Från www.globalresearch.ca 050220

Från www.globalresearch.ca 050220
Centre for Research on Globalization, Montreal, Kanada

Svärdslek: Att anfalla civila för att rättfärdiga ”större säkerhet”

av Chris Floyd


”Man var tvungen att anfalla civila, folket, kvinnor, barn, oskyldiga, okända människor långt från alla politiska spel. Skälet var mycket enkelt: man ville tvinga allmänheten att vända sig till staten och tigga om större säkerhet.”



Detta var grundtanken i Operation Gladio, en hemlig kampanj av terrordåd och svek som under flera decennier har letts av västvärldens underrättelsetjänster — mot dess egna befolkningar. Hundratals oskyldiga människor dödades eller lemlästades i terroristattacker — mot järnvägsstationer, stormarknader, kaféer och kontor — illdåd som därefter skylldes på ”subversiva vänsterelement” eller andra politiska motståndare. Målet var, såsom före detta Gladio-agenten Vincenzo Vinciguerra hävdar under ed i vittnesmålet som citeras härovan, att demonisera utpekade fiender och skrämma allmänheten till att stödja ständigt ökad makt för sina regeringsledare och deras elitistiska kumpaner.

Gladio (från det latinska ordet för svärd) avslöjades första gången 1991 av den dåvarande italienske premiärministern Giulio Andreotti men skyddas än idag av sina grundare, CIA och MI6. Ändå har parlamentära utredningar i Italien, Schweiz och Belgien skakat fram några fragment av sanningen under årens lopp. Dessa har samlats i en ny bok, ”NATO’s Secret Armies: Operation Gladio and Terrorism in Western Europe” av Daniele Ganser, vilket Lila Rajiva rapporterar på CommonDreams.org.

Gladio inrättades ursprungligen som ett nätverk av hemliga celler som skulle aktiveras bakom linjerna i händelse av en sovjetisk invasion av Västeuropa men utvecklades snart till ett redskap för politiskt förtryck och manipulation styrt av NATO och Washington. Med hjälp av högerextrema miliser, figurer från undre världen, provokatörer och hemliga militära enheter, genomförde Gladio inte bara omfattande terroristdåd, lönnmord och valfusk i demokratiska stater som Italien, Frankrike och Västtyskland utan befäste också de fascistiska tyrannierna i Spanien och Portugal, medverkade till militärkuppen i Grekland och bidrog till Turkiets förtryck av kurderna.

Bland de ”rykande pistoler”, som Ganser grävt fram finns ett dokument från Pentagon, Field Manual FM 30-31 B, vilket i detalj redogör för metodologin för att genomföra terrorattacker i länder som ”inte reagerar tillräckligt effektivt” mot ”kommunistisk omstörtande verksamhet”. Ironiskt nog fastställer manualen att det farligaste ögonblicket kommer då vänstergrupper ”avsvär sig bruket av våld” och anammar den demokratiska processen. Det är då ”den amerikanska arméns underrättelsetjänst måste besitta medel att starta specialoperationer som kan övertyga värdnationernas regeringar och allmänna opininon om den reella faran för uppror”. Naturligtvis måste dessa fredsstrypande specialoperationer strikt hemlighållas, varnar dokumentet.

Och förvisso, det skulle inte duga att de anhöriga till de 85 människor som slets i stycken i bombattentatet mot järnvägsstationen i Bologna den 2 augusti 1980 fick veta att deras nära och kära hade mördats av ”män inom statliga italienska institutioner och ... män förbundna med USA:s underrättelseväsen”, vilket var vad den italienska senaten kom fram till efter sin utredning år 2000.

Illdådet i Bologna är ett exempel på vad de styrande bakom Gladio kallar ”spänningens strategi” — att underblåsa fruktan för att hålla befolkningar i schack under ”starka ledare” som ska skydda nationen mot det ständigt närvarande terroristhotet. Och, som Rajiva noterar, den här strategin begränsades inte till Västeuropa. Den tillämpades med ohygglig effektivitet i Centralamerika under Reagans och Bush I:s administrationer. Under 1980-talet mördade högerextrema dödsskvadroner, gerillaarméer och statliga säkerhetstyrkor — beväpnade, utbildade och finansierade av USA — tiotusentals människor över hela regionen och agerade ofta speciellt brutalt då fredliga lösningar på konflikterna såg ut att kunna nås.

I februari i år rapporterades från många håll att Pentagon har planer på ett liknande program i Irak. Vad som dock inte rapporterades — utom i irakisk press — är att åtminstone en dödsskvadron som stödjer ockupationen redan finns på plats. Bara några dagar efter att Pentagons planer avslöjades, började en ny militant grupp, ”Saraya Iraqna”, att erbjuda tjocka buntar amerikanska kontanter för skalper från upprorsmän — upp till 50 000 $, uppger den irakiska tidningen Al Ittihad. ”Vår verksamhet kommer inte att vara selektiv”, lovade gruppen. Med andra ord, vem som helst som de betraktar som en statsfiende kommer att vara lovligt byte.

Märkligt är att, just som det förefaller som om Pentagon inför operationer i Gladio-stil i Irak, har det skett ett plötsligt utbrott av upprörande provokativa terroristattacker mot civila mål såsom sjukhus och skolor, rapporterar the Guardian. Denna förskjutning mot högprofilerad slakt på civila, vilket kommer strax efter ett nationellt val i vilket majoriteten har stött program som kräver ett snabbt slut på den amerikanska ockupationen, har understrukit ”det trängande behovet” av att USA:s trupper stannar kvar på obestämd tid för att tillhandahålla säkerhet mot det ständigt överhängande terroristhotet. Under tiden fortsätter bushisterna att bygga sina efterlängtade permanenta baser i Irak: fästningar till skydd för den olja som tillträdande irakiska regeringstjänstemän lovar att sälja ut till amerikanska bolag, samt avfyrningsramper för nya plundringståg i den geopolitiska dominansens tecken.

Kanske är det bara ett sammanträffande. Men historien om hur den amerikanska eliten har lett och underblåst terrorattacker mot vänligt sinnade folk är så lång och så omfattande — ja, så ingrodd och accepterad — att den ifrågasätter ursprunget till varenda terrorhandling som plågar världen. För varje nytt nidingssdåd tvingas vi ställa frågan: Var det ett verk av ”äkta” terrorister eller en ”black op” av säkerhetstjänsterna — eller bådadera?

Även om den inte är ofelbar, så är ändå den antika latinska frågan den bästa vägvisaren för att tränga in i den moderna terrorismens blodiga mörker: Cui bono? Vem tjänar på det? Vems makt och politiska strävanden stärks av attacken? Ty det är obestridligt att ”spänningens strategi” innebär makt och profit för dem som påstår sig ha nyckeln till ”säkerheten”. Och från salarna i Kreml till Potomacs stränder är denna cyniska strategi vår tids förhärskande ideologi.

(050313, översättning Hans Berggren)