För att ni ska få mer material har jag översatt bl. a. följande intervju med Saramago i tidningen Estado de S. Paulo av den 20 mars 2004:
”Demokratin är som Gud, det talas mycket om honom men ingen vet var han finns.”
Estado: Efter terroristattentaten i Madrid, hur bör man betrakta demokratin i världen?
José Saramago: Vi skulle inte leva i en demokrati ens om inte ett enda attentat inträffade. Låt oss undvika att blanda ihop saker och ting. Vi skulle kunna njuta av en fullkomlig demokrati, det vill säga, politisk, ekonomisk och kulturell demokrati, och ändå vara måltavla för attentat just från demokratins fiender. De som bär skulden till att demokratin inte är vad den borde vara, är de som har gjort den till enbart en fasad, ett påfund genom vilket medborgarna tillåts byta ut en regering mot en annan men aldrig förändra systemet. Demokratin är som Gud, det talas mycket om honom, men ingen vet var han finns.
Estado: Efter blindheten klarsynen: kan man peka på en väg som leder i en fredligare riktning eller är det precis tvärtom?
Saramago: Det finns ingen väg i fredligare riktning som väntar på oss. Vill vi ha en sådan så blir vi tvungna att bygga den med egna händer. Den ekonomiska makten styr världen och gör det för att vi ska tjäna dess intressen och öka dess vinster. Det är absurt att upprepa ordet demokrati som en papegoja så länge den verkliga, autentiska och enda makten — den ekonomiska makten — inte är demokratisk. Regeringarna, det säger jag för tusende gången, har förvandlats till politiska kommissarier för den ekonomiska makten.
(.......)
Estado: Är media, som ”tar aktiv del i förberedelsen av katastroferna” (som i boken) verkligen inget mer än organisationer som bekymrar sig mer om att få fram smaskiga rubriker än att utröna sanningen och innebörden av fakta? Bidrar media också till att befrämja internationella konflikter?
Saramago: Jag påstår inte att media skulle befrämja internationella konflikter.
För övrigt, att säga ”media”, utan närmare definition, är lite väl abstrakt. Det som räknas är journalisterna, människorna. Och de är goda eller onda, intelligenta eller dumma, ärliga eller ohederliga, precis som alla andra människor. Den sämsta journalisten är den som uppför sig som en kameleont, alltid beredd att ändra färg efter omgivningen. Upplagornas och tittarsiffrornas företagarlogik inbjuder dock oundvikligen till sensationalism, till kryperi, till svågerpolitik och hemliga pakter. Det finns inte mycket politik i tidningsspalterna, men det skrivs mycket om politiker. Ambitioner i stället för idéer.
Estado: Hur stor är möjligheten idag för att en överväldigande majoritet i någon av världens storstäder skulle blankrösta?
Saramago: Förmodligen ingen alls, för närvarande. Men när folk börjar inse att det i själva det demokratiska systemet finns ett verkligt effektivt medel att ifrågasätta det, då kommer partierna att bäva. Och då kanske förnyelsen av det kan börja.
Estado: Vilar hoppet om klarsyn i världen av idag endast på den vanliga människan?
Saramago: Vem är den vanliga människan? Den som man för bakom ljuset varenda dag? Den som lever i skräck för att förlora sitt jobb? Den som aldrig kommer att bli vad hon hade kunnat bli? Klarsynen är en lyx som inte alla kan unna sig.
Estado: Är rättvisan något definitivt ouppnåeligt i era ögon?
Saramago: Utan ekonomisk demokrati kan det inte finnas social rättvisa, på sin höjd några lindrande åtgärder, men inget som löser problemen en gång för alla. Man anklagar mig ibland för att vilja frånta folk hoppet, och kanske är det sant. Men det är därför att hoppet är som en aspirintablett som lindrar smärtan utan att eliminera orsakerna till den. Och detta aspirin utdelas i mängder till dem som inte intresserar sig för att söka orsakerna. Eller ännu värre: man känner till orsakerna men har blivit medskyldig till dem, agent för dem.
Estado: Hur skulle ni vilja karakterisera ert verk: är det en roman, en fabel, en satir eller en tragedi?
Saramago: Jag har sagt att ”Ensaio sobre a Lucidez” på en och samma gång är en fabel, en satir och en tragedi. Jag ville att fabeln skulle vara en satir, men jag kunde inte undvika att den också blev en tragedi. Liksom livet.
Från Folha de São Paulo av den 22 mars 2004 kommer följande utdrag ur en e-mailintervju med Saramago:
Folha: I ett universum av namnlösa, varför är hunden som slickar andras tårar den enda figur som har ett namn? Varför är romanens scenario ”immateriellt”?
Saramago: Hunden reser med i mina böcker alltsedan ”Levantado do Chão”, och namnet Constante som jag gav honom är en människas hyllning till en hund. Vad det ”immateriella” scenariot beträffar, inskränker jag mig till att säga att intrycket skulle försvinna om personer och gator hade namn, om allt kunde placeras i kategorier. Läsaren kommer att förstå att det som händer där har direkt med honom eller henne att göra, just därför att det inte tycks ha med något alls att göra. Jag hoppas att jag har uttryckt mig klart.
Folha: I en föreläsning nyligen kritiserade ni bristen på reflektion i vårt samhälle som lever för spektakel, för bröd och skådespel. Finns det någon utväg ur ”grottan”?
Saramago: Jag sa att vi upprepar vad Juvenalis skrev om i en av sina satirer, ”Panem et Circenses”, d.v.s. bröd och skådespel, bröd tillräckligt för att vi inte ska protestera för mycket och underhållning i sådana mängder att det står oss upp till öronen. Förmodligen kommer vi att dö av underhållningsförstoppning... Manipulerade, desinformerade, lurade, men bestialiskt underhållna.
I tidningen ”O Globo” , 040320 finns också en intervju med senhor Saramago. Här följer några utdrag:
O Globo:(.......) I samma stund som jag skriver dessa frågor har hundratals människor dödats eller skadats av tio bomber på fyra tåg i Madrid. I ”Ensaio sobre a Lucidez” dödas många människor av en bomb i tunnelbanan. I er fiktion placeras bomben där av regeringen i avsikt att ge de ”subversiva” skulden och ”försvara demokratin”. Hur förhåller sig demokratin till terrorn, enligt ert sätt att se?
Saramago: Statsterrorismen är ett alltför välkänt faktum. Listan över fall och exempel skulle bli ändlös, och jag antar att journalisterna känner till dem bättre än någon annan, åtminstone har de skyldighet och medel till att göra det. Bara vad gäller USA, detta land som anses vara den stora demokratin i vår tid, finns otaliga fall av statsterrorism dokumenterade. Att tro att endast totalitära regeringar gör sig skyldiga till brott av den här typen är oförlåtligt blåögt. Även demokratins garderober är fulla av skelett.
O Globo: I boken kritiserar ni demokratin eller den falska idé om demokratin i vars namn en regering inför undantagstillstånd i en huvudstad och begår olagligheter och våldshandlingar. Utgår denna kritik från er syn på det dominerande politiska systemet i världen?
Saramago: Vi lever i en tid då allt kan diskuteras. Runt om i världen samlas kongresser, organiseras symposier, debatter, rundabordssamtal, och allt diskuteras: från ekologin till ozonhålet, från tredje åldern till växthuseffekten, från eutanasi till rätten att göra abort. Allting. Med ett undantag. Demokratin diskuterar man inte. Hon står där som ett helgon på altaret, och oss tillkommer det bara att böja knä vid hennes fötter och be att hon ska skydda oss och leda oss på den rätta vägen. Men detta profana helgon är täckt av sår, hon luktar illa och är till råga på allt stendöv. Och hon ljuger med varenda tand hon har kvar i munnen.
O Globo: Ville ni också anspela på mer specifika fall, såsom president Bushs utrikespolitik och krig mot terrorn? Eller konflikten mellan palestinierna och Israel, alldenstund landets president i er bok föreslår byggandet av en mur runt huvudstaden? Eller på inrikespolitik och institutioner i Portugal?
Saramago: Jag ville att ”Ensaio sobre a Lucidez” skulle bli det porträtt som vi saknade. Men jag hyser inga tvivel om att ett autentiskt porträtt, i helfigur och med röntgenbilder av hela kroppen, skulle bli mycket mera skrämmande.
(.......)
O Globo: Hur ser ni på regeringen Lulas första 14 månader vid makten? Anser ni att presidenten har förvandlats till en Dom Sebastião, till en martyr, till den messiasfigur som ni befarade att han skulle bli, eller har den risken eliminerats?
Saramago: Lula har inte blivit en Dom Sebastião, och tur är det. Men nu vet jag inte riktigt vem han är. Jag får intrycket att han inte längre är den Lula som vi har känt. Makten har den effekten, den vänder politiker ut och in som om de vore strumpor. Den första vändan kallas pragmatism, den andra opportunism, den tredje konformism. Sedan är det bäst att sluta räkna.
O Globo: Tror ni att litteraturen har förmåga att åstadkomma förändringar i världen? När ni i era böcker lägger fram en pessimistisk syn på mänskligheten, hoppas ni att bidra till dessa förändringar, att beröra läsarna, väcka polemik och stimulera till diskussion?
Saramago: Svaret finns i frågan. Jag strävar efter att beröra läsarna, väcka polemik, stimulera till diskussion. Men det betyder inte att litteraturen har makt att förändra världen. Redan att den förmår påverka en del människor är mycket värt. Men världen är alldeles för stor, vi är över sju miljarder människor som bebor den här planeten, och den verkliga makten ligger i händerna på de stora multinationella företag som uppenbarligen inte föddes för att verka för vår lycka.
O Globo: Har det faktum att ni är den hittills enda portugisiskspråkiga nobelpristagaren i litteratur på något vis påverkat era senaste böcker? Är det svårare att skapa med det ansvaret? Eller blir det ännu viktigare, får det er att skriva ännu ihärdigare?
Saramago: Jag teg inte tidigare och jag tiger inte nu. Nobelpriset har bara tjänat till att mina ord, vad de nu kan vara värda, ljuder starkare och når ut längre. Men jag är inget mer än en författare. Jag är varken guru eller andlig vägvisare. Jag inskränker mig till att säga vad jag tänker, varken mer eller mindre, även om det kan misshaga många människor.
1 comment:
Den här texten är bra.
Post a Comment