”Ensaio sobre a Lucidez”

”Ensaio sobre a Lucidez”
av
José Saramago
Lektörsutlåtande

I ett namnlöst land resulterar ett vanligt val i att 70% av huvudstadens väljare röstar blankt. Den skakade regeringen utlyser omval till söndagen därpå, varvid blankrösterna ökar till 83%. Inrikesministern misstänker en konspiration ”en torped under vattenlinjen på demokratins stolta fartyg”. Man inför undantagstillstånd, förflyttar regeringen och till och med polisen, isolerar huvudstaden för att inte ” smittan” ska sprida sig och anställer klappjakt på blankröstare. En av de värsta hypoteserna för varje system som kallar sig demokratiskt, nämligen att väljarna totalt förkastar alla partier och deras program i ett val, blir utgångspunkten för en spekulation över det politiska systemet, över dess demokratiska eller antidemokratiska karaktär, över folkets blindhet — eller dess plötsliga klarsyn.
Romanen lämnar inte några självklara eller lätta svar, även om myndigheternas reaktion i den här diktade situationen är fullkomligt förutsägbar: i stället för att fråga sig varför väljarna röstat blankt sätter man igång en omfattande polisiär operation för att finna och straffa ”konspiratörerna” som underminerar regeringens politiska bas. En person skickar ett brev till premiärministern och avslöjar att under den vita blindheten för fyra år sedan, ett ämne som har varit tabu sedan dess — här anknyter romanen till ”Blindheten”, något som enligt Saramago inte alls var planerat— levde han med en grupp som leddes av en kvinna som inte blev blind trots att alla andra blev det, att denna kvinna, hustrun till en ögonläkare, vid ett tillfälle begick ett mord, och kan det inte tänkas att det är hon som är hjärnan bakom blankröstandet? Regeringen skickar in tre säkerhetspoliser i den avspärrade f.d. huvudstaden för att leta rätt på kvinnan. En bomb exploderar i tunnelbanan och hela pressen skyller attentatet på ”blankröstarna”. Stadsfullmäktiges ordförande avgår efter att ha förstått att bakom terrordådet ligger medlemmar av regeringen, däribland inrikesministern som hotar honom när han begär avsked: ”Ni kommer att ångra er bittert, eller kanske inte ens hinna ångra er, om ni inte håller fullkomligt tyst om det här.” Under tiden fortsätter livet någotsånär normalt i den avspärrade staden, mat och förnödenheter släpps in men ingen släpps ut. De tre säkerhetspoliserna spårar upp ögonläkaren och hans fru och gruppen kring dem, men efter att ha förhört henne inser kommissarien att hon är oskyldig, att det inte finns någon konspiration bakom blankröstandet, något som inrikesministern inte blir glad att höra....
Den här romanen är en satir, ofta mycket roande, som slutar i tragedi. Jag ska inte berätta hur, men jag läste den och fängslades alltmer av den. ”Ensaio sobre a Lucidez” (”Klarsynen”?) är en gripande bok, och som författaren sa vid utgivningen: ”Om inte den här boken väcker debatt så är det därför att samhället sover.”