och terrorkapitalismens hejdlösa framfart, ser TIME Magazines första nummer år 2006 ut som det gör. I nästa nummer kommer man säkert att vitmåla den nyligen halvdöde Ariel Sharon, slaktaren från Sabra och Shatila, till fredsduva.