Från vår vän och ärade kollega Einar Heckscher. Klockrent, eller:
Brådraskligen strulmulad smörbytta
Goda vänner brukar ibland berätta för mej när böcker jag översatt har blivit recenserade. På senare tid säjs det tydligen då och då att slangen jag använder behöver uppdateras. Nån förnärmad predikant lär för en tid sen ha antytt att jag kunde tänkas översätta Joyce Carol Oates till 70-talistisk pundarslang. Det skulle väl till dels bero på om hon använder den. Faktum är dock att tjyvar knarkare och rövare om än uppfinningsrika ändå är betydligt konservativare i sitt bruk av slanguttryck än trendkänsliga innekoryféer. Inte heller kan man förvänta sig att småförbrytare på tex franska landsbygden skulle använda termer som t.ex. ”chilla” eller ”softa” eller andra anemiska språkliga dagsländor. Den moderna anglicistiska popslangen i storstäderna förtunnar ofta begreppets innebörd snarare än berikar eller preciserar den; uttrycken lever dessutom sällan länge.
Jag inbillar mig inte att mina översättningar är grodfria, och hade jag inte oftast såna kunniga och engagerade förlagsredaktörer skulle mina alster nog här och där kväka eller rentav kvacka än värre. Men mitt bruk av slangtermer och ibland också andra uttryck med nåra år på nacken är avsiktligt, och beror på att jag tycker man ska försöka hålla levande ord vid liv. Den slang som uppstår numera – bortsett från invandrarslang, som fortfarande till dels funkar som en kreativ försvarsmur – är ofta förytligande anglicismer, inte som äldre slang berikande uttryck som fyller i hål i det vanliga språket. Det är också alltid någon som första gången har använt ett uttryck som sen hamnat i slangvokabulären, varför jag finner det legitimt i enstaka lägen att som Céline använda jungfrutermer som dyker upp i skallen på en. Att skriva är att skildra, och att vädja till läsarens egen inre skaparkraft. Inte att vara veckokorrekt.
I en recension av Alan Warners ursinnigt uppsluppna, ordglada och otäcka rövarroman ”Vandraren” lär någon ha klagat på att jag använt det gamla vad jag vet romska uttrycket ”tjinona”. Men förutom att ordet tycks mig sällsynt levande har en äldre skotsk lantisgangster en annan vokabulär än en popjournalist eller snoppreporter eller reklamknarkare. I en bok måste man beakta vem som säger orden, i vilken tid, men i lika mån även det melodiska och innehållsliga sammanhanget. Dialogöversättande handlar också om hur språket låter. Man skriver inte gärna ”förbannande tantens tarmvred skred han förlägen ut ur lägenheten utan ett ord”, därför att ljudupprepningarna låter fan; man till exempel ”lämnar kvarten ganska ställd”. I stället. (Eller så kan han, för all del i ytterst trängt och adjektivmättat läge, kanske rentav ”nybrutalistiskt tuta ut under snöpt ylande tystnad”: det beror liksom dels på vad som står i originalet, dels vad det är som egentligen händer på det stället i texten, och i sistnämnda lätt hysteriska fall på vad den tillfälliga nöjeslystnaden kräver innan man stryker det.)
Även om jag tror att även det utgör en del av förfallet ska jag här inte gå närmare in på hur man avskaffar kommatecken, semikolon och konjunktiver, och sålunda plattar till språkets rytmik. Människor talar med kommatecken, semikolon och tankstreck; det är inte bara estetiska skäl som talar för ett musikaliskt språk. Det handlar också om nyanser och betydelsebetoningar mellan raderna; det handlar om färgskalor och klimatisk karaktär.
Överhuvudtaget tycks mig svenskan förflackas och angliceras mer och mer. Lite lustigare är det ju att uppleva nånting som ”klockrent” än som ”super”. I Martin Kellermans serie ”Rocky” driver han friskt med unga män som knappt ens pinkar på svenska längre, och använder ammrikannska för att skyla över sin hemlöst men inlåst andefattiga längtan. Kellerman är satiriker; men annars syns mig ord- och uttrycksglädje på svenska ofta närmast motarbetad.
För ett par år sen fick jag ett par brev från Gunnar Lindkvist, Timo Sundberg och andra kumpaner på avsomnade motståndsnästet Lilla Maria, där de skickade mig listor på ord de inte ville få avskaffade, som de uppmanade mig att efter förmåga smuggla in. Så nu avslutar jag denna egenrättfärdiga drapa med att erbjuda ett valfläskskadat liknöjt Inne-Sverige följande slumpvisa urval från den underjordiska försvarsmakten av ibland antikverade men ännu sprattlande glosor med anknytning till språkliga bruk och attityder, och hälsningar från Timo och Gunnar:
sumprunkare – betuttad – fesmört – brådraskig – muggelsimpa – buskablyg – skränfock – klädd i näbben – sopprot – snorkpotta – möktugg – sladdertacka – fisförnäm – golbög – pådyvla – spelevink – brasgänges – dingbröla – smörbytta –pillemarisk – strulmula – rackabajsare – flåskrås – kysstäck – fåntratt – mackapär – grötmyndig – dråsagaton – surkuk – ohemul – svassa – drullputte – mallgroda – dyngrak – knyffelknutte – gottköpsknodd – illbatting – geggamoja – etc ad inf
Med kulturfernissade hälsningar,
Einar Heckscher
************************************************************************************************
No comments:
Post a Comment