Katastrofkapitalism. Funkar globalt.
Sammandrag ur brasilianska veckotidningen Carta Capital 2005-08-03:
Efter den stora tsunamikatastrofen i julas hade en jublande rörd Condoleezza Rice mage att häva ur sig att den innebar ”en fantastisk chans för den amerikanska utrikespolitiken”, vilket den också visar sig ha blivit, exempelvis på Sri Lanka, där regeringen förklarat stora delar av kusten som ”nationellt säkerhetsområde” och delat upp den i 15 zoner. Jorden har desaproprierats — lätt gjort eftersom flodvågen sköljde med sig praktiskt taget alla dokument som styrker befolkningens äganderätt till marken — och nu byggs i snabb takt lyxhotell längs stränderna för ”katastrofbiståndet”. Herman Kumara leder en organisation,Nafso, som söker organisera de 600 000 människor, huvudsakligen fattiga fiskarfamiljer, som drabbades av tsunamin. ”Ingen här är emot att det skapas jobb”, säger han. ”Men nu har det gått ett halvår, och inte ett hus har byggts. Trots att det kommer in miljarder dollar för en återuppbyggnad av landet, lever fortfarande över 90 000 människor som flyktingar i improviserade tältläger som rests som ’omedelbar hjälp’ av NGO:s som Röda Korset. Vad är detta för sorts återuppbyggnad?” frågar Herman Kumara.
Hans sökande efter svar ledde i slutet av juni till ett möte med Naomi Klein, journalist, författarinna till bestsellern No Logo och myntare av en term som i amerikanska media och akademiska kretsar allt oftare har kommit att användas om så skilda områden som Sri Lanka och Irak, Indonesien och Haiti, Afghanistan och Timor, samtliga länder som påverkats av ”katastrofkapitalismen”. Den artikel i vilken hon första gången tog upp temat publicerades i maj i The Nation och var ett svar på ett förtvivlat e-mail från Herman Kumara som avslöjade: ”Tsunamins verkliga offer får inte ett öre av de pengar som skänkts till Sri Lanka, och nu försöker man tysta oss.”
I samma nummer av Carta Capital hittar jag också en intervju med den indiska sociologen Shalmali Guttal. Hon är en av ledarna i Focus on the Global South, en organisation som har sin bas i Bangalore i Indien och kämpar mot förtryckande ekonomisk politik i hela världen. Hon är specialiserad på deltagande utbildning och har myntat termen ”desglobalisering”, ett uttryck för sökandet efter de bräscher där den globala ekonomin kan fokusera på medborgarnas, samhällenas och nationernas behov och där de lokala och nationella ekonomierna förstärks i opposition mot de multinationella bolagen.
Carta Capital: Lever vi verkligen i katastrofkapitalismens epok?
Shalmali Guttal: Ja, vad vi ser nu är hur katastrofkapitalismen etableras som en av de rådande ideologierna i världen av idag. Den använder sig av förtvivlan och skräck för att åstadkomma radikala förändringar i ländernas samhällskick och ekonomiska system. Den är åtminstone den ideologi som är mest vinstgivande just nu. Tänk efter: katastroferna orsakar på ett dramatiskt sätt strukturella problem som kräver en snabb lösning, som bortsköljda broar, raserade hus, förstörda livsmedelslager, sjukdomar och epidemier. Lägg till detta rädslan bland de människor som drabbas hårdast av katastroferna — de fattiga. Katastrofkapitalismen förvandlar alla dessa problem och känslan av otrygghet till möjligheter att göra profit. Den utnyttjar folkets rädsla till att rättfärdiga ekonomiska åtgärder som människorna fogligt accepterar, något som aldrig skulle ske under normala omständigheter.
CC: Ni har sagt att det pågår en ”ombildning”, i synnerhet av Asiens länder, som återför oss till den koloniala perioden …
Shalmali Guttal: När jag talar om ”ombildning”, menar jag att samhällen, ekonomier och regeringar vänds uppochner i ”återuppbyggnadens” namn. Självklart måste den förstörda infrastrukturen återuppbyggas. Men denna ”återuppbyggnad” kommenderas av utländska aktörer, nästan alltid stora privata företag. Följden är att regeringarna i länder under ”återuppbyggnad” underställs och blir beroende av megaföretagens och de utländska experternas intressen och nyckfulla beslut.
CC: Men blir inte folken i dessa länder mer integrerade i det internationella samarbetet?
Shalmali Guttal: Givarländerna använder på ett mästerligt sätt ord som ”styrbarhet” , ”demokrati” och ”rättssamhälle”, samtliga mycket viktiga för att rättfärdiga ”återuppbyggnaden”. Men innebörden är bara att de drabbade länderna tvingas acceptera marknadskapitalismen som paradigm. Nya nationella lagar stiftas för att bättre passa katastrofkapitalismens behov. Resultaten av dem syns mycket klart: ökad svält, ökad arbetslöhet och ökad otrygghet. Avsikten är inte att verkligen återuppbygga landets ekonomi, vilket skulle trygga framtiden för de människor som drabbats av katastrofen.
CC: Condoleezza Rice gjorde en stor fadäs, ansågs det, då hon beskrev tsunamin som ”en fantastisk chans” för regeringen Bushs utrikespolitik.
Shalmali Guttal: Det som slog mig mest var att hon visade den inställningen så öppet och därmed avslöjade hur arrogant den administration hon tillhör kan vara. Det är mycket illa att vi har nått en punkt där man inte ens ids använda sig av diplomatiska omskrivningar.
CC: Naomi Klein skriver att utländska konsulter bor på femstjärniga hotell i länder under återuppbyggnad och håvar in miljoner i arvoden, medan befolkningen lever kvar i elände. Det är en skandal ….
Shalmali Guttal: Ja, men det är det vanliga i de här länderna!
CC: Hur skulle ni klassificera det arbete som utförs av institutioner som IMF och Världsbanken?
Shalmali Guttal: De fungerar som viktiga verktyg för katastrofkapitalismen. De är ideologiska institutioner som kanaliserar det mesta av de fonder som används till återuppbyggnaden, och de har makt att bestämma biståndsbeloppens storlek och styra dessa länders utrikeshandel, naturligtvis förutsatt att de för den politik som IMF och Världsbanken har dragit upp riktlinjerna för. Dessutom avgör de vilka regeringar och politiker som har eller inte har internationell ”legitimitet”, och detta är mycket farligt.
CC: Går det att fastställa något samband mellan religionen och katastrofkapitalismens ideologi?
Shalmali Guttal: Aspekten av kristet korståg har varit mycket tydlig i Irak och Afghanistan. Naturligtvis är relationerna mellan religiös ideologi och materiella intressen alltid komplexa, men här i Asien frågar vi oss: är katastrofkapitalismen den nutida kristendomens ekonomiska dogm? Eller är det så att stormakterna helt enkelt utnyttjar kristendomen för att utöka sina vinstmarginaler?
CC: Men vi kan inte glömma de terroristattacker som stöds av muslimska fundamentalister …
Shalmali Guttal: Märk väl, jag tror inte på en idealisk värld i vilken det varken kommer att finnas sociala skillnader eller religiösa konflikter. Men vi måste kunna leva tillsammans. Och Bushs korståg har eskalerat konflikterna till en oerhört farlig nivå. Det är verkligen ett ”Världarnas krig”.
No comments:
Post a Comment