Tuesday, January 17, 2006

En liten saga från Uåsjington

Den morgonen vaknade Dick Cheney som vanligt, pissade, gick ut i köket, öppnade fönstret, drack sitt örtté med barnablod, tittade på börsnyheterna och gnisslade tänder åt den senaste opinionsmätningen. Folkets förtroende för hans och Jojjes och Rummys och de andras regering slog nya bottenrekord, vilket i längden kunde inverka menligt på affärerna, även om det var strålande tider för ligan än så länge. Han stoppade en bit tuggummi i munnen. Rummys senaste succéidé ”fågelflunseankan” hade lett till att Tamiflu sålde som vatten i Sahara, och med ett oljepris på $ 64.80 fatet och en irakisk produktion på 2 miljoner fat per dag hade de håvat in dryga 129 miljoner dollar bara på Irak sen igår. Men något måste göras åt att amerikanerna återigen började se vad de hade framför ögonen och ifrågasätta allt som Bushkartellen hade gjort från 11/9 och framåt, trots fluoret i dricksvattnet, natriumglutamatet i skräpmaten, aspartamet i dietcolan och och losec och prozac och valium och allt annat som folk gladeligen betalade dyra pengar för och satte i sig och blev dumma i huvudet av. Problemet var att människor anpassar sig och de idiotiserande effekterna av alla dessa medel så småningom klingade av. Men detta hade vår Dick bot för.
Hans miniräknare med maxikapacitet rymde 530 siffror i rad, och inte nog med det, genom dimensionell origami kunde han dels veckla upp den så att han kunde kliva in i den, och så veckla ihop den och sig själv igen, varvid den förvandlades till ett biokemiskt mikrolaboratorium ungefär lika stort som ett knappnålshuvud i vilket han kunde justera och finslipa de molekyler som användes i allt från mat till tandkräm till tvättmedel till flygbränsle och som samtliga hade till uppgift att göra folk sjuka och hålla dem mindre vetande så att de dels inte blev för många och dels köpte alla de mediciner som man i USA kunde ta ut ett dubbelt så högt pris för som någon annanstans. En lysande affär! Amerikanerna var fetare och sjukare än något annat folk på jorden och borde egentligen bara hålla käften, men ändå hade de börjat tjata om att ta hem soldaterna från Irak och Afghanistan och ställa hela regeringen inför rätta för högförräderi och krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten och miljarddollarsvindlerier och jag vet inte allt …. Något måste göras. Han lade ifrån sig tuggummit på bordskanten och lyfte upp portföljen i äkta utrotat dinousaurieskin — en 50-årspresent från Halliburton — tog fram miniräknaren, klättrade upp på bordet, vecklade ut den tills den såg ut ungefär som en stor sovsäck, klev i den och drog upp den över huvudet, varefter den automatiska hopvecklingsproceduren startade och Dick efter tio sekunder var så liten att han var osynlig för blotta ögat men befann sig i ett för honom jättestort toppmodernt biokemilaboratorium. Här kunde han nu gå omkring och påta och pyssla och styra och ställa med sina små älskade otäckingar till molekyler. För hand!
Idag tänkte han ta itu med att förbättra aspartame, en annan snilleblixt som vännen Rummy hade prånglat igenom de statliga läkemedelskontrollen och ut på marknaden under Reagans tid vid makten med hjälp av några synnerligen smaskiga foton av chefen för kontrollorganet och några av hans minst sagt unga hjärtevänner.
Redan då var det känt att aspartame i människokroppen bryts ner till bl. a. formaldehyd och metanol, men skit samma! Det smakade ju sött och var annars en värdelös biprodukt som inte gick att sälja! På sista tiden hade det också visat sig att även måttliga doser aspartame framkallade cancer hos råttor, men vafan då? Fanns väl mediciner att köpa mot det också? Dick blev så förbannad över att tänka på alla dessa glädjedödare till så kallade ”oberoende forskare” —bah! — att han drämde till med käppen och slog av en bit av en aspartamemolekyl, och si! Den lilla biten förgasades, Dick råkade andas in och ilskan försvann som genom ett trollslag och ersattes av en lyckokänsla som överträffade allt som den psykopatiskt mordiske och girige Dick Cheney någonsin hade känt. Det här var bättre än snuffporrfilmerna från Abu Ghraib, skönare än att sätta på småpojkar och skära halsen av dem, härligare än att läsa sina bolags årsredovisningar till och med! Här skulle göras pengar, och det snabbt! Han skulle få användning för alla de 530 siffrorna i rad på miniräknaren, men för att få tag i den måste han först veckla ut labbet och sig själv till sovsäcksstorlek, kliva ur och veckla ihop sovsäcken till miniräknare igen. Han tryckte på knappen. Ingenting hände. Han försökte igen. Ingenting.
Vad Dick inte visste var att i hans kök hade det blåst upp till storm — vädret är ju så oberäkneligt nuförtiden och fönstret stod på vid gavel! —och det knappnålshuvudstora labbet hade blåst iväg och fastnat i tuggummit, varefter portföljen av skräcködleskinn som var fylld av årsredovisningar hade blåst omkull och plattat till tuggummit och kletat fast labbet ännu mer, och det vet ju alla att mot färskt nytuggat tuggummi har inte ens den mest avancerade teknologi en chans.
Detta är alltså förklaringen till att vi inte har sett till mr Cheney på en tid. Men det går nog ingen nöd på honom, han hade bunkrat upp med både mat och dryck och ett antal mycket små sexslavar i sitt labb redan innan det här hände, men stackars Dick den dag han får slut på aspartame ….

No comments: