050518

050518

Tack Åsa Linderborg och Erik Wijk och tack Aftonbladet för artikeln på dagens kultursida, ”Vem har rätt att göra motstånd?”

Artikelförfattarna konstaterar bl. a. att ”det var den starka FNL-rörelsen som tvingade fram en rimligare nyhetsrapportering om Vietnam och inte, som brukar hävdas, nyhetsrapporteringen som startade Vietnamrörelsen.”
Och: ”Om vänstern tar antiimperialismen på allvar måste den försvara den irakiska motståndsrörelsen. Jag instämmer helt med dem, men frågar mig varför så inte har skett.
Varför är ”vänstern”så tam den här gången? Och jag tror mig ha funnit ett svar:
Den här gången — påstås det åtminstone dag och natt sen snart 4 år tillbaka — blev allas vårt älskade Amerika först anfallet av ”arabiska terrorister” — finare present kunde ingen Bush ha önskat sig, var min omedelbara reaktion — och därmed får de ”svartmuskiga, skumögda, fundamentalisitiska jävlarna” bara vad de förtjänar. Eller hur?
Jag var på demonstration mot kriget en lördag för ett par månader sedan och förvånades av att samma människor som ansåg att USA-regeringen ljugit för att rättfärdiga sina angreppskrig mot Afhanistan och Irak ändå trodde att den talat sanning om den 11 september.
Vad jag skrev då förblir lika aktuellt så länge Bushjuntans blåljugande om vad som hände den dagen fortsätter att gälla för sanning och att fungera som bromskloss för all kritik mot USA:s fascistiska angreppskrig mot all världens så behändigt hopbuntade ”islamister”, särskilt de som bor på hav av råolja. Så här skrev jag:

”Hur kan man anse att de ljög om Irak men att de fullständigt orimliga officiella förklaringarna till vad som hände den 11 september skulle vara sanna?

Men amerikanerna och resten av världen — även majoriteten av de människor som gick ut och demonstrerade i lördags —svalde hela sagan om att araber styrda av en galning i Afghanistan var gärningsmännen. Dessa fantasybanditer fick det amerikanska luftförsvaret att stiga åt sidan, de klev på flygplan utan id-handlingar och utan att det noterades, de utförde luftakrobatik som inte ens Top Guns skulle ha klarat och trotsade fysikens lagar ytterligare genom att riva byggnader som inte kan ha fallit på tio sekunder utan hjälp av ansenliga mängder strategiskt utplacerade sprängmedel.
Jag kan tänka mig en förklaring: om Bush-juntan ljuger om 11/9 — vilket förefaller uppenbart —då ligger världens öde i händerna på skurkar med propaganda- och eldkraftsresurser som får Hitlers och Stalins att verka småpotatis. Och med den insikten grinande mot en kanske man hellre stoppar huvudet i sanden.
Å andra sidan: om den officiella amerikanska versionen av 11/9 mot all förmodan skulle vara sann, då tjänar den ju på något skruvat vis som ursäkt för en gruvlig hämnd på de ”ondsinta araberna”.

Men kanske det ännu finns hopp. Det tar tid för en opinion mot en stormakts nidingsdåd att växa sig stark, det märktes såväl i början av nazisternas välde som under Vietnamkriget. Idag är det ett allmänt erkänt historiskt faktum att nazisterna själva tände på Riksdagshuset i Berlin och likaså, om än inte lika allmänt accepterat, att USA:s chifferexperter hade löst de japanska koderna i god tid före Pearl Harbor och att anfallet mot flottbasen var till stor fördel för president Roosevelt och den politik han ville föra.
Varav frågan inställer sig:
När man ser på Bushjuntans bakgrund och historia, finns det då någon som helst anledning att tro att Cheney, Rove, Rumsfeld, Rice, Bush och de andra skulle vara av bättre skrot och korn än Roosevelt? Eller ens Adolf Hitler?
Varför är det så ofantligt svårt att tro att USA:s regering var inblandad i händelserna 11/9 2001, när det så uppenbart var just klicken runt Bush som vann på dem? Har de här terrordåden varit till fördel för någon enda muslim i världen?
Utredarens första fråga då ett brott begåtts är ”Cui bono?””Vem tjänar på det?”Men det gäller tydligen inte vid massmord där gärningsmannen kan tänkas vara ”statsman”och brottet klassas som ”machtpolitik”. Då snurrar CIA:s Mighty Wurlitzer igång och dränker världen i lögner som sedan upprepas av varenda liten förhoppningsfull Washingtontrumpet på jorden tills alla har storknat och skiter i hur det egentligen förhöll sig. Perfekt! Carte blanche för de skurkarna! Det ömsesidiga föraktet folk och politiker emellan, och det alltmer bristande intresset för politik … bättre kan inte politikerklassen få det! Så fortsätt kämpa, Åsa, och låt inte fascistäcklen knäcka dig.